Att anmäla exmaken var ingen självklarhet. My Gerndt hoppades att han skulle få hjälp när han blev dömd, och så småningom kunna ha en bra relation till sina barn. Den förhoppningen är mer avlägsen än någonsin. När SvFF väljer att låta Alexander Gerndt spela i landslaget stjälper de istället för att hjälpa, anser hon.

My Gerndt upplever att hennes ord väger lätt gentemot SvFF:s. Genom att Alexander Gerndt framhålls som förebild och troligen oskyldig i medierna under pågående rättsprocess misstänkliggörs hon på nytt. Hennes anmälan ifrågasätts samtidigt som såren rivs upp. Nu träder hon fram med sin historia i förhoppningen att fler som utsätts för misshandel ändå ska våga anmäla.

– Det var inte mitt fel. Jag och barnen hade inte valt att leva i ett helvete, säger My Gerndt i dag.

Skev verklighet

Efter fem års helvete fick hon nog. My Gerndt valde att anmäla sin före detta make, fotbollspelaren Alexander Gerndt, för misshandel. Över telefonen berättar hon lugnt och osentimentalt om en man hon älskat. En man som under de första två månaderna av förhållandet var helt underbar. Han var världens bästa människa. Enligt My Gerndt kom förändringarna smygande och började med lögner.

– Det dök upp allt oftare. Otrohetsaffärer som jag visste hade skett, men han fick mig att tro att det var jag som tappat verklighetsuppfattningen, berättar hon.

När Alexander Gerndt köptes av fotbollsklubben Gefle 2008 hade han och My Gerndt varit ett par i två år och flyttade till Gävle med sin gemensamma son. För henne blev det ingen positiv upplevelse. Allt eskalerade.

– Jag anmälde honom då för första gången. Han misshandlade mig trots att jag väntade vår dotter. Men det blev nedlagt eftersom ord stod mot ord, berättar hon.

Lång väg till insikt

My Gerndt tog beslutet att lämna honom. Hon tog med sig sonen och flyttade till Gotland. Allt detta ledde till en stor process där hela Gefle-ledningen och lagets läkare blev indragna. När den hjälp Alexander Gerndt fick fungerade, så gick hon tillbaka. Men samtidigt som hon såg förbättringar på hemmaplan presterade han sämre på fotbollsplan och då gick laget före. Själv drog hon slutsatsen att förändring var möjlig med rätt hjälp, och hon anser att fler människor runt exmaken – familj, släkt, tränare och vänner – borde förstå det.

– Jag hade hoppats någonstans att om jag anmäler honom så får Alexander den hjälp han behöver och barnen får en bra pappa. Men tyvärr har det inte blivit så.

Vi förflyttar oss till 2011. My och Alexander Gerndt är fortfarande ett par och nyheten om att Alexander Gerndt anmälts för misshandel når media. Han har åtalats för att ha backat på sin fru med en bildörr och senare tagit struptag på henne hemma i soffan. Han döms för misshandel av normalgraden för händelsen i soffan. Enligt Helsingborgs tingsrätt är det ställt bortom allt rimligt tvivel att Gerndt tagit struptag på sin hustru.

– Det tog mig fem år att inse att jag faktiskt blir fel behandlad. Det här är inte mitt fel. Förr tänkte jag att om jag bara gjort annorlunda, eller hade maten varit klar när han kom hem, så hade detta aldrig hänt. Jag la skulden på mig hela tiden.

Bortom kändisskapet

My Gerndt säger att hennes exmake kunde bli kolsvart i ögonen. Att blicken var alldeles tom. Hon har inte upplevt slagen som de starkaste uttrycken för våldet, utan mer behovet av att manifestera makt.

– Han har knuffat ner mig i soffan, hållit i mig, knuffat in mig i väggen, skjutit stenhårda skott på mig med fotbollen – allt för att markera att ”du har inte en chans mot mig”, säger hon.

När hon valde att anmäla visste hon att det skulle bli en mediecirkus. Han var en känd och populär fotbollsspelare och hon en ”lycklig” fotbollsfru. Sedan anmälan kom ut i media har My Gerndt känt besvikelse, ilska och sorg. Delvis över att det är Alexander Gerndts uppfattning som fått dominera i medierna, medan hennes ord misstänkliggörs och ifrågasätts.

– Jag kan inte skydda honom bara för att han är en känd fotbollsspelare, han är ju en person bakom det där skalet, trots allt. Det är det jag har försökt nå fram till. Jag vill honom inget ont och jag önskar att han kommer att lyckas med sin fotboll.

Förrädiskt stöd

Hennes besvikelse är också riktad mot SvFF. När Alexander Gerndt togs ut i truppen igen efter att han varit avstängd just på grund av misshandeln, menar hon att de fullständigt struntade i både henne, barnen och hennes förra mans hälsa. I nuläget tycker hon inte att Alexander Gerndt bör få spela i det svenska landslaget.

– Min uppfattning om SvFF, ja, fotbollslag överhuvudtaget, är att allt bara handlar om prestation, sedan blir det ju större om du är med i landslaget. Det är ett hedersuppdrag. Det viktiga borde vara att man är en bra person, en bra förebild. Du ska representera ditt land och då ska man inte ha ett sånt bagage som Alexander har.

När My Gerndt talar om allt detta känner hon sig arg över att hennes exmake aldrig behöver ta konsekvenserna av det han gör.

– Jag tycker att det är rent ut sagt för jävligt. Han blir hela tiden stöttad, ”nu skjuter vi det här åt sidan och fokuserar på fotbollen, nu får du släppa det här”. Jag tycker att det är hemskt. Det ger ut så fel signaler till andra tjejer som blir misshandlade. De tänker säkert ”det är ingen idé att jag anmäler det här, ingen kommer att tro mig ändå”.

Hon anser att även Alexander Gerndt blir ett offer när varken SvFF, medier eller samhället i övrigt kräver något av honom.

– Jag ville nästan lägga ner allting ett tag. Hela tiden är det Alexander det är så jävla synd om. Att det är han som blir uthängd i media. Visst, det är synd om honom men varken jag eller våra barn har valt att ha det så här. Jag fattar inte att det kan bli så synd om honom bara för att han råkar vara den kända personen?

– Det enda jag önskar är att allt ska vara över och att Alexander får vård så han kan bli en bra pappa till våra barn.

Allt utom spelet ointressant

SvFF har aldrig, under hela den tid som varit, kontaktat My Gerndt och frågat hur hon mår eller hur barnen mår. Inte heller har någon landslagsspelare hört av sig till henne, vilket hon tycker är tråkigt.

– De är väl i en sådan position att de måste ta ställning och då går inte jag först helt enkelt. Hela fotbollsmentaliteten, under de år jag levt med den, fokuserar på att prestera på planen. Spelarna ska bara tänka på det och allt annat är ointressant. Tyvärr ser det ut så i den världen.

Men My Gerndt vill hellre fokusera på allt stöd hon fått och faktiskt får. Stödet har kommit från alla håll och kanter. En del flickvänner till spelare i landslaget har stöttat, några har skickat långa mejl, fast de tidigare bara hälsat på varandra. Även fotbollsspelare från Alexander Gerndts tidigare klubbar har tagit kontakt. Hennes mejlbox blev inledningsvis överfull av meddelanden från både kända och okända personer.

– Jag känner att de runtomkring fotbollen gör så gott de kan för att visa att de bryr sig. Jag har bara varit med på en landslagssamling med Alexander och då har jag bara hälsat på de andra. Trots det så har de kontaktat mig och stöttat.

Men hon berättar också att det blir svårt att bearbeta det som hänt när hon hela tiden blir påmind. Ibland får hon motta mejl där det står ”jag ska ta livet av Alexander”. Sådant skulle hon vilja slippa:

– Jag vill att han ska må bra. Jag vill att han ska bli en pappa till sina barn.

Maktlös inför andras bedömning

My Gerndt har också fått ta emot hot och hat efter att hon valde att anmäla misshandeln. Då beskrivs hon som en lycksökare, bitter över att Alexander Gerndt har kommit med i landslaget.

– Hur fan kan folk säga så när jag har varit med om det jag har varit med om? Det har varit jobbigt när folk har kommit fram och spottat på mig och kallat mig för hora. Men det är ju människor som inte förstår. Tyvärr.

Alexander Gerndt har överklagat tingsrättens dom, vilket inte kom som någon överraskning. Snarare väntade sig My Gerndt det:

– Det är väl hans enda chans att komma in i landslaget igen.

Hon är inte orolig över vad hovrätten ska komma fram till, eftersom hon har sina rättsintyg, bevis och vittnen.

– Samtidigt känner jag att jag är maktlös inför den situationen. Det enda jag kan göra är att gå på mina polisförhör, åka till hovrätten, berätta min historia. Sedan kan jag inte göra mer. Det är upp till andra att bedöma och ta ställning. Jag berättar bara sanningen, säger hon.

I dag har My och Alexander Gerndt ingen kontakt med varandra. Senast de hade det, var när deras son fyllde år i maj och han ringde för att gratta. Sonen har haft det väldigt jobbigt under den här tiden.

– Min son har varit med och sett väldigt mycket. Han är också väldigt känslig för sin ålder, så han har haft det jäkligt tufft men han har fått bra hjälp.

Gick för långt

Det är när vi talar om barnen som skulden och skammen som My Gerndt bär på blir tydlig. Framför allt när hon berättar hur hon en gång tog upp dottern i famnen som skydd i hopp om att det skulle hindra misshandeln, men att hon tyvärr hade fel.

– Min psykolog säger att det är ett mänskligt beteende. Det är väl ingen i världen som tror att pappan till ens barn ska bruka våld när barnen är i närheten.

Händelsen blev avgörande för att My Gerndt skulle orka göra en ny polisanmälan.

– Jag som mamma till en tjej och en kille vill inte att de ska växa upp med erfarenheten att det är okej att slå. De ska veta att då blir det konsekvenser. Min dotter ska också veta att om hon skulle hamna i samma situation som jag gjort, måste man anmäla. Därför tänkte jag, ”nu måste jag sätta ner foten, det har gått för långt”.

Är du sams med det nu? Ser du ditt beteende som en sund reaktion på en osund situation?

– Eh... jag har inte kommit så långt än. Vissa dagar känner jag att det inte var mitt fel, men andra dagar ligger jag och gråter när hon har gått och lagt sig. Jag tittar på henne och tänker ”hur fan kunde jag göra så mot henne?”. Jag tror att allt det här tar längre tid än vad man tror. Jag har kommit en bra bit. Men nu när allt dras upp igen och hovrättsförhandlingen närmar sig, så rivs såret upp igen. Men jag hoppas att jag har kommit så pass långt att jag kan klara av att släppa allt efter det här.

I dag mår My Gerndt relativt bra. Hon försöker ha en vardag och fokusera på nuet med barnen. Hon menar att hon skulle bli helt galen om allt handlade om det som har varit.

– Någon gång måste man kunna släppa och gå vidare. Det är lite svårt att se själv hur långt jag har kommit. Jag har känt mig ganska stark. Det har jag egentligen alltid gjort. Det är nog det som gjort att jag har klarat av hela den här processen. Jag visste ju att det skulle bli stor uppståndelse av allt detta. Men jag kände – nej. Det här är fel och då ska det komma fram.

"Kan jag kan andra"

Den slutsatsen är i grunden också orsaken till att My Gerndt träder fram med namn och bild i Feministiskt Perspektiv i dag.

– Om det kan hjälpa någon fler kvinna att anmäla och inte ta på sig skulden så är det värt det.

My Gerndt vet redan om fem kvinnor som vågat anmäla sina killar på grund av hennes historia.

– Då känner jag att – fan det var värt det. Nu kanske det händer något, kanske folk får upp ögonen och vågar, när de märker att bakom den fina fasaden i fotbollsvärlden händer samma saker som i helt vanliga hem.