Få kvinnor bland Jazzfestens instrumentalister

2011-06-17 | Katarina Andersson padlock

KULTUR

Den stereotypa jazzmusikern är en man. Könsfördelningen mellan de medverkande i årets upplaga av Stockholm Jazz Fest bekräftar bilden, trots arrangörernas strävan efter bättre balans. Katarina Andersson har räknat på saken.

FAKTA/STHLM JAZZ FEST

Också känd som Stockholms jazzfestival. Äger rum mellan den 17 och 19 juni på Skansen i Stockholm.

För program och mer information se festivalens hemsida: www.stockholmjazz.com/

Idag inleds Stockholm Jazz Fest, som förutom jazz enligt traditionen också bjuder på soul och världsmusik. Kanske är det tack vare genrebredden som könsfördelningen mellan de frontande artisterna inte är alltför skev, med 17 män bland frontfigurerna mot 13 kvinnor.

I tre fall är det både en man och kvinna som tillsammans utgör konstellationens främre led. Tio av de kvinnliga affischnamnen är vokalister; Ann-Sofie Söderqvist, dirigent, Nicole Mitchell, tvärflöjt och Lisa Bodelius, trombon, står för genusundantagen. Men över huvud taget återfinns de vokala insatserna utanför de traditionella jazzramarna, både när det gäller män och kvinnor.

Angie Stone, Cassandra Wilson, Bobby Womack, Bilal Oliver är några som har tydliga soulkopplingar. Den mer renodlade jazzen representeras av instrumentalister och här dominerar männen. David Sanborn Trio, Donny McCaslin Quartet, Goran Kajfes för att nämna några.

"Bandet"=männen

Förutom ovan nämnda Indigo Trio feat. Nicole Mitchell och Lisa Bodelius Quartet gästar saxofonisten Elin Larsson och trombonisten Karin Hammar kvällens spelning med männen i experimentella Lekverk, vilket bättrar på statistiken en aning för kvinnliga instrumentalister.

Att det är män som är ”bandet” gäller i lika hög grad för storband som för popband eller vilket kompband som helst. Sett till antalet medverkande musiker och antal framträdanden under Stockholm Jazz Fest räknar vi 175 män och 35 kvinnor.

Förebilder viktiga

Att festivalen ska ha en jämn könsfördelning är absolut något arrangörerna strävar efter, menar Lena Åberg Frisk som är VD för Fasching och Stockholm Jazz Fest.

– Det hoppas jag syns, säger hon. Jag vet själv hur mycket det betytt för mig att ha kvinnliga förebilder, men jag tycker också att det handlar om mångfald i en vidare bemärkelse. Att vi får in kvinnorna, men även de män som inte är den vanliga stereotypa jazzmusikern.

Så vem är den stereotypa jazzmusikern?

– Det är en man som spelar be-bop på ett blåsinstrument, det är ganska macho. Det ska vara skickligt, du ska kunna rätt grejer och visa upp att du kan traditionen. Att du har rätt referenser och kan alla solon. När begreppen vidgas kommer kvinnorna men också andra sätt att vara manlig jazzmusiker. Dessuotom får vi in andra delar av världen och fler generationer.

Få pratar

Att hitta kvinnor som är instrumentalister är svårt, men de blir fler och fler. Det är inte längre sensationellt med en saxofonist som är kvinna, till exempel. Samtidigt är problematiken inte alltid uttalad.

– Det är ganska utbrett bland kvinnliga musiker, framför allt amerikanska, att de inte vill hålla på och prata om den frågan. Det får inte misstänkas att de skulle vara inkvoterade, och det kan jag förstå. Man behöver inte prata om det, det viktiga är att man gör något. Men jag upplever inte att det finns något motstånd bland männen som är jazzmusiker, tvärtom. Jag tror att alla i grund och botten tycker det är roligast när det är blandat, både publiken och musikerna.