Det som inte skulle hända.

Japan lider

2011-03-18 | Tomoko Watanuki padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Det går inte att förbereda sig på chocken som följer de katastrofer som alla japaner övat för. Tomoko Watanuki har övat och skildrar här det ofattbara genom det konkreta – överlevnadskartor, tomma hyllor, blytung sorg och livsnödvändig mänsklig omtanke. Samt politiska uttalanden som japaner klarat sig mycket bra utan.

Tomoko Watanuki är kulturskribent på den japanska veckotidningen City Living samt den japanska dagstidningen The Shinano Mainichi Shimbun.

Fredag morgon. Nyheten når mig på telefonen i hallen. En vän har hört något på radio om en jordbävning i mitt hemland. När jag försöker använda samma telefon för att ringa min japanska familj är det stopp. Under mina närmare tio år i Sverige har jag aldrig varit med om att det inte gått att ringa Tokyo. Rädslan stiger inombords.

När jag efter flera timmars försök äntligen fått tag på familj och vänner i huvudstaden, så tror jag att jag kan andas ut.

Men jag har fel.

Dödssiffrorna stiger för varje nyhetssändning. På tv-skärmen visas total förödelse. Bilar som sveps bort i vattnet. Sönderrivna hus. Människor som väntar på hjälp på hustak. Jag får svårt att andas när jag inser att den vackra kuststaden med de underbara människorna där jag tillbringat flera semestrar nu är lagd i ruiner.

Det är sant att japaner är vana vid jordbävningar.

I varje japanskt hem finns ett hörn där det står en ”emergency-väska” som innehåller vattenflaskor, kex, ett förstahjälpen-kit och ficklampor.

För några år sedan berättade en av mina vänner i Tokyo om en serie överlevnadskarta-böcker som låg högt på bästsäljarlistan. Kartorna visade hur stadens miljontals tågpendlare på ett säkert sätt skulle ta sig hem till fots från jobben när en katastrof inträffat och all trafik stängts ner. Jag minns hur vi som skolbarn regelbundet hade jordbävningsövningar och fick lära oss hur vi skulle krypa ner under borden för att skydda våra huvuden, och sen fort ta oss ut ur byggnaden. Om vi var hemma så skulle vi först se till att spis och elektronisk utrustning var avstängda, sa läraren också. På dessa övningsdagar var det ofta tyst i skolklassen. Inte ens de som brukade busa pratade mycket. I lärarens ögon såg vi alla att det var något mycket allvarligt hon lärde ut.

Men bra beredskap betyder inte att japaner är redo för chocken som följer de katastrofer man övar för. Detta känns särskilt sant nu. De ofattbara dödssiffrorna. Antalet saknade. De som tvingas fly från sina hem. Hur hanterar man obeskrivlig sorg och förtvivlan?

Och sen hörs oväntade explosioner från Fukushima. The Asahi Shimbun, en av Japans största dagstidningar, har nu börjat ge ut extra informationsblad på sin webbsida. Rubrikerna lyder: ”Hur man skyddar sig mot strålning.” ”Hur man klarar sig utan viktiga livsmedel.”

Lika ovanlig är Tokyobornas nya vardag. Igår fick jag ett sms från min syster. Hon skrev att hon efter tre timmars vandring och sju genomletade affärer i huvudstaden äntligen fått tag i ett paket toapapper. Blöjor för hennes treåriga dotter ska skickas från mamma som bor en bit bort. Om det ens kommer fram. Jag smakar på främmande ord som ”tomma hyllor”.

Men de hör naturligtvis de lyckosamma i Japan just nu.

25 mil norr om Tokyo kokar reaktorn. Energikällan som påstås vara ”ren.” Men hur ”ren” är den när människor blir tvungna att fly från sina hem?

Myndigheterna har gett japanerna hundra försäkringar om att kärnkraftverken är helt säkra. Och de ger nu hundra förklaringar till varför det gick fel i just detta fall.

Men för min del är saken klar. Bortom många ”varför” och ”därför” finns bara ett faktum; att något oförutsägbart har hänt och ingen verkar kunna göra något åt det.

Sedan vänder jag mina blickar mot närmaste spegel; vad kunde jag ha gjort för att detta skulle undvikas? Och vad kan jag göra?

Framför mig ser jag hela tiden min treåriga systerdotter i Tokyo. Varifrån kommer det där molnet som hon kikar mot? Varifrån kommer regnet som faller på hennes smala axlar?

Japan lider. Lider med och för de drabbade. Lider av oro och misstro. En kollega till mig skriver i ett e-mail från Japan att han paralyserats av en känsla av enorm förlust. Han som liksom jag inte har vare sig släkt eller vänner direkt drabbade av katastrofen. Han är långt ifrån ensam.

Men i den här oerhört svåra tiden försöker japaner också hitta hopp och tröst i varandra och i omvärlden. Många av mina Tokyovänner har berättat om hur de i kalla provisoriska övernattningslokaler i fredags natt värmdes av meddelanden från kompisar som hörde av sig och frågade hur de mådde. En vän har skrivit om hur han blev djupt berörd av nyheten om andra länders hjälperbjudanden. Själv, här i Sverige, har min chock och efterföljande psykologiska förlamning hjälpts oerhört mycket av att prata med vänner och dela sorg och oro.

I min japanska kompiskrets cirkulerar just nu ett e-mail med en stor samling berättelser om hur folk hjälper varandra efter jordbävningen. En Tokyoberättelse handlar om hur affärer och kontor längs gatorna erbjudit sina toaletter eller upplåtit viloplatser till dem som tvingades gå hem i många timmar från jobbet. En annan berättelse vittnar om hur vanligt folk gett risbollar, misosoppa och kaffe till de gående. Jag har inget sätt att kontrollera om det som berättas i mailet är sant eller inte, men det är ändå tydligt att sådana mail är vad många japaner behöver just nu. Något som berör och uppmuntrar.

Min ovan nämnda paralyserade kollega har också skrivit att det nu är dags för oss alla att samla kraft för att bygga upp Japan tillsammans igen. Att det nu är tid för samhörighet. Jag har aldrig känt mig bekväm med japanska ord för samhörighet eller solidaritet. För mig för de med sig alldeles för många associationer till nationalism och vad orden för mer än 65 år sedan tvingade folk att genomgå, både i och utanför landet. Men nu känner jag att det är dags att tänka nytt.

Man har talat om den japanska disciplinen och artigheten, kiritsu tadashisa och reigi tadashisa, som gör att en katastrof som denna inte efterföljs av upplopp. Att man trots matbristen ordningssamt köar i timmar i Tokyoaffärer, att de raserade städerna i nordorst inte utsätts för plundring. Men jag tror nu att det också har mycket med samhörighet att göra. Jag tror att många känner att alla måste samverka för att hålla samhället fungerande.

Sorgen är just nu blytung och det är svårt att se något ljus i slutet på tunneln. Men någon annans omtanke är något som gör stor, stor skillnad. Överlevnadsmanualer, jordbävningsövningar och emergency-väskor är självklart viktiga hjälpmedel. Men lika nödvändigt för överlevnad är kontakten med andra människor, och omtanken från andra människor - det är min upplevelse från denna katastrof.

Däremot är följande uttalande den 14:e mars av Tokyos guvernör, Shintaro Ishiharas något som Japan hade kunnat vara utan:

”(Japaner) bör utnyttja den här tsunamin till att tvätta bort sin egoism. Det här är Guds straff.” Han tillade genast sin sympati för de drabbade, men det här minst sagt okänsliga uttalandet gjorde många av hans landsmän upprörda. Nästa dag bad han om ursäkt.

Sedan undrar jag vad den svenska utrikesministern menade när han twittrade: ”The Nordic world has its discreet charm. No earthquakes. No tsunamis.”? Skulle han ha uppskattat om hans japanska kollega i september 1994 hade kommenterat: ”Japanese ships have their discreet charm. No failing bow visors”?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: