Utmaningar för afrikansk feministisk forskning

2011-03-25 | Edda Manga padlock

FEMINISM

GLOBALA FEMINISMER: Vad finns det för ekonomiska och institutionella villkor för feministisk forskning i Afrika? Edda Manga läser en antologi om den afrikanska feminismens villkorade förutsättningar för lokal teoriutveckling och lokalt definierat förändringsarbete.

FAKTA:

African Feminist Politics of Knowledge. Tensions, Challenges, Possibilities

red. Akosua Adomako Ampofo och Signe Arnfred

Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala, 2009

African Feminist Politics of Knowledge. Tensions, Challenges, Possibilities är en antologi skriven av feministiska forskare som bor och arbetar i olika länder i Afrika. Den ger en fingervisning om det komplicerade förhållandet till den globala akademiska världens hierarkier, där teoribildningar och publiceringssystem ofta privilegierar nordliga perspektiv.

Antologibidragen vittnar också om hur samarbetet med utländska bidragsgivare och biståndsorganisationer tvingar forskaren att förhandla mellan sina egna formulerade frågeställningar och bidragsgivarnas agendor.

Aktivism blir professionalism

Mycket av afrikansk genusforskning finansieras från utlandet. De generellt sett låga lönenivåerna för akademiker uppmuntrar dessutom till konsultuppdrag vid sidan om det akademiska arbetet, vilket ytterligare komplicerar forskarens position.

Kvinnors situation i Afrika har i dessa sammanhang diskuterats i termer av ”kvinnor i utveckling” (där vad som är utveckling tas för givet och kvinnor ses som målgruppen) och senare som ”genus och utveckling” (där samhällets sätt att organisera kön och sexualitet står i fokus och frågan om utveckling – inte minst hur dess definition är kopplad till manlig dominans – är öppen för diskussion).

Detta sker i en situation då genusforskning tenderar att skiljas från aktivism så att aktivism tenderar att vara mer lokal och genusforskning mer ”global” – i meningen att nordglobala perspektiv generaliseras. Från en situation då feministiska forskare i allmänhet samtidigt var aktivister på 1970-talet har det skett en professionalisering där genusforskning blivit en karriärväg genom vilken individer meriterar sig.

Bistånd styr forskningen

Något liknande händer inom utvecklingsbranschen. Biståndsvärlden engagerar experter inom alla möjliga fält inom sina projekt. Forskarna får därmed tillgång till biståndsmedlen genom bidrag och kontrakt samtidigt som deras arbete bidrar till att legitimera utvecklingsapparatens existens och dess expansion.

Afrikanska akademikers beroende av utländsk finansiering och samarbete med NGOs innebär i detta sammanhang att deras forskning tenderar att vara mer direkt kopplad till olika slags förändringsarbete. Deras analyser och begreppsapparater måste därigenom förhålla sig till både teoriutvecklingen inom den ”internationella” genusforskningen och till centrala frågeställningar och begrepp inom biståndsapparaten.

Genusbegreppet töms på innehåll

Denna dynamik avspeglar sig i att feministiska begrepp som ”genus” omvandlas till kategorier som är enklare att förvandla till utvecklingspraktiker som till exempel ”kvinnors mänskliga rättigheter”. Detta i sin tur innebär en återgång från fokus på maktrelationen mellan könen till fokus på ”kvinnor”.

Genusbegreppet töms på sitt innehåll och blir synonymt med kvinnor. Utifrån detta inriktar sig utvecklingsapparaten på att åtgärda kvinnors praktiska behov snarare än på en förändring av de ojämlika genusrelationerna.

Vissa feminister, som Gita Sen, ser statens och biståndsvärldens användande av feministiska begrepp som en framgång för kvinnorörelsen – även om denna framgång kräver ytterligare kamp om begreppens innebörd. Begrepp ändrar innebörd beroende på vilken inramning man ger dem: ”deltagande” betyder olika saker tillsammans med frågeställningar som ”ägande” och ”kontroll” än tillsammans med frågeställningar som ”social rättvisa” och ”solidaritet”.

Formuleringsprivilegiet problem

Andra feminister, som Adetoun Ilumoka, påpekar att problemformuleringsprivilegiet innebär stora svårigheter både för lokal genusforskning och förändringsarbete. Hon exemplifierar med västerländska biståndsorganisationers inriktning på ”reproduktiv hälsa”, där den avskiljs från andra aspekter av hälsa.

För nigerianska kvinnor med låga inkomster är alla hälsoproblem relaterade till inkomstmöjligheter, mat, rent vatten, bostad och utbildning, skriver Ilumoka. Från deras perspektiv är särskiljandet och prioriteringen av reproduktiv hälsa irrationellt i förhållande till deras verkliga villkor.

Ilumoka ser här ett exempel på att man omdefinierar lokala kvinnors roller och identiteter på ett kolonialt sätt. Samarbetsorganisationer och medarbetare från syd förväntas implementera förbestämda planer, snarare än teoretisera lokala frågor, definiera behov och skapa egna handlingsplaner.

Problemet är att ”reproduktiva rättigheter” fungerar som en magisk formel genom vilken finansiering av projekt låter sig frammanas samtidigt som kritik av reproduktiva rättigheter misstänks för att vara ett uttryck för (patriarkal) motstånd mot förändring.

Rättighetsdiskurs skapar splittring

Adomako Ampofo kopplar samman detta med föreställningen att den grundläggande politiska motsättningen går mellan sekulär feminism och religiös fundamentalism. Ampofo menar att detta är en dålig beskrivning av verkligheten då många djupt troende individer ofta är mycket aktiva i arbetet för kvinnors rättigheter. När rättighetsdiskursen, utifrån mentala kartor från norr, ställer religionen som en förutfattad fiende eller ett hinder skapas onödiga splittringar.

Enligt Ampofo kan inte kampen för kvinnors rättigheter enbart definieras som något som måste försvaras gentemot konservativa religiösa krafter. Den måste också öppnas upp för en vidare kritik baserad på kvinnors egna lokala erfarenheter – som omtolkar och omformulerar den förment universella, men i grunden eurocentriska, rättighetsdiskursen utifrån lokala kontexter.