”För nyanslöst för en progressiv feministisk rörelse”

2014-06-20 | Maria Ramnehill padlock

OPINION

Hur kan det vara ofeministiskt att ifrågasätta kroppens nödvändiga koppling till könet, att förkasta tanken att biologin styr ens öde och liv? Att fria oss alla från våra könade kroppar och låta alla bestämma sitt eget kön, vad är det om inte en feministisk utopi? Det frågar sig Maria Ramnehill i ett svar till Gerda och Åsa Christenson.

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-06-24 Maja Karlsson: "Kan vi erkänna vissa nivåskillnader här?"

2014-06-17 "Cis är inte feministisk analys"

Privilegier är ett begrepp som istället för att förklara dem ofta ställer sig i vägen för förståelsen av maktrelationer. Gayatri Spivaks begrepp ”privilegierad okunskap” är däremot något som har hjälpt mig att förstå hur mycket förtryck reproduceras. Det är ett privilegium att inte behöva ha kunskap om funkofobi eller rasism eller att inte behöva kunskap om transpersoners eller arbetarklassens liv och förutsättningar. Gerda och Åsa Christenson illustrerar för mig begreppet på bästa tänkbara sätt – det har aldrig behövt tänka särskilt mycket på vad det innebär att vara transperson, och ändå skriver de debattartiklar om det.

Det här handlar om makt. Makten att sätta agendan för den feministiska rörelsen. En intersektionell analys kräver att man släpper på feminismens universella krav. Man måste inse att det inte finns ett centrum av feminismen, att inga feministiska frågor berör alla kvinnor och att man inte själv kan vara feminismens mittpunkt. Att inkludera trans-kvinnor, kvinnor som rasifieras, intergender-personer och personer med normbrytande funktionsuppsättningar på några andra villkor är bara tomma ord. Det är en önskan om en förenklad analys av en alltför komplicerad social verklighet.

Cis som jag definierar det är att ha en könsidentitet och ett könsuttryck som inte skiljer sig från det kön man tilldelats vid födseln, när en läkare tolkade ens genitalier. Det är som begrepp baserat på hur världen ter sig i det cisheteronormativa patriarkal samhälle vi lever i idag, för att vi behöver begrepp som beskriver hur kön konstrueras socialt – och cis/trans är ju en aspekt av just det. Man är inte trans för att man älskar sin könsroll – jag drömmer inte om en hemmafrutillvaro – och jag vet inte varför man är trans men en sak är säker: könsdysfori orsakar mycket lidande hos transpersoner och behandlingen fungerar. Behandlingen fungerar bättre än det mesta som läkarvetenskapen överhuvudtaget sysslar med. Så att missförstå och jämföra en transpersons dysfori med cispersonens ångest i den trånga könsrollen vi alla drabbas av är otroligt förminskande.

Varför skulle det vara att dölja patriarkala strukturer att påpeka att patriarkatet inte är den enda struktur som existerar? Ja, om man inte förstår hur intersektionalitet fungerar så kan man skriva många långa tecken om hur begreppet cis antyder att alla cispersoner är jämställda och förtrycker alla transpersoner men det är inte vad transfeminismen säger. Poängen med intersektionell analys är att se flera perspektiv samtidigt. Som hur trans- och cis-män är överordnade trans- och cis-kvinnor, samtidigt som cis-kvinnor och cis-män är överordnade transpersoner. Det är rörigt, jag vet, men tyvärr så är verkligheten rörig.

Det materiella förtrycket av transpersoner är alltför verkligt och tydligt i statistiken. Det syns i psykisk och fysisk hälsa, kortare förväntad livslängd, det syns i våldsbrott och sexuella brott där transpersoner är överrepresenterade jämfört med ciskvinnor, i diskriminering både på arbetsmarknaden och på andra arenor. Om vi diskuterar det konkreta förtrycket i ett strukturellt perspektiv, så ser vi också cis/trans mönster. Vi ser allehanda bevis på att patriarkatet inte är den enda maktordningen i världen.

Någon som har faktisk kunskap om transfeminism skulle veta att, nej, cis pekar inte på att kvinnor och män har lika villkor i vårt patriarkala samhälle. Samma kan man säga om ganska många begrepp, till exempel ”klass” eller ”glass”. Så vi använder begrepp som transmisogyni, myntat av Julia Serano med inspiration av Moya Baileys misogynoir, för att beskriva intersektionen av kvinnohat och cissexism. Det är ett begrepp som tydligt pekar på att kvinnor och män har helt olika villkor i vårt patriarkala samhälle. Transfeminismen tar upp det här maktförhållandet – det är därför vi kallar det transfeminism. Gerda och Åsa Christenson har nämligen inte ensamt patent på vad som är feminism.

De skriver ”Inom en förtrycksstruktur kan underordnade grupper slå mot varandra – så ”kvinnor” kan förstås utsätta ”transpersoner”, liksom ”transpersoner” kan utsätta ”kvinnor”.” De är uppenbarligen privilegierat okunniga, när de bortser från faktumet att det finns transpersoner som är kvinnor. Vad artikelförfattarna gör när de konsekvent pratar om ”transpersoner” är att (förutom att dölja den struktur som missgynnar intergenderpersoner) dölja en annan viktig struktur – nämligen den att transmän och transkvinnor, då vi lever i ett patriarkalt samhälle, lever på väldigt olika villkor. Är det feministiskt att dölja den strukturen?

Transrörelserna är många och breda, och inte per definition biologistiska. Jag som transfeminist vill avskaffa hela könsmaktsordningen och revolutionera föreställningarna om kön. Men min analys av hur kön fungerar som social konstruktion, och hur den konstruktionen uppstår, skiljer sig från artikelförfattarnas. När de vill utplåna kön vill jag ha flera kön, mängder av kön, oändligt antal kön! Medan några feminister endast analyserar kön utifrån läkarvetenskapens socialt konstruerade kroppar, så frigör vi transfeminister kropparna från könet och låter var och en skapa sitt kön på sina egna villkor. Vi håller på att bygga utopin, dag för dag, kropp för kropp och östrogenplåster för östrogenplåster.

Men jag antar att ”alla män förtrycker alla kvinnor” är vad som passerar för en rimlig analys hos dagens radikalfeminister. Och det är alldeles för nyanslöst för en progressiv feministisk rörelse.