Tidholm svarar Hansson direkt

2011-05-27 | Svante Tidholm padlock 1

OPINION

Feminismen har gjort underverk för manlighetens utveckling. Inte bara intellektuellt, teoretiskt, utan också realpolitiskt genom det kompromisslösa arbetet för jämställdhet.

Det skriver Svante Tidholm, som menar att författarna bakom Dingo Dingo gör feminismen till sin fiende.

Tidigare inlägg i ämnet:

Läs Svante Tidholms recension av Dingo Dingo från förra veckan.

Bob Hansson: Män, för helvete, sluta humma!

Till att börja med står jag fast vid min kritik av författartrion Leif Eriksson, Bob Hansson, Martin Svenssons bok ”Dingo Dingo! – den manliga befrielsen är här.” Den är dåligt skriven och svår att ta på allvar. Karaktärerna flyter samman och både män och kvinnor framställs nästan som karikatyrer. Det finns en grundidé som är intressant; den att män genom fysisk beröring kan förändras. Jag gillar den tanken, och avfärdar inte ens den separatistiska metoden som boken bygger på.

Men jag tror inte författarna tänkt igenom de underliggande budskapen de för fram i sin historia. Om de gjort de hade de förstått att reaktionerna skulle bli så starka som de nu blivit. Det verkar inte vara många kritiker som gillar boken, eller tankarna bakom (mer än lite underhållningsmedia som tycker det är spexigt och roligt). Jag tolkar Bobs svar på min recension som att han är ovan vid den sortens kritik, kanske beror det på att boken är så underlig i sin form; en underhållningshistoria med en superstark åsikt som man inte vet om den är på allvar?

Jag är glad att diskussionen om manlighetens begränsningar i och med boken blivit lyft. Det är tveklöst bättre att män försöker prata om dom här sakerna än att de håller käft eller hummar.

Det jag inte kan förstå är varför författarna valt att göra feminismen och kvinnorna till motpart, fiende i kampen för en befriad manlighet. Det tyder på bristande analys – och då menar jag inget genus-trolleri utan helt enkelt lite hederlig eftertanke.

Jag vill avskaffa patriarkatet. Där vill vi samma. Men jag vill inte göra det på kvinnors bekostnad. Det är helt enkelt där jag och Bob Hansson går skilda vägar. Feminismen har gjort underverk för manlighetens utveckling. Inte bara intellektuellt, teoretiskt, utan också realpolitiskt genom det kompromisslösa arbetet för jämställdhet. För japp, jämställdhet är ju faktiskt något som gynnar män också. Det tvingar oss att ta jämlikt ansvar för att förenkla det in absurdum.

Det förs, precis som Bob säger, ett samtal om manligheten – eller maskuliniteter som det heter där, i forskarvärlden. (Se Katarina Rosengren Falks sammanfattning i förra veckans Feministiskt Perspektiv). Där skapas mängder med bra kunskap som vi har stor nytta av. Problemet med den akademiska kunskapsbildningen är att den teoretiska nivån ofta är lite för hög för att folk (mig själv inkluderad ofta) ska kunna ta det till sig, och kanske framförallt finns det inte så mycket vilja att prata om hur den här kunskapen ska omsättas i praktiken.

Så Bob, du har rätt, vi behöver massor av berättelser om manligheten, även de som inte är rätt. Vi behöver höra om män som blir slagna av sina kvinnor, det har vi inte hört förut. Vi behöver höra om män som inte vill knulla. Det är nya berättelser, som nyanserar bilden av mannen.

Men det är en sak att berätta en personlig historia om en slagen man, och en annan att slänga pinnar under Pär Ström och de andra antifeministernas illaluktande brasa. Jag förstår att tanken med boken inte var att spela honom och alla andra antifeminister i händerna. Kanske råkade det bara bli så med debattartikeln i Expressen och Martin Svenssons text på Newsmill, kanske var ni ute efter att göra reklam för boken? Jag förstår att media gärna förstärker konflikten mellan er och feminismen. Men jag måste säga att ni också själva skapat och bäddat för den konflikten – inte minst i boken.

Varför har ”Dingo Dingo” en negativ inverkan för den manliga befrielsen, frågar du, är inte allt som görs bra även om det inte är perfekt? Kanske senare, när män kramas utan att skämmas, slåss för att få vara hemma med sina sjuka barn för att dom älskar det så mycket, vågar springa ut på gatan och ropa att ens tjej klappat till en. Då, när den manliga befrielsen är mer utvecklad, när patriarkatet börjar skaka i grundvalarna. Då kan vi börja skoja. Men först behöver vi vara tydliga och inte försöka ta genvägar genom att ta de som alltid stått oss närmast och göra dem till fiender.

Feminismen är vår syster i den här kampen, broder. Vi behöver varandra för att lyckas genomföra den manliga revolutionen, som kommer vara riktad mot de krafter som i tuesentals år exploaterat och förstärkt våra könsroller till den grad att vi inte längre kan skilja dom från oss själva.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20110614 - Filip Lindström

Det här var det finaste jag läst på länge. Tack Svante, för att du finns och skriver fint och brinnande om så viktiga saker. /Filip

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: