Ser färg men missar kön

2012-05-02 | Johanna Langhorst padlock 1

OPINION

Makode Lindes tårta fortsätter att engagera. Johanna Langhorst tycker att det finns en rad frågor som fortfarande hänger i luften. Frågor om det segregerade Sverige - och det antirasistiska.

Rapportering och debatt om #tårtan:

The missing ingredient in Sweden’s racist-misogynist cake

Tårtkalaset är ett uttryck mot rasism

Afrosvenskarnas riksförbund: Avgå Liljeroth

Kräver fortfarande Liljeroths avgång

Besvikna efter möte med kulturministern

Reinfeldt uppmanas ta avstånd

In Sweden, firestorm over cake art installation, Aljazeera

Rasism, våld och provokation i konsten, The whory spirit

Därför är Makode Aj Lindes könsstympningstårta årets största svenska konstögonblick, Rodeo

En osmaklig och rasistisk nidbild

Al Jazeera: Firestorm over cakeart installation

Five ways to eat your racist cake and have it too

Cut vaginas, black faces and art

Moderna museet tydliggör sin roll.

Kan man protestera mot rasism genom att upprepa en rasistisk schablon? Kan man skoja om könsstympning och samtidigt betrakta det som ett övergrepp? Kan det vara ett uttryck för rasism att skära i en tårta? Varför ser svenska feminister bara tårtans färg och missar dess kön? Frågorna hopar sig kring Makode Lindes konstverk, men vissa bränner mer än andra:

Skulle man ha skrattat åt tårtan om det funnits kvinnor med afrikanskt ursprung i rummet? Skulle Nyamko Saboni också ha fnissat och satt kniven i tårtans underliv?

Dessa frågor leder in på ett spår som faktiskt går att följa och följdfrågorna blir intressanta.

Det bor ett stort antal personer med afrikanskt ursprung i Sverige, hur kommer det sig att ingen av dem befann sig i samma lokal som den där tårtan utom konstnären själv?

Varför syns överhuvudtaget inte en enda mörkhårig invandrare på tårtbilderna?

Varför är den svenska kultureliten rassegregerad?

Varför är just Sveriges huvudstad en av de hårdast segregerade städerna i Europa?

I Sverige har vi en förmåga diskutera rasism i evigheter utan att ens närma oss frågan om verkligheten runt om kring oss. Vi älskar att retuschera gamla barnböcker och peka ut enstaka händelser och företeelser som rasism, men när det kommer till hur det ser ut i våra skolor, bostadsområden och på våra arbetsplatser sänker sig tystnaden.

Bilden av Sverige som ett ickerasistiskt och välkomnande samhälle går inte att rucka på. Vårt land har minsann aldrig sysslat med slavhandel och vi var inte nazister heller. Se bara på hur många flyktingar vi tar emot i Sverige!

Ändå måste utomeuropeiska invandrare byta namn för att kallas till jobbintervjuer. Ändå bor svenskar och invandrare så sällan granne med varandra. Ändå flyttar svenskarna sina barn från skolor med mer än trettio procent invandrarbarn.

Det bor förmodligen hundratals könsstympade kvinnor med afrikanskt ursprung i vårt land, men ingen av dem var där på Lindes tårtkalas. Ingen av dem är god vän med någon av dem som var där. Ingen av dem är kollega med någon av dem som var där. Ingen av dem bor granne med någon av dem som var där. Ingen av dem har barn på samma skola som någon av dem som var där.

Övergrepp mot afrikanska kvinnor är något svenska feminister ser på TV. Som oidentifierbara spöken fladdrar systematiska våldtäkter och traditionella könsstympningar förbi utan att det riktigt verkar beröra oss. Det är det svarta karikatyransiktet som står och grinar upp sig mellan oss och de afrikanska kvinnorna, hindrar oss ifrån att se att vi måste föra vår kamp gemensamt.

Linde har både rätt och fel när han påstår att deltagarna i tårtkalaset inte var rasister. Det hade varit mer korrekt att säga att de inte är mer rasistiska än de flesta etniska svenskar.

Makode Lindes verk ställer en akut fråga som verkar ha sjunkit till botten redan innan den ställts:

Kan vi bli något annat än rasister i en rassegregerad kultur?