Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson skrev Dingo Dingo.

Förfelad frigörelse

2011-05-13 | Svante Tidholm padlock 4

KULTUR

Svante Tidholm har läst nya mansboken Dingo Dingo . Han sökte en frigörelse men fann plump egoism. Han är besviken.

FAKTA:

Dingo Dingo. Den manliga frigörelsen är här.

Författare: Leif Eriksson, Bob Hansson, Martin Svensson

Förlag: Telegram bokförlag 2011

Jag vill så gärna att den här romanen ska vara asbra. Undertiteln ”den manliga befrielsen är här!” är ju… episk, tror jag man kan säga. Äntligen! Som jag har längtat efter en sådan bok.

Men min besvikelse kommer omgående. För Dingo Dingo börjar med ett förord där det slås fast att inga kvinnor kom till skada när boken skrevs. Är det ett skämt? Jag förstår inte. Det är bara första av många många små underliga felsteg.



Självförtryck

Det första kapitlet målar upp bilden av en hunsad, diskret man – rädd för att säga fel inför den dominanta och nyckfulla frun. Hon förnedrar honom och slår honom när han säger att grannfrun verkar trevlig.

Det görs väldigt tydligt att han saknar verktyg för att säga ifrån och hävda sitt egenvärde. En karikatyr över mannen som en jättebebis som väntar på att växa upp, med kvinnan som mamman som håller honom tillbaka.

Meningen är nog att vi ska förstå att det är mannen själv som valt detta självförtryck. Men ändå, bilden av relationen och kvinnan är så plump och löjlig att den inte går att svälja utan en riktigt besk eftersmak.



Kramklubb

Till den förtrycktes räddning kommer en äldre man, som insett att han ödslat sitt liv på oväsentligheter. Nu vill han starta en kramklubb där män kramas med varandra. I femton minuter ska man kramas, två och två, utan avbrott.

En brokig skara män dras till klubben och övervinner på olika vis sina rädslor för manlig närhet. Vi följer några av männens liv under den här tiden, men deras karaktärer är dåligt ritade. Jag blandar ihop dem hela tiden, känner ingenting för dem.



Otillräcklig idé

Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.

Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.

Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.

Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.



Bara män

Det största problemet med bokens utförande är att den manliga frigörelsen bara handlar om män. Det känns som en grund och farlig analys. För den manliga ofriheten har ju i allra högsta grad med alla att göra, eftersom den så hårt skadar också kvinnor.

Inte för att kvinnors väl behöver vara målet för mäns befrielse, men en manlig emancipation utan hänsyn till kvinnor blir ofullständig och fattig. Feminismen som samhällsomdanande kraft, har nästan alltid haft större anspråk och indirekt gynnat män genom att den också belyst och uppmärksammat de strukturer som formar män.

Här har vi tyvärr motsatsen, en egoistisk manlig frigörelse – män får mer utrymme och kraft enbart i relation till sin egen litenhet. Det kanske är orättvist att haka upp sig på detaljer, men det faktum att flickfotografen Bingo Rimér tagit pressbilderna på de tre författarna är för mig ett tillräckligt illavarslande tecken.

För Bingo Rimér måste ju ändå sägas vara en av de som orsakat män och kvinnor stora problem att förhålla sig till varandra utan att falla ner i vidriga könsrollsnormer.

Det finns delar av Dingo Dingo som är bra. Framförallt de partier där det fysiska mötet mellan män beskrivs. Men annars känner jag mest av allt sorg över att begreppet ”den manliga befrielsen” slösades bort på ett så slarvigt vis.

En så grandios idé förtjänade definitivt ett bättre öde. Nu kommer arbetet för oss som på riktigt eftersträvar männens emancipation bli än hårdare.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20110513 - Svante Tidholm

Vill tillägga ett par grejer. Eftersom boken saknar tydlig analys orsakar den problem. Tex marknadsförs den som en historie om "...några män som äntligen reser sig, tar kontroll över sina liv och sina fruar!"

Tar kontroll över sina fruar? Eeek. Om jag var författare till en sådan historia skulle jag vara väldigt orolig. Det har ju inget med manlig befrielse att göra!

MEN. Det är viktigt att män kan prata om manliga problem utan att hela tiden förhålla sig till kvinnors problem. Balansen är alltså att hålla fokus på manligheten utan att tappa perspektiven... Svårt! Men klart är alltså att Dingo Dingo INTE klarar detta.


20110513 - Tomas Wetterberg

Jag har bloggat om boken :-) Tomas Wetterberg, Män för jämställdhet http://tomaswetterberg.webblogg.se/2011/may/dingo-dingo.html#comment


20110514 - Anja Gustafsson

"Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap."

Om den här tesen stämde, att det är detta och enbart detta som är mannens (manlighetens?) problem skulle homosexuella män vara 100% frigjorda/befriade redan. Vilket jag skulle hävda att dom inte är. Jag tror nämligen grundproblemet handlar om makt, och att emotionell avstängdhet och homofobi endast är en verkan av detta problem, ett symptom. Eftersom manlighet kopplas till makt måste den avskärma sig från det kvinnliga (vilket skapar homofobi och känslomässig avstängdhet). Och även en homosexuell man är fjättrad av denna förväntan. Visst är det fint att kramas, men att bryta med maktens privilegium är långt mer komplicerat än att göra anspråk på mer makt (som varit kvinnornas perspektiv i frigörelsen). Kanske är det som männen står inför så oändligt svårt att det knappt går att se var man ska börja gräva. Dessa tre författare verkar ju ha drabbats av något sådant åtminstone.


20110519 - Svante Tidholm

Vill lägga till en sak. Nu skriver Martin Svensson på Newsmill om sina erfarenheter som misshandlad av sin flickvän. Jag förstår att det var traumatiskt och det är oförsvarbart. Ingen människa ska behöva bli slagen, hånad, förnedrad. Men jag kan ändå inte förstå hur man kan göra detta till en fråga om att feminismen är fel ute. Utspel så dåligt genomtänkta som detta gynnar bara antifeminister och bakåtsträvare. Följdaktligen är Pär Ström snabb med att ropa hurra: http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/17/jag-skyllde-p-mig-sj-lv-n-r-flickv-nnen-slog

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.