Nya actionhjälten är en kvinna
2011-08-19 | Joacim Blomqvist
4
KULTUR
Joacim Blomqvist tar en titt på en välkommen internationell filmtrend i actiongenren med tuffa kvinnor i huvudrollen. Och uppmanar svenska filmmakare att nappa på den.
Nu börjar vi vänja oss vid ett nytt slags krigarhjältar på vita duken. Bara det senaste halvåret har vi mött den ytterst stridbara agenten Hanna (Saoirse Ronan i filmen med samma namn), som är fenomenal i närstrid. Och nu senast fäktaren och bågskytten Arya Stark (Maisie Williams) som vant svingar svärdet Nålen, i HBO:s hyllade teveserie Game of Thrones. Det är de senaste unga handlingskraftiga kvinnorna, i en synbar trend inom amerikansk/europeisk filmindustri.
Tidigare har vi exempelvis sett Hailee Steinfeld briljera i rollen som hämnaren Mattie Ross i bröderna Coens lysande remake på westernfilmen De sammanbitna (1969), True Grit (2010). Och Jennifer Lawrences unga familjeöverhuvud Ree, i Winter's Bone (2010) som redan blivit något av en modern klassiker.
Det är lätt att fastna för dessa krigare, som alla är psykologiskt intressantare än det mesta vi vant oss vid här i väst. Det är filmer om unga kvinnor motiverade av järnvilja, rättvisekänsla, självbevarelsedrift och hämndbegär. På så vis syns tydligt influenserna från ostasiatisk film.
Hong Kongs största unga kvinnliga krigarhjälte, den då sextonåriga Pei-pei Cheng, fick sitt genombrott i Shaw Brothers klassiska Da zui xia (Come drink with me, 1966). Det är en film i Wu Xia-genren. Wu Xia, är filmer med fantastiska inslag om ridderliga krigarhjältars äventyr, som oftast utspelar sig i det förflutna.
Wu Xia är egentligen en litterär genre och därför äldre än den kinesiska filmindustrin, och de första filmerna i denna genre producerades tidigt då Kinas filmindustri ännu fanns i Shanghai. Det var i denna stad den kinesiska filmen uppstod, innan den senare flyttade till Hong Kong.
I den litterära, såväl som i den filmiska, Wu Xia-traditionen var huvudpersonen nästan alltid man, och i besittning av övernaturliga egenskaper. Men enligt Kinas konservativa regler fick inte kvinnor och män visas i samma filmruta. Med resultatet att män kom att spela kvinnor, och kvinnor män. Unga kvinnliga krigare som behärskade kung fu i hjälteroller, hade därför blivit vardagsmat redan på 1920-talet.
I de Wu Xia-filmer som producerades av Shanghai och Hong Kong var nyckelementen kampsporten och svärdskonsten. Till filmindustrin rekryterades en stor del kampsportsutövare som koreografer och som skådespelare. Men influenser hittades även på annat håll. Från fastlandet kom en lång rad dansare och skådespelare från Beijing Operan.
Pei-pei Cheng var inte kung fu-utövare när hon flyttade från Shanghai till Hong Kong som 14-åring, utan dansare. Hon hade debuterat i Wu Xia-filmen Da ji (Lovers Rock) 1964. Rollen som den fenomenala svärdsfäktaren Golden Swallow, presenterades i en klassisk kampscen i ett värdshus där hon med balettdansarens elegans nedkämpade alla de manliga skurkarna. Denna scen gjorde henne omgående legendarisk i genren.
Wu Xias genombrott i Europa och USA, blev Ang Lees film Wo hu cang long (Crouching Tiger, Hidden Dragon). Pei-pei Cheng var tillbaka, i rollen som Jade-räven och genren begåvades med ett nytt stjärnskott i Ziyi Zhang.
Sedan dess har filmindustrins mångtydiga krigarhjältar spridit sig, och oftare kunnat bli gränsöverskridande på andra platser än i Kina. Thailands senaste stjärnskott heter JeeJa Yanin. Sitt genombrott fick hon i Chocolate (Zen – The Warrior Within, 2008).
Tidigare har thailändsk film gått ännu längre. I filmen Beautiful Boxer (2004) spelar boxaren Asanee Suwan en kollega, transan Nong Toom eller Parinaya Charoemphol, som försöker överleva som sportutövare i en manschauvinistisk omgivning, som inte ser med blida ögon på det könsbyte Nong Toom vill företa sig.
Här i Sverige har det sedan länge pågått en diskussion om unga kvinnors roller i filmindustrin. De progressiva anser att flickor bör beskrivas som (sexuellt) självstädiga. Den mest självstädiga roll som skrivits för flickor de senaste åren är väl kanske Lina Leanderssons vampyr Eli, i Låt den rätte komma in (2008).
Eller kanske Noomi Rapaces tolkning av Libeth Salander, som en Pippi Långstrump på speed, i filmerna baserade på Stig Larssons böcker (2009-2010). Annars är de intressanta manus för unga kvinnor ytterst tunnsådda, och konservativa.
I England, USA och i Ostasien ser det alltså helt annorlunda ut. Flickor kan där vara ytterst självständiga och företagsamma. Det visar sig att deras sexualitet inte alls måste vara så central som många svenska kritiker tror.
Tonvikten kan istället ligga på ett krigaretos som i Rees eller Mattie Ross järnvilja (Winters Bone); I Arya Starks överlevnadsinstinkt; eller i utövandet av kampsport eller krigskonst, samt hämnd och rättvisepatos som hos Hanna, Golden Swallow (Come Drink with Me), Zen (Chocolate) eller Parinaya Charoemphol (Beautiful Boxer).
Genom sina olika teman; Wu Xia, Western, Fantasy eller kampsport; visar dessa filmer att andra könsmaktstrukturer är möjliga. Det är bara att säga adjö till Dolph Lundgren och Sylvester Stallone. Vi gillar inte endimensionella hjältemän vars enda tillgångar är jättemuskler, sexpacks-mage och hjärnbrist.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Men nu när vi i några år fått filmer med "kvinnor motiverade av järnvilja, rättvisekänsla, självbevarelsedrift och hämndbegär" - hur annorlunda är de egentligen jämfört med actionmännen? Är inte järnvilja, rättvisekänsla, självbevarelsedrift och hämndbegär traditionella komponenter i maskulinitet? Bara för att maskulinitetens ideal inkarneras i en kvinnlig kropp, försvinner inte de problem som är förknippade med maskulinitet: våld, hämnd, sexism, behov av att kuva andra, flockbildning med höga yttre murar, oförmåga att hantera kärlek och känslor. Det är inte män som är samhällsproblemet, utan de destruktiva sidorna hos deras maskulinitet.
Hej Mikael I hela den västerländska filmhistorien har vi tvångsmatats med bilden av unga kvinnor och flickor som objekt för mäns sexuella fantasier, respektive offer och svaga (Karin Johanisson). I det västerländska filmberättandet var denna stereotyp lika huggen i sten som de manliga stereotyperna. Människan som social och biologisk varelse, oavsett kön, ska och bör inte reduceras till sådana stereotyper. Då vi berättar så borde vi försöka bredda våra perspektiv. Och eftersom våra berättelser är speglar så borde de även återspegla andra mänskliga känslor än känslan av att vara offer. Jag tror inte det finns något universellt kvinnligt (det är särartsfeminism), i stället tror jag att berättar teman bör vara mänskliga. Kvinnor och flickor i berättelser bör ha lika rätt till att bli förbannade, motiveras av järnvilja, rättvisekänsla och hämndbegär som män. I tidigare västerländska filmberättande har kvinnor bara fått rätt att hämnas om de först våldtagits, eller utsatts för andra sexuella övergrepp. Det verkar vara slut nu. Äntligen har tjejer rätt att vara människor, som män fast med mera hjärna å mindre muskler
Hat och avsky:
Del 1
Hat (ilska) och avsky bort! Känslor av hat och avsky är skyddande känslor av rättvisa.
När du känner en sak, situation eller person som orättvist, fel, kanske vaknar du upp och känner hat/ilska och avsky.
Känslor av hat/ilska och avsky visar att upplevelsen av rättvisa eller rättvisa har kränkts.
En orsak av ilskas och avskys uppvaknande är det, att det inte har reagerats till skriande orättvisor.
Hur ska man hantera med hat och avsky? De bör inte förträngas, eftersom det kommer endast att förvärra effekterna av hat och avsky.
Marken är färdig till en upplevelse, som bidrar till att värderingar och regler skall klarnas, lysas upp, när saken föras vidare.
Del 2
Ilska och hat är energi. De kan bearbetas så att man har nytta av dem. Hat behövs om man vill ta itu med orättvisor och missförhållanden. Hat ger också möjligheten att försvara, skydda och bevara saker och ting och sig själv.
Aggression kan vara en stor hjälp i ett uttryck för sin vilja, självförsvar, stå på sig och ibland behövs det aggression till kreativitet.
Det är bra att känna igen och nämna ilskan och hatet i sig själv. Ständigt förnekande av hat och ilska kan bidra till många sjukdomar, fysiskt och mentalt. I en del av depressioner är det frågan om att ilskan är inåt vänt och om behovet av att ilskan skall komma ut.
Ilska, som har identifierats, uttryckt och lösgjorts "konstruktivt" - frigör. Ilska skyddar också oss vid behov.
Med stadig ilska kan vi undvika att andra går över oss.
Förnekandet av känslor leder till indirekta uttryck, såsom användning olika former av psykiskt våld: mobbning, förnedring, kvävning, underkastelse, osv.
Det finns bland annat kulturellt undertryckt hat/ilska, barndoms undertryckt hat/ilska (övergående, andra går över barn), som vuxen upplevt hat/ilska i nuet...
Värt ett läsa någon bok av saken? Ämnet är brett ...
Förlåt skrivfel ... :)
Väl skrivna inlägg. Jag håller med om att alla människor måste få vara hela människor, utan begränsningar i form av t.ex. genusnormer/-förtryck. Vad jag ville varna för, eller beklaga, och vad jag tycker mig se i en hel del samtida populärkultur, är att den patriarkala värdeskalan inte utmanas på allvar, utan bara överförs så att även kvinnor vinner prestige genom att bete sig på ett sätt som traditionellt är maskulint. Det befriar inte människor, utan ersätter gamla bojor med nya. Och i sig är det en värdeskala som jag tror samhället förlorar på. (Även om hat och ilska förstås kan vara berättigat ibland.)