Terrorismbeskämpningens laglöshet
2011-05-06 | Edda Manga
4
OPINION
”Jag ser det som en feministisk angelägenhet att försöka förhindra att modern och dottern på ett eller annat sätt tystas, att ta deras berättelser på allvar och att låta bin Ladens död bli en vändpunkt då lagen återställs och tränger undan terrorismbekämpningens laglöshet.” Det skriver Edda Manga med anledning av mordet på Usama bin Ladin.
Den rent ideologiska sidan av USA:s ”krig mot terror” och dess typiska förtingligande av muslimska kvinnor synliggjordes i den första uppdiktade berättelsen om Bin Ladens död som levererades av terroristexperten John Brennan på en presskonferens första dagen efter händelsen.
Han påstod då att Bin Laden ”använt en kvinna som mänsklig sköld”. En stund senare ändrade han något sin berättelse och menade att det inte var helt klart om ”Bin Laden eller hans son ställde henne där eller om hon ställde sig själv där”. Brennan fortsatte ändå att måla upp sin fiendebild i motsättning till ett manlighetsideal som han tycks omedveten om att han själv uppenbarligen avviker från: ”Här är Bin Laden som manar till attacker och lever i ett fäste värt över en miljon dollar, långt från fronten, och gömmer sig bakom kvinnor som sätts framför honom som skydd”.
Brennans berättelse ville illustrera att Bin Laden inte bara var blodtörstig, han var dessutom skenhelig, feg och omanlig. The Telegraphs journalister Steven Swinford och Gordon Rayner vidareutvecklade: ”Beväpnad med ett automatiskt vapen, var al-Qaidaledarens sista handling att försöka tvinga sin unga brud att offra sitt liv samtidigt som han försökte skjuta tillbaka på US Navy Seals när de stormade fästet”. Många upprepade just denna fras mer eller mindre ordagrant även om en del, inte minst i Sverige, bytte ut ”unga brud” (som markerar ”barnäktenskap” som en specifik muslimsk praktik – kvinnan i fråga är 29 år) mot ”en av hans fruar” (som istället fokuserar polygami som skiljande markör).
Det faktum att Vita huset blev tvungna att korrigera berättelsen redan dagen efter och att man efter ytterligare en dag och ytterligare frågetecken beslutade att lägga locket på hela operationens genomförande indikerar att den försökte täcka över obehagliga sanningar. Men vad försökte Brennan gömma bakom den utnyttjade muslimska kvinnan och fiendens omanlighet/omänsklighet?
Vad fick Hillary Clinton att täcka över munnen när hon satt och tittade på stormningen i direktsändning? Varför påstår Vita huset nu att de inte såg någonting?
Mord inom lagens gränser?
Uppenbarligen finns det i detta en något yrvaken medvetenhet om brott och bevis på brott. USA:s presidents självpåtagna rätt att beställa mord var som helst i världen i namn av ”nationellt självförsvar” erkänns inte av internationell rätt. Och även om en del högt uppsatta personer i administrationen talar som om de levde i James Bonds filmvärld om att presidenten gett soldaterna ”rätt att döda” är Obama själv noggrann med att formellt hålla sig inom lagens gränser.
Men vad skulle hända om det kom fram att Usama bin Laden i strid med folkrätten avrättades med Vita husets inre krets som vittnen? Och vilken grad av ansvar skulle de riskera om det följaktligen kunde bevisas att de visste vad som hände men valde att presentera en förskönad version av ”segern”?
Kanske förväntade sig Obamaadministrationen att de egna medborgarna och de flesta människor i världen skulle dela den vilda västernuppfattning om rättvisa som framkommer i slutet av Obamas tal där han annonserade Bin Ladens död och där rättvisa skipas genom utomrättslig hämnd. Det är kanske så den amerikanska militären tänkte när de gav Bin Laden kodnamnet Geronimo, efter den legendariska Apacheledaren som gjorde motstånd mot koloniseringen av indianmark och som gäckade den amerikanska armén i över tio år.
Symboliken är anmärkningsvärd: för de vita bosättarna representerade gripandet av Geronimo seger över indianerna, i en rasistiskt grundad kamp för vit dominans. För indianer och antirasister är Geronimo än idag en ikon för indianskt motstånd. Indianorganisationerna har förstås inte varit sena att kritisera tilltaget. Suzan Shown Harjo, som är ledare för lobbygruppen för amerikansk ursprungsbefolkning Morning Star Institute i Washington menade till exempel att segerropet “Geronimo EKIA” (Enemy Killed in Action) illustrerar hur ”djupt inristad ’indianen som fiende’ är i det kollektiva medvetandet i Amerika. Fram till idag, när soldater går in i fientligt territorium är det vanligt att de kallar det för ’indianskt land’”.
Laglös jakt på terrorister
Administrationen och militären räknade kanske också med att de skulle ha total kontroll över bilden av det inträffade när de dödade väl kastats i havet (igen en anmärkningsvärd politisk symbolik eftersom det är en teknik för evigt förknippad med försvinnandet av oppositionella i militärjuntans Argentina). Men bland de överlevande fanns bin Ladens 12 åriga dotter som berättar en annan historia.
Hon säger att hennes far greps först och sedan avrättades med skott i huvudet och i bröstet och att det gjordes framför hennes ögon. Det är den kraschade helikopterns förtjänst att vi fått ta del av hennes berättelse eftersom det innebar att de amerikanska soldaterna inte hade möjlighet att ta med sig de överlevande till någon av sina förhörsanläggningar från vilken en sådan utsaga förmodligen aldrig skulle kommit ut. I så fall finns det åtminstone en till vittne, Amal Ahmed Abdul Fatah, bin Ladens fru som enligt Vita husets nya version inte användes som sköld av sin man utan försökte kasta sig över soldaten som skulle döda honom och fick en kula i benet.
Många har firat att vi efter bin Ladens död lever i en tryggare värld. Men den laglösa regim som ”kriget mot terrorn” installerat är kvar och i den världen har ingen som ”terrorklassats”, med eller utan grund, grundläggande rättigheter. I en värld där lagen inte gäller alla och undantag tillåts för vissa går ingen säker. Framförallt inte kvinnor som inte endast uppträder som objekt utan som agerar och som talar och som dessutom berättar något annat än makten.
De kvinnor och barn som överlevde attacken befinner sig idag i förvar hos de pakistanska myndigheterna som hittills har vägrat att lämna över dem till USA. Jag ser det som en feministisk angelägenhet att försöka förhindra att de på ett eller annat sätt tystas, att ta deras berättelser på allvar och att låta bin Ladens död bli en vändpunkt då lagen återställs och tränger undan terrorismbekämpningens laglöshet.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Hej Edda Manga, tack för ännu en skarpsynt, noggrant genomgången analys av det konstiga, primitiva skådespel för folket som USAs högsta ledning iverksatte (just det, varför höll Hillary Clinton handen för munnen? I och för sig en kvinnligt inövad gest, som grabbarna aldrig skulle tillåta sig, men vad var det som gjorde att hon satte handen för munnen? Och varför blev just den bilden den officiella från USAs håll?) En helt annan sak: För snart många år sedan, i början på 90-talet, läste jag en kurs i Globalisering. En av delkurserna handlade om postkolonialism, och leddes av Michael Azar (MA). Jag skrev en uppsats om Frans Fanon, och min ingång till honom var att han visste mycket om förtryck, men inget om hur förtryck drabbar kvinnor och upplevs av kvinnor. MA förringade min uppsats genom att karakterisera den som ett "personligt" dokument. När jag frågade honom huruvida andra hade sett denna brist hos Fanon, svarade han nekande. Men då kom du, som hade hört diskussionen, fram till mig, och medan du passerade mig viskade du: "Det finns det visst, det finns en helt forskningsgren som heter "Antifanonism"". Jag tackar dig av hela mitt hjärta att du gav mig och min feministiska hållning det stödet. Jag är dock övertygad om att du, om det hade varit i dag, inte hade viskat i förbifarten, men talat öppet, klart,till mig, mot den lille skiten... Med vänlig hälsning Inger Dehlholm musident@telia.com
Hej Inger, Tack för din kommentar. Folk utvecklas. Det har funnits en mycket levande och ibland häftig diskussion mellan Michael Azar och mig genom åren om bland annat feminism. Jag tror inte att han idag skulle påstå att ingen har märkt att Fanon är androcentrisk. Men jag är glad att jag var där då och kunde säga detta. Edda
Angående Michael Azars medvetenhet om den feministiska kritiken mot Fanon på 90-talet måste jag tillägga att från hans avhandling framgår att han var väl förtrogen med dem. I not 410 i avhandlingen jämför han det asymmetriska sätt på vilket Fanon beskriver förhållanden mellan svarta kvinnor och vita män respektive svarta män och vita kvinnor och hänvisar till en feministisk tolkning av detta i Sharpley-Whiting, ”Fanon and Capécia” (1999: 57-75). Han noterar honom att Fanon ignorerar Simone de Beauvoirs arbete, trots att det finns klara paralleller mellan dem och hänvisar till Toril Mois arbete om Simone de Beauvoir i detta avseende. På andra ställen uppmärksammar han en motsatt rörelse i Fanons tänkande som sker när han reflekterar över kvinnors roll i revolutionär kamp.
Det tycks mig därför osannolikt att han skulle uttalat sig på det viset vid denna tidpunkt heller. Det måste handla om ett missförstånd.
Hej Edda, tack för ditt svar/dina svar. Det första blev jag mycket glad över, det andra blev jag förbryllad över. Det du skriver om Michael Azars (MA) forskning är fakta, ovedersägliga. Mot det står mitt, i och för sig glasklara, minne sig slät.
En möjlig bakgrund till MA's utlåtande:En lärare är i maktposition till sin elev (faktum). Även jag hade diskussioner med MA, något han inte tycktes välkomna (mitt minne, min tolkning). Men rent logiskt: Varför skulle du komma till mitt försvar om inte du hade hört MA's utlåtande? Eller är mitt minne så konstigt att jag har fantiserad ihop både MA's och din kommentar?? Hur som helst, tack för dina artiklar, och för Feministisk Perspektiv.
Med vänlig hälsning Inger Dehlholm musident@telia.com