Släng inte ut barnet med badvattnet!

2011-05-27 | Goldina Smirthwaite padlock

FEMINISM OCH MODERSKAP

”Jag har aldrig förespråkat kommersiellt surrogatmödraskap, tvärtom har jag, i likhet med många andra, skrivit att exploatering hotar där. ”

Det skriver Goldina Smirthwaite i ett svar till bland andra Gerda Christensen i serien om Feminism och moderskap.

Någon form av blockering måste det vara. Eller hur ska jag annars förstå att mina meningsmotståndare kan undgå att förhålla sig till vad jag faktiskt skrivit. Jag har aldrig förespråkat kommersiellt surrogatmödraskap, tvärtom har jag, i likhet med många andra, skrivit att exploatering hotar där. Ändå är det hela tiden mot det kommersiella surrogatmödraskapet som kommentarerna vänder sig. Det är som att jag skulle hävda att människor med svåra smärtor borde kunna få morfin på sjukhus, men det enda svaret blir ett samstämmigt och upprepat tjut om att ”knarkhandel är fel.” Och så diskuteras den illegala knarkhandelns avigsidor i all oändlighet, och alla är rörande överens om hur förkastligt denna handel är, men ingen ser till möjligheten att begränsat använda narkotika i medicinskt syfte.

I denna debatt finns en blind fläck, och den stavas kontext. Det som i en kontext kan vara destruktivt knark kan i en annan kontext vara välgörande medicin. (Och nej, att ta hänsyn till att det finns olika kontexter innebär inte att man saknar samhällsperspektiv eller utgår från ett individperspektiv.) Då fattiga kvinnor i exempelvis Indien utnyttjas till att under plågsamma förhållanden bära rika västerlänningars barn, är detta givetvis någonting vidrigt. Men om någon i Sverige föder exempelvis sin systers/svägerskas/dotters barn, som är efterlängtat såväl av den genetiska mamman som av den kvinna som bär barnet, är kontexten en annan. Under sådana omständigheter - skulle detta sätt att sätta barn till världen fortfarande vara fel?

Jag väljer fortsättningsvis att istället för ordet surrogatmödraskap använda mig av begreppet ”kvinnor som bär andra kvinnors barn.” Detta gör jag utifrån några svenska fall jag läst om, där kvinnor vill hjälpa mycket nära anhöriga kvinnor genom att bära deras barn. Ordet surrogat tycks i sammanhangen inte täcka de relationer kvinnorna har till sina barnlösa nära anhöriga, utan kvinnorna som vill bära barnen har i kraft av sina egna personer nära relationer till dem som vill ha barn. Till barnen skulle kvinnorna genetiskt sett bli t ex moster eller mormor. Detta är något som inte låter sig reduceras till surrogat, och det är den sortens relationer jag främst syftar på framöver i artikeln. De fall jag läst om och haft som utgångspunkt gäller heterosexuella relationer, där kvinnan har ägg men inte själv kan bära barn, t ex för att hon saknar livmoder. Men i sammanhanget vill jag även inkludera att kvinnor kan bära barn åt nära manliga anhöriga som t ex lever i en samkönad relation, samt lesbiska par där den ena vill bära den andras befruktade ägg. Det avgörande i sammanhanget är att situationernas styrs av de inblandade personernas existentiella/relationella val och inte av pengar.

Jämförelser har gjorts med prostitution – har man frivillig prostitution ökar också förutsättningarna för tvångsprostitution. Bland annat därför är även så kallad frivillig prositution fel.

Men kan man verkligen jämföra prostitution med att kvinnor bär varandras barn? Prostitution förutsätter ju inblandning av pengar/marknad. Enligt min mening är prostitution/sexköp per se fel, helt oavsett om det leder till tvångsprostitution eller inte. En av anledningarna till att det är fel är synen på framförallt kvinnan som vara. Men att kvinnor bär varandras barn varken förutsätter eller behöver medföra att kvinnan ses som vara, och det är här denna debatts blinda fläck finns.

I vissa kontexter kan kvinnan bli till behållar-vara. Men till skillnad mot prostitution, där kvinnan per definition utför sex mot betalning, kan kvinnan som bär en annan kvinnas barn göra detta av helt andra skäl än pengar. Och om hon inte gör det mot betalning är hon inte en vara. I själva verket kan detta att bära en närståendes barn vara lika väsensskilt från att vara en vara, som en våldtäkt är från en kärlekshandling – trots att sex är inblandat i båda fallen. Det hela beror på kontexten och de inblandades motiv och upplevelser.

Om en vuxen, myndig kvinna frivilligt och utan betalning hjälper t ex en älskad syster att få barn, tycks det närmast kränkande att kalla denna kvinna för en vara. Som jag ser det finns inte större anledning att inkompetensförklara, offerförklara, förminska eller patologisera en kvinna som vill bära t ex en nära anhörig kvinnas barn, än att patologisera en altruistisk njurdonator.

Gerda Christenson är missnöjd med att vi inte istället diskuterar kärnfamiljen. Men det kan vi väl också göra, en diskussion om surrogatmödraskap utesluter väl inte att vi ifrågasätter kärnfamiljen? Kärnfamiljen är inte en nödvändig förutsättning för längtan efter barn, tvärtom tycks det som att barnlängtan är går utöver själva kärnfamiljen. Eller hur ska man förstå att ensamstående kvinnor åker till Danmark för insemination? (Bortsett från det faktum att Sverige är alltför förstockat för att kvinnorna skulle kunna ha gjort det här.)

Snarare än att ”stänga in” kärnfamiljen i den heliga ”mamma- pappa- barn”- konstellationen, tror jag att detta att någon bär till exempel sin väns, systers, svägerskas eller dotters barn, kan ”öppna” familjen genom att kvinnorna kommer närmare varandra, och barnen får närmare relationer till fler kvinnor. (De får ju både en biologisk och en genetisk mamma.)

”Hur vi än vrider och vänder oss, kommer vi inte runt det faktum att frågan om surrogatmödraskap handlar om samhället eventuellt ska lagstadga om barn som varor och kvinnors kroppar som till för andra”, skriver Gerda Christenson.

Jag vill rekommendera henne med flera att vända och vrida lite till, så uppenbarar sig en ny vinkel: Lagstadgandet kan lika gärna handla om att barn inte ska bli gjorda till varor – även om det vore tillåtet att bära exempelvis närstående kvinnors barn. (På liknande sätt som det finns regler mot organhandel, samtidigt som altruistisk organdonation är tillåten.)

Förmodligen kommer inte frågan om att kvinnor bär andra kvinnors barn att kunna förbli såpass oreglerad som den är i Sverige. När den väl är väckt är det inte så lätt att döda den, då både längtan efter barn och viljan att hjälpa sina nära kan vara starka drivkrafter. (Liksom förstås pengar kan vara, men ännu så länge finns det väl inte i Sverige någon som lobbar för frågan främst ur ekonomiskt perspektiv?)

Mera juridik på området kommer sannolikt att behövas snart framöver, oavsett om en vill det eller inte. Det finns ingen anledning att skynda förbi, håna eller förminska det som Gerda Christensson kallar för ”de omständigheter som lagen då föreskriver” - tvärtom är detta ett mycket viktigt område som bidrar till samhällets normbildning, och som på olika sätt kan ange att utnyttjande/exploatering eller handel inte får förekomma. Men att förbjuda kvinnor att bära andra kvinnors barn, även i de fall där exploatering inte föreligger, vore att slänga ut de efterlängtade barnen med badvattnet.