Att arbeta i EU-parlamentet är en utmaning. Det är trögt och krångligt. Att vara feminist är att hamna i skottlinjen. Särskilt om en är vänsterfeminist och försvarar kvinnors rätt till våra kroppar. Just EU:s makt över kroppar, liv och död, är något jag arbetar med i de två utskott jag sitter i. Dels jämställdhetsutskottet men också i utskottet för medborgerliga rättigheter där även flykting- och migrationspolitiken avhandlas.
EU:s gränspolitik är tyvärr en av de mest definierande aspekterna av EU. Fästning Europa har byggts sten för sten, med taggtråd och biometriska system. För att bygga ett ”vi”, har de styrande politiska krafterna valt att göra gränserna mot ”de andra” allt skarpare.
En av de viktigaste byggstenarna är Dublinförordningen, som tvingar flyktingar att söka asyl i det första EU-land de sätter sin fot. Konsekvenserna är dramatiska, och innebär bland annat att medlemsländer underlåter att rädda liv i Medelhavet. Tusentals dör. Flera länder gör push-backs, dvs helt i strid med folkrätten försöker de 'mota bort' flyktingar som kommer i båtar eller till fots.
Det finns en viktig feministisk dimension av Fästning Europa. När EU:s gränser blir allt mer ogenomträngliga uppstår ett indirekt urval. De kroppar som har störst chans att klara en flykt till Europa i dag är friska och relativt unga män. Kvinnor med ansvar för barn, barn själva, personer med funktionshinder, och äldre människor har betydligt sämre förutsättningar; dels att fly och dels att överleva den farliga resan till Europa.
Förra året besökte jag Lampedusa, Italien, ett år efter katastrofen då över 360 människor drunknade precis utanför ön. Då fick jag möjlighet att prata med en ansvarig gränspolis. När jag frågade om kvinnor intervjuades av kvinnlig personal, om man tog upp frågan om våld mot kvinnor och om man tog hänsyn till personer som flyr på grund av sexuell läggning eller könsidentitet tittade han på mig som om jag var galen. De kvinnor eller hbtq-personer som på grund av Dublinförordningen måste söka asyl i Italien har alltså betydligt sämre förutsättningar än om de söker i till exempel Sverige (även om också vi har lång väg att gå!).
Vänsterpartiet och vår grupp i EU-parlamentet är den starkaste rösten för en mer human flyktingpolitik och ett öppnare Europa. Vi fördömer att EU lägger sina resurser på att jaga papperslösa. Vi arbetar för att avskaffa Dublinförordningen och för att strypa resurserna till Frontex, EU:s byrå för gränskontroll. Och vi jobbar för att återuppta de livräddande insatserna på Medelhavet.
Tyvärr ser vi att breda överenskommelser mellan högern, liberaler och socialdemokrater snarare förstärker Fästning Europa. Man samarbetar till och med med diktaturer som Eritrea för att stoppa flyktingar och vill nu att länder som Egypten och Tunisien ska ta ansvar för delar av livräddningsinsatserna på Medelhavet. På så vis slipper EU ta emot asylsökande eftersom de fraktas tillbaka till de kuster de flytt från. De blir ”någon annans” ansvar. Det är ett steg i den externalisering av EU:s gränser som just nu pågår.
I dag har vi den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Då måste EU och medlemsländerna ta sitt ansvar för att rädda liv i Medelhavet, öppna lagliga asylvägar, och se till att EU:s resurser läggs på att stötta länder att organisera en värdig asylmottagning där allas kroppar och liv har ett värde.
Vi har inte tid att vänta på att alla EU:s 28 medlemsländer ska skapa konsensus. Liksom så ofta måste någon våga gå före. Frågan måste därför bli, är Sveriges röd-gröna regering beredda att gå före och driva en mänsklig, feministisk asylpolitik i EU?
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Har länge reflekterat över att de flesta asylsökande jag ser är unga män! O. Tänkt hur går det för deras anhöriga kvinnor o. Barn?