Angelika Prick och Claire Wikholm i Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående.

Nästan som att Lidman samskriver med oss

2015-08-21 | Frida Sandström padlock 1

KULTUR

Sara Sara Sara – Starka kvinnor pinkar stående är ett exempel på utmärkt journalistik, då den talar med den omskrivna – Sara Lidman – och med den som förväntas läsa – publiken – i ett och samma samtal.” Det skriver Frida Sandström som sett Amerika Vera Zavalas och Olof Hansons iscensättning av den berömda författaren på Stadsteaterns Lilla Scen i Stockholm.

FAKTA/Sara Sara Sara – Starka kvinnor pinkar stående

Av: America Vera-Zavala

Regi: Olof Hanson

Scenografi och kostym: Sven Haraldsson

Mask: Rebecca Afzelius

Ljus: Mira Svanberg

Musik: Stefan Johansson

På scen: Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran, Thérèse Svensson.

Se nyhetsbrevet för rabatterbjudande för Feministiskt perspektivs prenumeranter.

Vad innebär det att låta flera kroppar spela densamma? Ett något vanligare grepp inom scenkonst är det motsatta, då en aktör intar flera roller, inom eller utom en specifik karaktär och dess (personliga) utveckling.

I America Vera Zavalas dramatisering inte av, men med kultförfattaren Sara Lidman tar läsaren plats i dramaturgin, enligt vilken Sara Lidman blir flera – kroppar, karaktärer, tider. Publiken som tar del av föreställningen, i regi av Olof Hansson, bjuds in att delta i en läsning av författaren, i förkovrandet av den gedigna research utförd av Vera Zavala, som i Lidman har funnit en like.

Hon har berömts för sitt arbete, som av röster har liknats vid ett journalistiskt. Jag skulle vilja dra det längre, och säga att Sara Sara Sara är ett exempel på utmärkt journalistik, då den talar med den omskrivna – Sara Lidman – och med den som förväntas läsa – publiken – i ett och samma samtal. Den sortens representativ inkludering är en akut brist i den mediala praktiken, som möjligen får större möjligheter just i scenkonsten. Där är frågan om objektivitet en icke-fråga och i stället är det dialog och möten som står i centrum. Likväl förväntar vi oss att Vera Zavala inte har diktat om berättelsen om Lidman till en som hon själv inte hade känt igen – nej, snarare är det många som efter föreställningen har sagt sig känna igen både Sara – och hennes karaktärer – i dramatiken. Det är någonting som sker när Vera Zavala låter extern information – transkriptioner från radioband, utklipp, intervjuer – möta hennes egen bild av och relation till författaren. Det ter sig nästan som att Lidman samskriver med oss, genom sin livstid och genom våra olika läsningar av hennes tider – och våra. Inte undra på att hon blir till flera.

Skådespel så väl som identitetspolitik blir här en relevant praktik på scen, då skådespelarnas egna karaktärer tar form i Sara, som jag härmed tänker kalla vid förnamn. För, i Sara Sara Sara möter vi författaren som du, du och du.


Den transfiktionella dimensionen

Att relatera en konstnär till dess verk betraktas i dag som ett romantiskt, förlegat synsätt. Däremot vet den som känner en författare av skönlitteratur att den själv inte alltid har så lätt att släppa karaktärerna i romanen, som inte sällan kallas för ”mina”. Vera Zavalas tar fasta på denna transfiktionella dimension av Sara, som inför vår blick brottas med både barndomens fakticitet och den litterära kapaciteten som hon själv ständigt utsatte sig för. I den större delen av föreställningen byts Sarorna av genom att passera in och ut genom ett hus med väggar av halvtransparenta plastskynken – likt sådana som används på byggarbetsplatser. Huset är mindre än en friggebod och det står mitt på scenen. Som publik anar vi en mängd rekvisita därinne: bord och stolar, krukväxter och en anslagstavla som till synes kvarstår sedan arbetet med föreställningen – den är full med material om… ja, just det. Om Sara.

Starkast blir det dock efter det att plastskynkena har slitits ned, och Sara konfronteras med en romankaraktär klättrandes i ett hus av bjälkar, men utan väggar. Här kommer Sven Haraldssons scenografiska arbete och Mira Svanbergs ljussättning till sin rätt, och det framgår att föreställningen beror på sitt hem, scenen. Sara har här redan gjort sig sårbar då vi har tagit del av hennes tid på anstalt för lungsots-patienter. Det var där som hon enligt utsagan i sommarpratet från 2000 bestämde sig för att bli författare, och likt personlig historia påverkar handling smälter biografiska sår samman med det litterära – med den skrivande akten som vi här får ta del av.


Den fjärde väggen tillintetgörs

Ingenting är helt självbiografiskt, men det politiska är personligt och detsamma kan sägas om konsten. Våra utgångspunkter, erfarenheter avgör vad vi skriver. Det innebär inte att vi skriver om våra erfarenheter, men vi skriver med dem. Likaledes läser – och möter – vi här Sara utifrån våra egna referenser, liksom Vera Zavalas gjorde och troligtvis ännu gör. Därför går det att säga att Sara, Sara Sara inte äger rum i imperfekt, snarare tar den som tidigare nämnt i denna text form mellan oss i rummet, och jag är nästan övertygad om att ingen föreställning blir den andra lik. Så omtalas ofta interaktiv scenkonst eller performance, men det är något i denna annars mycket klassiska uppsättning som gör att den fjärde väggen, annars avskiljande publiken från scenens företeelser, tillintetgörs. Kanske är det Sara som läser mig, liksom hon så ofta läste sin omgivning innan hon skrev om, med den.

Greppet känns delvis igen i Att läsa Motståndets estetik, Vera Zavalas dramatisering av Peter Weiss roman Motståndets estetik, som under hösten sändes på radioteatern. I stället för en läsning av Weiss presenterade Zavala en läsning av läsningen av Weiss. Hon ställde med andra ord frågan vad det innebär att läsa detta verk. Likaledes ställer hon sig nu frågan vad det innebär att träffa Sara Lidman – namnet, så väl som personen, litteraturen och erfarenheten, i dag.

Föreställningen frågar sig däremot inte vem Sara var, men var den skrivande akten befann sig. Inte undra på att det kräver minst tre aktörer på scen. Således konfronteras Sara, likt i ett samtal om en text mellan två läsare, varav den ena även är textens författare, med samma bild som vi gör när vi läser Sara, Sara och Sara. Därmed går det att ställa sig en fråga likt den som Vera Zavala ställde med Att läsa Motståndets estetik, det vill säga vad det innebär att läsa denna bok i dag. På samma vis går det här, i en tid som verkligen skulle behöva detsamma, att fråga sig vad Sara skulle skriva idag. Men, i stället för att presentera förslag på möjliga samtal som en levande Lidman skulle föra, lämnar Vera Zavala tillsammans med Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Miriam, Thérèse Svensson, Olof Hansson och förstås alla andra i teamet, över detta samtal till publiken. Samtalet är nämligen långtifrån slut, däremot måste det föras inte bara av, men med flera. Läsning liknas inte sällan vid att resa, och liksom Sara i sommarpratet säger att dessa resor har sitt pris – eftersom man ”inte alltid [kan] bestämma vad det hemmavarande ska göra i ens frånvaro”, kan vi omöjligen påverka vad vår personliga, politiska praktik gör i och tillsammans med läsningen. Detta påminner Vera Zavalas oss om, då hon överlämnar inte tre, men otaliga Sara, för oss alla att både läsa och skriva, vidare: om och med, men framförallt: här. Och, likt texten på skådespelarnas t-shirts: i liv.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20150827 - Elisabeth Dahlerus Dahlin

En jättefin recension! Den har utvidgat min förståelse av både pjäsen och teaterkonsten. TACK Frida Sandström

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: