Ett av de märkligaste inslagen på Tribeca Filmfestival var Mila Turaljics film Cinema Komunisto, rapporterar Sonia Hedstrand från New York.

Upphov: Mila Turaljic

Tribeca, Tribeca

2011-04-29 | Sonia Hedstrand, NEW YORK padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Tribeca Film Festival pågår just nu på biografer runt om på Manhattan. Festivalen grundades av bland andra Robert De Niro efter attacken mot World Trade Center 2001 för att väcka liv i området och är inriktad mot independent-film. Sonia Hedstrand rapporterar från New York.

En av de märkligaste inslagen på Tricea Filmfestval var serbiska Mila Turaljics film Cinema Komunisto. Med hjälp av klipp ur gamla spelfilmer berättar hon en nostalgisk historia om det påhittade landet Jugoslavien och dess enorma filmindustri, som i stort sett drevs enväldigt av presidenten Josip Broz Tito själv.

Tito såg nästan en film om dagen, berättar hans privata biograf-maskinist i filmen. Han såg personligen till att bygga upp Avala-studion, ett enormt jugoslaviskt Hollywood eller Cinecittà. Från 1945 och framåt producerade Avala 600 filmer, varav en stor del bestod av krigsfilmer om ädla partisaner som dödar onda tyska soldater. År 1969 gästspelade Yul Brynner och Orson Welles i ”Battle of Neretva” och 1973 spelade Richard Burton rollen som partisanledaren Tito i ”Battle of Sutjeska”, utländska stjärnor som Sophia Loren besökte och förfördes av Tito och hans filmland. I dag är Avala bara en dammig ruin, och vem minns hela denna genre av jugoslavisk krigsfilm? Jag hade aldrig hört talas om den innan.

Bortglömda bilder är också ämnet för Bill Morrisons The Miner’s hymns, en associativt klippt film helt bestående av arkivbilder från gruvsamhället Durham i nordöstra England.

Tanken är god, Morrison vill använda dessa svartvita gamla bilder på arbetare som skyfflar kol på ett nytt sätt, bygga en hel berättelse om ett samhälle, okommenterat. Ingen styrande voiceover, inga talking heads med skalliga historiker vid skrivbord. I stället blandas rörliga bilder från 20-talets hackande i gruvor eller samlande av kolbitar på stranden med 1980-talets strejker och polisavspärrningar. Bilderna ska tala för sig själva, till ett bombastiskt soundtrack av den isländske komponisten Jóhann Jóhannsson. Men musiken är för dramatisk, det blir nästan löjligt. Samtidigt sitter man och undrar: När togs de här bilderna? Vad är det för bussar som rullar in i staden, är det strejkbrytare? Vad låg bakom strejken? Och så vidare.

I danska Eva Mulvads The good life /Det gode liv är det tvärtom överklassen står i centrum. Närmare bestämt en danskättad stenrik redarsläkt bosatt i Portugal. I gamla amatörbilder visas familjens lyxliv med lägenheter i Paris och palats i Lissabon. Men förmögenheten är nu puts väck och kvarvarande mor och dotter sitter i en liten lägenhet och har inte pengar till mat. Den nästan 60-åriga dottern, uppväxt på lyxiga privatskolor, har aldrig arbetat och står helt tafatt inför utmaningen att leva ett vanligt liv. Denna oförmåga tar hon som en självupptagen tonåring ut på sin gamla naiva mor. Filmen utspelar sig till största delen vid soffbordet där de två har ihjäl varandra långsamt, dagligen drickandes rödvin. Mycket absurt och intressant.

Mika Kaurismäkis påkostade Mama Africa berättar historien om nyligen bortgångna Miriam Makebas dramatiska liv. Makeba var den sydafrikanska sångerskan som blev fråntagen medborgarskap i sitt eget land, lanserades som stjärna i New York av Harry Belafonte och blev personlig vän med flera radikala afrikanska presidenter under 60- och 70-talet. För hela den svarta diasporan var hon en enorm symbol för kampen mot apartheid och hon talade i FN vid två tillfällen. När hon gifte sig med Svarta Pantrarnas karismatiske talesperson Stokely Charmichael år 1968 försvann hennes skivor från i stort sett alla butiker i USA. Kaurismäkis Mama Africa är en klassisk dokumentär om Miriam Makebas musik, liv och politiska aktivism. Inte alls nyskapande till sin form, men en heltäckande kunskapskälla till ett stort konstnärskap och ett dramatiskt livsöde.

Några av de här filmerna kommer förhoppningsvis till Sverige i sinom tid. Som slogan för Tribeca lyder If a film can make it here, it can make it anywhere.