Appell till praktiska och teoretiska feminister

2011-04-21 | Josefine Carnolf padlock

KRÖNIKA/FEMINISM

Lystring! Detta är en appell till alla feminister, genusvetare, ideellt engagerade, politiker, genusforskare och tjänstemän där ute. Vi behöver prata. Och vi måste göra det nu. Vilken roll ska kön spela i svensk demokrati?

Det skriver Josefine Carnolf i ett öppet brev till alla feminister.

“The problem of off-putting obscurity arises most urgently in the case of theory that wishes to make a political or cultural difference in the world beyond the academy, but which is written in such a way that it fails to reach more than a highly specialized and elite audience.”

Toril Moi: What is a Woman? (1999)

Det har onekligen varit en tvistefråga under de senaste årtiondena, åtminstone på den feministpolitiska agendan. Idag är frågan mer aktuell än någonsin, men det verkar som att det är en nyhet som har gått de flesta förbi. Och än värre är att det tycks som att den feministiska rörelsen blir alltmer fragmenterad. Kan en genusforskare och en gräsrotsfeminist förstå och få ut något av varandra idag? Och varför är det nödvändigt ens? Detta är mina tankar.

Formerna och positionerna för att bedriva feministiskt arbete varierar. Det här är inte en artikel som argumenterar för att det bara finns ett enda sätt att vara Feminist. Tvärtom. Jag är väl medveten om att arbetet för jämställdhet (eller vad man nu vill kalla det) har olika skepnader. Just to make it clear: genusvetenskaplig forskning innebär kritiska granskningar, medan jämställdhetspolitik handlar om att ge lösningar på samhälleliga problem.

Jämställdhetsarbete i offentlig sektor ska underbyggd av forskning och utifrån angivna metoder så småningom lösa dessa problem. En gemensam fråga att ta ställning till för alla inblandade parter är dock vilken karta man ska jobba utefter och vilken verklighet man hoppas att kartan ska beskriva.

Låt mig först berätta lite om en jämställdhetsarbetares verklighet. Under det senaste året har jag haft förmånen att inledningsvis praktisera och sedermera jobba med genusfrågor i offentlig sektor (Brasklapp: det är bara ett år, detta är mina erfarenheter etc.). Som tjänsteman har man ett antal lagar och styrdokument att följa som regeringen sätter upp. På jämställdhetsområdet handlar det bland annat om de jämställdhetspolitiska målen, alltså de mål som regeringen har bestämt att alla offentliga myndigheter ska arbeta med i Sverige.

Målen har sin teoretiska grund i Yvonne Hirdmans genussystemteori. För att uppnå de här målen har regeringen antagit en jämställdhetspolitisk strategi – jämställdhetsintegrering (gender mainstreaming) – vilken innebär att beslut inom alla politikområden ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv. Under de senaste åren har en uppsjö metoder tagits fram för att hjälpa organisationerna med att arbeta i enlighet med strategin. Som tjänsteman med genusfrågor på sitt bord har man alltså ett visst förvaltningspolitisk stöd. Det konkreta jämställdhetsarbetet kan till exempel handla om att ta fram könsuppdelad statistik och därefter göra en jämställdhetsanalys av institutionernas bemötande av sina medborgare.

Hur ser verkligheten inom den genusvetenskapliga akademin ut då? Sitter majoriteten av dagens genusvetare och genusforskare och knåpar med Hirdmans genussystemteori? Knappast. Under de senaste årtiondena har det genusvetenskapliga fältet utvecklats enormt. De poststrukturalistiska tankegångarna har gjort djupt avtryck och resulterat i nya sätt att se på världen, människan och kunskap. Med hjälp av begrepp som exempelvis intersektionalitet och queer ställer den nutida genusvetenskapen nya relevanta frågor som många gånger gör att tidigare vetenskap hamnar på ända. Vad händer när vi frigör vår könsidentitet från heteronormen? Är den feministiska historieskrivningen ett projekt av vita medelklassfeminister?

Det jag frågar mig nu, utifrån min horisont, är hur dessa två verkligheter stämmer överens med varandra, jämställdhetsarbetarens och genusvetarens/genusforskarens. Och nu kommer vi till pudelns kärna. Jag befarar nämligen att svaret på frågan om en teoretiker och en praktiker inom det feministiska fältet kan förstå och få ut något av varandra idag? är: tveksamt. En tolkning är att kartan (teorin) utvecklas, medan verkligheten (praktiken) inte verkar hänga med. Eller annorlunda uttryckt; teorin blir alltmer en abstrakt tankekonstruktion som aldrig kan appliceras i det dagliga arbetet. Borde inte det göra den per definition överflödig?

Det verkar i allra högsta grad som att misstänksamheten mot Den Andra är ömsesidig. Som yngre tjänsteman med genusfrågor som profession och med rötterna i den alltmer poststrukturalistiska genusvetenskapen kan man möta en hel del motstånd och skepsis från det egna fältets gamla rävar.

Teorierna och de nya begreppen ifrågasätts. Flyttar jag blicken till akademin tycker jag mig skåda en samma sorts vaksamhet gentemot praktikerna – eller är det likgiltighet? Men vad händer efter att man läst ut Butler egentligen? Hur skulle vi arbeta konkret för jämställdhet om vi till exempel inte ”fick” ta fram könsuppdelad statistik? Hajar ni vad jag är ute efter? Jag tror vi har en del att jobba med och dessutom tror jag att vi måste göra det tillsammans. Vi måste se vinsten i att vi samarbetar. Jag tror att akademin bör flytta fler av diskussionerna utanför institutionernas seminariesalar, samtidigt som de som arbetar med genusfrågor i sin profession måste se vikten av att nya tankar kommer in och berikar fältet.

Jag är dessutom övertygad om att vi har en sak gemensamt fortfarande, och det är att vi alla befinner oss på ett minerat fält. Det är förmodligen ingen slump att den feministiska diskussionen vimlar av ord som ”paradox” och ”dilemma”. En av de mest centrala paradoxerna torde vara spänningen mellan feminismens önskan att synliggöra kvinnors röster och erfarenheter, samtidigt som den vill frigöra kvinnor (och män) från de klaustrofobiskt trånga könskategorierna. Det finns alltså en inneboende problematik i att å ena sidan söka uppmärksamma vad det innebär att vara Kvinna och att dela Kvinnors erfarenheter, och å andra sidan argumentera för att kvinnor ska få slippa att ikläda sig rollen som Kvinna och istället få vara Människa. Jag tror i alla fall inte att det är förmätet att hävda att denna problematik präglar alla som på något sätt vill bedriva feministiskt arbete, oavsett om man är gräsrotsfeminist eller genuskonsult.

Men icke desto mindre tycks det som att gapet mellan teori och praktik ökar. Jag tycker att det är på sin plats att vi lyfter den frågan med förnyad emfas nu. Vi behöver prata mer med varandra än förbi varandra. Den svenska modellen, med en stark koppling mellan en utomparlamentarisk feministisk rörelse, jämställdhetspolitik och genusforskning, är värd att värna. Så möjliggör vi substantiellt och transformativt jämställdhetsarbete. Vilken roll ska kön spela i svensk demokrati? Om inte vi svarar på det, godtar vi helt enkelt att någon annan gör det åt oss.