Bild: FemPers

Gubbklubb utan makt(analys)

2011-02-18 | Frida Bogren padlock

KULTUR

En harmlös kamratförening som tar hand om ensamma och slitna konstnärer. Så beskrev exklusiva herrsällskapet Konstnärsklubben sin ställning i konstvärlden när Feministiskt Perspektiv skrev om hur Konstnärshusets framtid är hotad. Vi frågade experterna om klubben är så maktlös som den framställer sig.

FAKTA:

Tidigare i veckan skrev FemPers om hur Konstnärshuset står inför en ekonomisk kris som bara kan lösas om de båda delägarna samkönade Svenska konstnärernas förening och herrsällskapet Konstnärsklubben kan enas om hur problemen ska åtgärdas. Men hittills har man inte kunnat komma överens, vilket kan härledas till den gamla motsättningen mellan könen som finns inbyggd i husets väggar.

Läs artikeln Gubbvälde hotar Konstnärshusets framtid här.

Läs också: Konst som vapen i könskamp

Pampiga Konstnärshuset i centrala Stockholm riskerar att gå förlorat. Anledningen är att huvudägaren Svenska konstnärernas förening som har förvaltningsansvaret inte har råd att driva det. En lösning vore att föreningen gick samman med den andra delägaren, herrsällskapet Konstnärsklubben. Genom att dela ansvaret och kostnaderna för driften och de nödvändiga grundförstärkningarna skulle huset kunna räddas.

Men hittills tvärvägrar klubben. De månar om sina privilegier och sin enkönade sammansättning och vill fortsätta att driva sin verksamhet som förut. Vad är det de är så angelägna om att bevara? Hur fungerar den här sortens sällskap?

Vanja Hermele är genusvetare och har skrivit boken Konsten – så funkar den (inte) som är en granskning av jämställdheten inom det svenska konstfältet. Hon tycker att det är provocerande att Konstnärsklubben har skrivit in könsdiskriminering i sina stadgar och att väljer att hålla fast vid dem år 2011.

– Man rationaliserar det här könsapartheidsystemet med att säga att det var så det såg ut i slutet av 1800-talet. Men det är inte sant. Anledningen till att det ansågs viktigt att skriva in att bara män skulle få bli medlemmar i föreningen var ju för att det fanns en massa verksamma kvinnor, duktiga dessutom, annars hade man inte behövt gå den omvägen och skriva det, säger Vanja Hermele.

– De kvinnor som målade på den här tiden upplevdes som ett hot för de manliga konstnärerna, kanske för att de hade nära till kundkretsen. Det var ett tydligt och medvetet politiskt drag att starta en herrklubb för att mobilisera sig och behålla makten. Att Konstnärsklubben fortsätter vara verksam på könsdiskriminerande premisser än idag är bara patetiskt och pinsamt.

Ingvar Jörpeland, ordförande i Konstnärsklubben, uppgav till Feministiskt Perspektiv att klubben saknar makt och mest liknar en tjejmiddag?

– Har du sett lokalen?, säger Vanja Hermele och syftar på den magnifika festvåning klubben har ensam nyttjanderätt till.

– Jag har aldrig varit på en tjejmiddag i en sån lokal i hela mitt liv. Det finns en symbolik i det där men också ekonomi. Bara att förvalta den lokalen. Sen finns det också resurser i nätverket. Både kulturellt, symboliskt och socialt kapital men dessutom äkta pengar. Att likna det vid en helt vanlig tjejmiddag - det finns ingen maktanalys i den slutsatsen.

Vanja Hermele menar att många av de yngre konstnärerna som blivit medlemmar de senaste åren, exempelvis Dan Wolgers och Andreas Ribbung, har gjort det med en uttalad vilja att förändra sällskapet.

– Det är argumentet moderna konstnärer tar till för att rättfärdiga att de går med i något så reaktionärt och gubbigt som en herrklubb för manliga konstnärer. Men när de sen fått tillträde till den här salen och gemenskapen, då är det någonting som händer. De nya medlemmarna blir istället extra bra grindvakter, säger Vanja Hermele.

Robert Hamrén har skrivit avhandlingen Vi är bara några kompisar som träffas ibland: Rotary som en manlig arena. Han menar att män alltid har träffats i enkönade sällskap i olika broderskapsordnar, idrottsklubbar, fackliga organisationer, motorcykelgäng och affärsnätverk.

– Det handlar om att upprätthålla sin status som män och att inte blanda in kvinnor för att de är mindre värda helt enkelt. Kvinnor har inte samma status som män i samhället och om man skulle ta in en kvinna i den här typen av organisation... I manliga enkönade sällskap sänker det statusen i den totala gruppen, säger Robert Hamrén.

Robert Hamrén menar också att den här sortens sällskap ofta är väldigt konformistiska och att bekräftelse och identifikation är en stor anledning till varför män söker sig till sammanslutningar som dessa.

– Man kan spegla sig i glansen av varandra och ens egna status lyfts upp i och med att man är ett gemensamt sällskap som blir starkare tillsammans. Sen knyter man givetvis kontakter som man kan använda både privat och karriärmässigt.

Robert Hamrén tycker det känns som ett naivt synsätt att tro att man kan ändra på saker genom att gå med i en konservativ klubb. Han ser också ett demokratiskt problem i sällskap där det ingår många personer som har höga positioner i samhället.

– De kan utbyta information om vad som händer och det är ett demokratiskt problem att kvinnor, men även män som kanske har arbetarklasstillhörighet eller annat etniskt ursprung, inte får tillgång till dom här vita, övre medelklasssällskapen. Och det klart att de som har makt i sitt yrke också förstärker den genom att ingå i ett nätverk där de exkluderar människor som de inte tycker uppfyller vissa krav för att få bli medlem, säger Robert Hamrén.

Att Konstnärsklubben ägnar sig åt traditioner och frimureriliknande ritualer är en sak, menar Vanja Hermele. Att de är delägare i Konstnärshuset är en annan.

– På ett sätt bryr jag mig inte om vad de här gubbarna gör. Det finns ingen framtid i det de håller på med. Men det är ju det att det där huset skulle kunna användas på ett helt annat sätt. De sitter ju på en lokal som skulle kunna komma både manliga och kvinnliga konstnärer till del.

Feministiskt Perspektiv har förgäves sökt representanter för Konstnärsklubben för en kommentar.