Hjältar, kvinnor och de som får vara båda

2011-09-16 | Lina Arvidsson padlock 1

KRÖNIKA/KULTUR

Lina Arvidsson reflekterar över den skillnad könsfördelningen av rollerna kan göra mellan två snarlika filmer.

Efter en sensommar full av Cowboys and Aliens och Conan Barbaren hade jag förlorat hoppet om att få se en film med trovärdiga karaktärer. Men så dök något oväntat upp. En skräckfilm.

The Descent gick på bio i Sverige år 2005 under namnet Instängd. Jag såg den nyligen på DVD och kunde inte riktigt släppa vad som var så bra med den. Storyn är simpel nog. En kvinna förlorar sin make och dotter i en bilolycka. Ett år senare beger hon sig, tillsammans med sina äventyrliga vänner, till en outforskad grotta.

Grottöppningen rasar och de måste ta sig neråt och vidare för att komma ut. Men i grottans mörker finns något farligare än trånga tunnlar... Folk stryker med till höger och vänster i flykten mot friheten.

Något senare såg jag en annan film, Sanctum från 2011, som har i princip samma story. Ett forskarlag blir instängda i en outforskad (vattenfylld) grotta. De måste ta sig neråt och vidare för att komma ut. Folk stryker med till höger och vänster i flykten... Ja, ni fattar. Väldigt lika, men ändå så annorlunda.

Den största skillnaden är att den ena filmen, The Descent, handlar om bara kvinnor. Den andra, Sanctum, handlar om en grupp med både män och kvinnor.

I Sanctums mixade gäng trillar skådisarna snabbt in i könsrollsfällorna och filmen blir precis så förutsägbar som man kan vänta sig. Tuffa, självuppoffrande karlar som är hänvisade till två känslolägen: sammanbitna eller ursinniga. Kvinnorna får stå för det känslosamma och därigenom det ologiska.

Kvinna nummer ett stryker med redan i filmens början. Hon utforskar en vattenfylld tunnel trots att hon inte är utvilad. Får vi veta av mannen som var med henne. Hon gjorde dumma val som gjorde att hon dog. Klart slut.

Kvinna nummer två kan inte dyka. Hon följer bara med sin äventyrlige pojkvän och när grottöppningen blockeras så blir hon bördan, påhänget. Hon är provocerande passiv. Hon blir dessutom kinkig när männen vill att hon ska ta på sig den redan döda kvinnans våtdräkt för att inte förfrysa sig i vattnet.

Hon vägrar och detta leder så småningom till hennes död. Ledarvargen, förlåt, mannen förklarar varför. Hon gjorde vissa val, hon kom ner i grottan utan erfarenhet, hon valde att inte ta på sig våtdräkten, hon dog. Klart slut.

The Descent är upplyftande befriad från stereotyper. Filmen skildrar sex individer som beger sig ner i en grotta. Varför blev det genast så annorlunda? Kanske är det för att vi så sällan får ser kvinnor dominera en hel film just i denna genre att stereotyperna inte ens finns. Det finns inga förutbestämda fack att stoppa in dessa karaktärer i och därför får de vara just det de är; sex olika personer med egna personligheter.

The Descent är inte är en feministisk film. Den har inte som syfte att visa att kvinnor kan eller att demonstrera kvinnors styrka. Det är en vanlig, skruttig skräckis som lyckas med något så ovanligt som att skildra sex kvinnor på ett trovärdigt sätt.

Det jag undrar över är varför detta är så ovanligt. Varje film vi ser bör ha någon att identifiera sig med för att den ska kunna engagera. Detta blir till förebilder som påverkar oss.

Att kvinnor inte får vara kraftfulla karaktärer när de hamnar i en grupp med både män och kvinnor påverkar oss. Varför talar dessa filmer om för kvinnor att vi ska vara passiva så fort det finns män i närheten?

För våra förebilders skull borde det krylla av filmer som visar modiga, starka kvinnor som klarar sig ur svåra situationer likväl som handlingskraftiga män som kanske kan få ett något bredare känsloregister än det ovan nämnda.

I The Descent's grotta väntar ingen räddning. Ingen vet var de är och de måste själva slåss för sina liv. Om som de slåss. Jag vill ha fler filmer där kvinnor får rädda sig själva, men i mainstream-filmerna idag ser det inte ut så. Kvinnan är ett påhäng till mannen, passiv och rädd. Men undantagen finns – vi måste bara leta efter dem.

Som Beatrix i Kill Bill där ingen hjälte kommer till Beatrix räddning när hon blivit levande begravd. Hon får bli sin egen räddare och krossa kistans lock och gräva sig ut. Ellen Ripley i Alien-filmerna tog kontrollen över situationen och är än idag en av de mest intressanta karaktärerna i en av de bästa action/skräck/scifi-filmserier som har gjorts.

James Cameron skapade Aliens – återkomsten, den bästa i serien. Han är också en av producenterna till Sanctum. Tänk om hans känsla för starka rollfigurer hade speglat av sig lite på den filmen. Tänk om en vanlig dussinfilm kunde få trovärdiga karaktärer, både män och kvinnor. Vilken filmfest det skulle vara!