Westerlund svarar Langhorst

2011-04-21 | Ulrika Westerlund padlock

FEMINISM OCH MODERSKAP

”Många av de argument som framförs i den här debatten påminner kraftigt om argument som brukar höras också i andra feministiska diskussioner, om andra ämnen.” Det skriver Ulrika Westerlund i en replik på Johanna Langhorts artikel från förra veckan i serien om Moderskap och feminism.

TIDIGARE ARTIKLAR INOM SERIEN ”MODERSKAP OCH FEMINISM”:

Kvinnors kroppar är inga barnalstringsmaskiner

Moderskapstvånget

Vi kan inte slå fast vad som är normalt

Forskning för livet

Ny serie: Moderskap och feminism

Surrogatmödraskap och diskussionen om detta verkar vara den arena där feminister med olika feministiska utgångspunkter möts just nu – och många av de argument som framförs i den här debatten påminner kraftigt om argument som brukar höras också i andra feministiska diskussioner, om andra ämnen.

Ett exempel på sådana argument är till exempel åsikten om ”normalitet” – ingen ”normal” kvinna kan vilja göra det här, alltså måste vi förbjuda det. Jag argumenterade i min artikel för att det att försöka fastslå vad som är ”normalt” för kvinnor inte är en bra väg att slå in på.

Därför blir jag förvånad när jag läser Johanna Langhorst svar på min artikel där Langhorst efterfrågar en definition på ”normalt”. Min poäng var att det inte är rätt väg att gå att göra några sådana definitioner. Det som utifrån sett kan verka helt orimligt för någon annan, kan upplevas som självklart, ”helt normalt” för den som gör det. Och såklart tvärtom, det någon tycker är helt normalt verkar fullständigt orimligt för någon annan.

Jag förstår inte heller hur Langhorst kan läsa min artikel som att RFSL ”förespråkar total frihet när det gäller sättet att bilda familj”. Jag tycker att det var närmast övertydligt att det är det vi inte gör. Vi vill att surrogatmödraskap ska vara tillåtet, men att det måste vara föremål för vissa regleringar. Som då till exempel den om att kvinnan ska ha möjlighet att ångra sig och den om att det är viktigt att utreda att det inte föreligger någon beroendesituation eller att kvinnan utsatts för påtryckningar av något slag, till exempel känslomässiga sådana från, för att citera Langhorst, ”en nära släkting eller vän som sörjer sin barnlöshet”.

Langhorst resonerar sedan om att surrogatmödraskap är fel att tillåta, eftersom en graviditet innebär att kvinnan upplåter hela sin ”biologiska varelse” och utsätts för olika sorters påfrestningar. Här tycker jag att vi närmar oss just diskussionen om normalitet. Kan en normal kvinna tycka att detta är något som hon vill utsätta sig för, för någon annans skull?

Detta hänger så klart också ihop med diskussionen om ”fri vilja”. Jag håller helt med Langhorst om att människor aldrig kan bli fullkomligt fria – jag antar att vi också båda gör analysen att människors grad av frihet och möjlighet att göra ”fria val” varierar beroende på deras livssituation, där aspekter som klass självklart spelar in. Men menar vi att det därmed är omöjligt för människor att alls göra val? Diskussionen om den fria viljan är giltig för livets alla områden. Om frågan om surrogatmödraskap ska separeras ut här, på så sätt att möjligheten att välja att vara just surrogatmamma, ifrågasätts mer än andra val människor kan göra, så bygger det på en tolkning av surrogatmödraskapet som något som är helt skilt från andra erfarenheter människor kan göra. Och inte bara skilt, utan också "värre".

Kvinnor upplever graviditeter olika. För några är det en mycket besvärlig upplevelse, för andra är det inte det. Några kan absolut inte tänka sig att göra detta för någon annans skull, andra kan det. Det finns en hel del forskning om surrogatmödraskap och surrogatmammors upplevelser. Den absoluta majoriteten uppger att de inte har haft några problem av sin erfarenhet. Skälen att göra det kan vara ekonomiska (i de länder där kommersiella arrangemang är tillåtna), men också altruistiska.

Langhorst avslutar med att poängtera att kvinnors kroppar inte är ”barnalstringsmaskiner som kan startas och stoppas när det passar samhället runt omkring”. Hon påpekar också att det inte är någon ”mänsklig rättighet” att få barn. I båda dessa frågor är vi helt överens. RFSL:s beslut att verka för surrogatmödraskap handlar inte om något ställningstagande kring att alla skulle ha ”rätt” att blir föräldrar – hur skulle ett sådant politiskt krav kunna förverkligas? Då skulle vi kanske hamna i situationen som Langhorst ser framför sig: att kvinnor skulle behandlas som maskiner eller utsättas för krav på att ”ställa upp”. Det skulle självklart vara oacceptabelt.