Mödraskapet som aldrig blev

2011-05-13 | Christina Ahlzén padlock 3

FEMINISM OCH MODERSKAP

”Att lyfta missfallet med alla dess variationer är att visa på graviditetens baksida och dekonstruera bilden av graviditeten som vägen till det lyckliga moderskapet och den fullkomliga kvinnligheten. ” Det skriver Christina Ahlzén i serien om Moderskap och feminism.

Graviditet och mödraskap anses idag vara det mest självklara och naturliga som finns. Graviditeten framställs i litteratur och media som en ohejdbar kraft, har du blivit gravid finns ingen återvändo. Under graviditeten är kvinnokroppen föremål för oändlig vård och information så att ingen onödig oro ska uppstå inför alla kroppens nya och okända processer. Graviditeten är, som framställts i flera tidigare artiklar i denna serie, kvinnlighetens själva kärna, det som utan tvekan skiljer kvinnor från män och därmed centrum för allehanda förskönande myter om kvinnan.

Det vi sällan talar om är alla de graviditeter som avbryts ofrivilligt. Missfallsrisken är stor under den första trimestern. Nästan ingen kan påverka om graviditeten kommer att fullföljas eller inte. Omkring var femte graviditet blir aldrig något barn. Det är därmed en erfarenhet som delas av oerhört många kvinnor. Ändå är det så tabubelagt.

Varför? För att i den stund vi blir gravida tänker vi om hela vår framtid. Vi börjar genast skapa oss bilder av vad som ska komma, det lilla barnet som vi kanske längtat efter, den lyckliga familjen, vårt eget tillträde till de vuxna kvinnornas värld, tillgången till den yttersta kvinnliga erfarenheten. Bygger vi inte våra egna luftslott så gör omvärlden det åt oss. Vid missfall blir förlusten av det som fanns inuti oss också en förlust av alla dessa drömmar. Vi har misslyckats med graviditeten, med att bli fullkomliga kvinnor. Det är ett misslyckande vi inte gärna talar om. Därför håller vi helst tyst om att vi är gravida till dess att första trimestern och därmed den största risken för missfall är över.

Även barnmorskorna omfattas av denna beröringsskräck. Om vi inte frågar tar de inte själva upp missfallsrisken, och frågar vi får vi mest höra lugnande ord om att det säkert ska gå bra – om inte nu så nästa graviditet. Efter att själv ha gått igenom ett missfall och talat med många andra kvinnor om det har jag fått både uppleva och höra om hårresande historier om hur barnmorskorna inte vill tala om det, inte vill hjälpa till att undersöka om allt står rätt till, avfärdar oro med hormonsvängningar eller suckar att ”om det är ett begynnande missfall kan vi ändå inget göra” och hänvisar till akuten om vi börjar blöda mer.

Samtidigt är missfall både en biologisk och psykologisk process där kvinnan behöver lika mycket stöd, omsorg och information som under graviditeten. Först är det oron över att allt inte står rätt till, därefter upplevelsen av att känna graviditeten forsa ur slidan, ofta kombinerat med smärta och chock. Därefter återhämtningsprocessen när kroppen ska återhämta sig och återupprätta den vanliga hormonbalansen och menstruationscykeln. Det är flera veckor, för vissa månader av blödningar och hormonsvängningar med gråtattacker, raseriutrbott och depressionsliknande symptom.

Ändå är den information som finns på Internet och som delas ut av läkare efter ett missfall mycket kortfattad och fokuserad på hur det oftast är – det sägs inget om alla de variationer som kan förekomma utan att det innebär någon risk. När kvinnan fått missfall tackar mödravården för sig och hänvisar till läkare och akutmottagningar om det uppstår komplikationer. Kvinnan har inte fullföljt sin plikt att bli mor och diskvalificeras därmed från mödravården trots att ett systematiskt fysiskt och socialt stöd med utgångspunkt i hennes situation är lika viktigt efter som under graviditeten.

Även socialt står kvinnan oftast ensam med sin eventuella partner och någon enstaka förtrolig. Reaktionerna från omvärlden utgår sällan från hennes egen situation och behov utan uttrycker snarare lyssnarens skräck eller förutfattade meningar. Istället för att få stöd får hon lägga energi och tid på att hantera andra människors reaktioner. Om kvinnan för vården är en misslyckad moder, är hon i det sociala livet ett oskyldigt offer för en grym och obarmhärtig natur.

Varje kvinna är en individ med ett eget sammanhang och egna tankar, känslor och förväntningar på livet. Varje missfall är unikt och förtjänar att behandlas med lika stor omsorg som graviditeten. Att lyfta missfallet med alla dess variationer är att visa på graviditetens baksida och dekonstruera bilden av graviditeten som vägen till det lyckliga moderskapet och den fullkomliga kvinnligheten.

Det behövs en systematisk uppföljning från vården av kvinnor och par som fått missfall. Det behövs fullständig och lättillgänglig information om missfall på samma sätt som finns om graviditet. Rätten till kunskap om missfall gäller inte heller bara kvinnor som redan upplevt det utan alla som riskerar att gå igenom det. Att skydda gravida från oro är samtidigt att göra dem än mer utsatta om graviditeten inte fullföljs.

Vi måste synliggöra missfallet. Vi måste kräva vår rätt till information, stöd och vård, och ett vettigt bemötande från våra medmänniskor. Vi måste erkänna att missfall inte är en teoretisk risk för gravida i första trimestern utan en faktisk erfarenhet som många får del av. Vi måste lyfta de tusentals erfarenheter som finns runt om i världen. Det är en rättighet för varje enskild kvinna som kan bli gravid och därmed riskerar missfall, men det är också en väg mot en mer avslappnad syn på graviditet och moderskap.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20110513 - Anna Ekström: Otroligt intressant och viktig text om ett ämne som glöms bort. Tack!
20110513 - Jenny Lundberg: Tack för en bra text om ett viktigt ämne. Själv förstod jag inte hur tabu detta ämne verkligen är förrän jag själv drabbades av utomkvedshavandeskap.Och det talas det om möjligt ännu mindre om.Mer sådana artiklar!
20110517 - Mia Heikkilä: Det här är så bra att det lyfts fram. Jag tror också beröringsskräcken och tabut omfattar kvinnors blod och blödande överhuvudtaget.