Mammor till barn med särskilda behov hamnar lätt i utkanten

2011-04-29 | Anna Karin Kingston padlock

FEMINISM OCH MODERSKAP

Mammor till barn med särskilda behov hamnar väldigt ofta på utkanten i samhället. De måste ställa om sig till en annan verklighet som kolliderar med den normativa diskursen av moderskap där manualer och allmänt goda råd om barnuppfostran blir meningslösa.

Det menar sociologen Anna Karin Kingston.

Anna Karin Kingston är sociolog på Corks Universitet på Irland.

Den mesta forskningen om mammor till barn med särskilda behov (fysiska och mentala inlärningssvårigheter) finns inom psykologin och psykiatrin. Denna forskning är till stor del kvantitativ och mäter mammors depression och stress i skalor.

Några forskare har också fokuserat på mammors genetiska personligheter vilket har bidragit till att skuldbelägga mammor för barnens beteende. Att skuldbelägga mammor för hur barn uppför sig är för övrigt ett vanligt fenomen. Barn med autism, till exempel, ansågs vara ett resultat av ”kylskåpskalla” professionella mödrar, enligt den Amerikanska psykoterapeuten Bettelheim.

Forskning med feministiskt perspektiv inom detta område är sällsynt, men det finns undantag. Några samtida forskare har påvisat sambandet mellan den sociala konstruktionen av moderskapet och hur mammor agerar som dom gör just för att vara ”goda mödrar”.

Som ”goda mödrar” satsar dessa mammor allt på att stötta sina barn, ofta till priset av deras egen hälsa och välfärd. Svensk forskning har visat att dessa kvinnor till stor del lägger karriären åt sidan och jobbar mindre timmar i jämförelse med papporna till barnen.

Ett barn med särskilda behov förändrar alltså, med få undantag, mammans liv i större utsträckning än pappans.

En typisk västerländsk mamma till ett barn med särskilda behov som till exempel autism, ADHD eller Downs syndrom söker högt och lågt efter terapier och metoder som kan hjälpa hennes barn utvecklas.

Den amerikanska femisten Sara Ruddick har teoriserat denna process och kallar den för ”maternal thinking and work”. Hon beskriver det som en vetenskaplig disciplin som engagerar alla som är inblandade i att fostra barn – inte uteslutande biologiska mammor alltså. Ruddick hävdar att arbetet med att fostra barn till socialt accepterade individer kräver extra reflexivt tänkande när barnets utveckling inte följer de normala milstolparna. Internet har blivit en betydelsefull informationskälla för mammor som söker nya sätt och metoder att utbilda och utveckla sina barn.

Detta pro-aktiva sökande, och konsekvent erhållen lärdom, förändrar maktbalansen mellan mödrar och de yrkesaktiva inom handikappområdet. Även om mammorna fortfarande utför sitt arbete i den privata sfären, tar de steget ut i den offentliga sfären utrustade med nya kunskaper och beredda att möta experterna på en helt annan nivå än tidigare. De blir motståndskraftiga aktörer som förhandlar om sina barns positioner och inte sällan används krigsmetaforer för att beskriva dessa mödrars kamp för resurser och stöd.

Mammorna hävdar att de, i egenskap som just mammor, är de sanna experterna på sina barn, medan de yrkesverksamma hänvisar till sin expertis och erfarenhet och hävdar sin sanning. De professionella besitter dock den ultimata makten eftersom de kontrollerar resurserna för utbildning och stöd. Mödrar måste därför begränsa sina aktioner till en viss del för att inte riskera att deras barn ska hamna utanför systemet. Det är därför riskfyllt för en mamma att uppföra sig extremt känslomässigt eller ambivalent, eftersom dessa kvinnor ofta döms hårt av samhället som inkompetenta och dåliga mödrar.

Det är viktigt att feminister lyfter fram dessa mammor i dagens debatt och synliggör hur det socialt konstruerade moderskapet påverkar just denna grupp av kvinnor. Mammor till barn med särskilda behov är redan starka aktörer å sina barns vägnar, men de behöver stöttas i kampen för att också kunna fullfölja personliga mål och livsval.