Kvinnor i Sydafrika ställer krav vid internationellt klimatmöte

2011-11-04 | Linn Hjort padlock

UTRIKES

I slutet av november hålls FN:s stora klimatmöte COP17 i den sydafrikanska staden Durban. Omkring 150 kvinnor från Sydafrikas landsbygd samlades innan toppmötet för att kräva inflytande över regeringens lantbrukspolitik och för att få medverka i formuleringen av förslagen till COP17.

FAKTA

Mellan 1994 och 2007 vräktes över en miljon farmarbetare från sina hem på farmerna. Av dessa var en majoritet kvinnor och barn som bott där över tio år.
72 procent av Sydafrikas fattiga bor på landsbygden.
71 procent av de som bor på landsbygden räknas som fattiga.
Över en femtedel av Sydafrikas hushåll har dålig tillgång till mat.
Mellan 2000 och 2007 minskade de formella och informella arbetstillfällena inom jordbruket med över 50 procent.

"Silence is a crime" – tystnad är ett brott – var ledmotivet för den tre dagar långa konferens som hölls i samband med den internationella dagen för landsbygdens kvinnor den 15 oktober. Inget brott, ingen diskriminering eller orättvisa skulle ignoreras under dessa dagar. Kvinnorna delade öppet med sig av sina historier, vilka blandade framgångssagor med hoppfulla berättelser och tragiska personliga trauman.

Emily Tjale berättar om ett litet samhälle i North-West Province som nyss fått tillbaka sina förfäders land, efter en lång strid som började redan innan 1994. Med hjälp av gräsrotsorganisationer och för att sätta press på regeringen att snabba på processen begav sig hundratals människor till trakten. En av dem var Emily Tjale.

–Vi campade där och lämnade över ett memorandum, för att visa att vi tänker stanna här och visa solidaritet, berättar hon.

Emily Tjale.

Nu har människorna i det lilla samhället Barokogadi tillgång till mark som går att bruka, och en damm som kan ge fisk.

Sophia Phoshoko har försökt få tillbaka sin mark i ett område som kallas Old Mabaalstad sedan 1994. Efter många turer till olika domstolar har fallet nu hamnat i konstitutionsdomstolen.

– Det är viktigt för oss att få tillbaka den marken därför att marken där vi bor nu är ofruktbar. Man kan inte plantera något här, till och med blommor dör. Så vi vill ha marken för att överleva, säger hon.

Det finns även principiella skäl till att den långdragna kampen fortfarande pågår:

– Vi vill ha marken därför att våra förfäder betalade för den med kor. Det är vår mark. Jag vill att folk ska veta att man inte ger upp en kamp. Vad som är ditt tillhör dig – folk kan inte bara komma och ta det ifrån dig helt enkelt. Du måste slåss för det, säger Sophia Phoshoko.

Hon hoppas att tvisten snart blir löst och att hennes samhälle vinner målet. Det kan bli vägledande för liknande fall, säger hon, och ett positivt domslut skulle betyda att fler samhällen har chans att få tillbaka vad som historiskt sett tillhör dem.

Sophia Phoshoka.

En av dagarna anordnades en symbolisk tribunal, vilket gav en djupt personlig anstrukning till de krav som senare räcktes över till regeringen. Mercia Andrews från den icke-statliga organisationen Trust for Community Outreach and Education Programme förklarade:

– I dag är ni de målsägande. Men det här är en politisk tribunal, så vi kommer inte till den som offer – vi kommer för att berätta våra historier för att kunna slå tillbaka, för att bygga en rörelse, för att bygga kampanjer. Vi kommer att stå inför den här tribunalen som starka kvinnor, sade hon.

Representanter från Sydafrikas alla provinser stod upp inför de församlade och en grupp utvalda domare. De delade med sig av sina anklagelser. En kvinna från KwaZulu-Natal berättade hur hon vräkts från farmen där hon bodde efter att hon avslutat sorgeåret efter sin mans död.

– Jag bodde bara på farmen för att min man arbetade där, förklarade hon.

Ingen regeringsinstans hjälpte henne och hon är bitter över att lagen inte klargör kvinnors rättigheter i situationer som hennes.

Vräktes från farmen

En annan kvinna, från samma provins, delade med sig av sin historia: hur hon vräkts från farmen hon bodde på och sedan förvägrades land av områdets traditionella ledare för att hon var kvinna. En kvinna från Limpopoprovinsen förklarade att patriarkala traditionella ledare diskriminerar kvinnor.

En efter en kom historierna: Hur de vita farmarna utan förklaring avskedar anställda efter åratal av tjänst och sedan vräker dem från deras hem på farmägorna. Hur männen som fördelar den lilla mark som finns att tillgå bara ger till andra män, hur sorg blandas med ilska och frustration när nära och kära drabbas av hiv och blir utkastade av den kombinerade arbetsgivaren och hyresvärden.

En stor del av kvinnornas svårigheter handlar om tillgång till mark att bo och odla på. 1913 beslutade parlamentet att svarta människor bara hade rätt till sju procent av marken i Sydafrika; de vita hade tillgång till resten. I ett försök att rätta till den strukturella diskrimineringen antogs en politik som dels skulle omfördela mark till de som behöver, dels återbörda mark till de samhällen vars förfäder fördrivits från sina egendomar.

Men omfördelningen har gått långsamt – regeringen ligger långt bakom de blygsamma mål som satts upp, och kvinnor diskrimineras i processen. De utgör endast en liten del av de som tilldelats eller fått tillbaka mark. Under de senaste tio åren har kvinnor bara utgjort 36 procent av de som tilldelats mark.

Få kvinnor på maktpositioner

Problemet, enligt Sydafrikas jämställdhetskommission, är att det saknas kvinnor i beslutsfattande positioner i de institutioner som hanterar markfrågor, och bristen på genusperspektiv i formuleringen och implementeringen av markpolitiken. Att en stor del av omfördelningen är beroende av marknadspriser och ägarnas vilja att sälja land diskriminerar också dem som bor på landsbygden, då markpriserna blir alldeles för höga.

Den sista dagen demonstrerade kvinnorna vid regeringsbyggnaden i Pretoria, för att lämna över en deklaration och en lista med krav till regeringen och parlamentet. Pretorias lokala polis beslöt att förbjuda alla demonstrationer, vilket organisatörerna av konferensen ilsket hävdade går emot de rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen. Beslutet buades ut av kvinnorna, som peppade varandra med minnen av hur deras mödrar demonstrerade vid samma byggnad 1956 för att protestera mot apartheidregimens rasistiska försök att tvinga alla svarta kvinnor att bära pass.

Men allt gick lugnt till. Ilska och frustration pyste fram när kvinnorna fick vänta i timmar under den heta Pretoriasolen på att någon regeringsrepresentant skulle komma och ta emot deras krav, men de möttes av ursäkter och försäkran om att de tas på allvar.

Bland kraven finns jämlik tillgång till mark och vatten för kvinnor inom jordbruket och ett stopp för diskriminering enligt traditionella system, så att konstitutionen måste följas under alla omständigheter. De som vräks från farmer måste bli kompenserade och regeringen måste ta itu med de brott mot arbetsrätt och mänskliga rättigheter som vita farmare utsätter farmarbetare och barn för.

Dessutom kräver de församlade kvinnorna att regeringen tillfrågar dem innan förhandlingarna inför COP17 och att de ska jobba för en ordentlig minskning av globala utsläpp, för att skydda kvinnorna på landsbygden från effekterna av värre klimatförändringar. "Vi är de som påverkas – de får inte ta beslut utan oss", menade Nomawaba Tshisa från Östra Kapprovinsen.

Avslutningsvis kan Connies tal under tribunalen få illustrera syftet med den kamp kvinnorna står inför:

– Att lovorda oss själva och uppmana oss själva att fortsätta vara starka! Och det politiska syftet är att fortsätta upprepa var vi kommer från.