Feminismen är en fråga för eliten. Nej bättre upp – det är en fråga för vita kvinnor med massor av pengar och kontakter! Och det var därför Hillary Clinton förlorade presidentvalet, hon talar helt enkelt inte till ”vanliga människor” och till ”de bortglömda männen och kvinnorna”.
Så här kan en populistisk version av valresultatet i USA sammanfattas. Ann Heberlein skriver i en uppmärksammad krönika:
”De bortglömda männen och kvinnorna är dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården? Varför ökar våldtäkterna, också i vårt lilla samhälle? Varför växer gängkriminaliteten? Det finns många människor i Sverige som känner sig bortglömda och bittra över att ingen tycks lyssna på dem, se dem, bry sig om deras vardag, deras bekymmer och behov. Jag tror att det är ett ödesdigert misstag att avfärda alla dem som missnöjda, som okunniga, som rasister”.
Den här delen kan jag hålla med Ann Heberlein om, och om det har skrivits mycket, till exempel om att Alliansens åtta år av skattesänkningar gav lite mer pengar i plånboken, men samtidigt monterade ner alltifrån skola till äldreomsorg och banade väg för Sverigedemokraterna. Många höjer nu rösterna för att Bernie Sanders hade varit den kandidat som på allvar hade kunnat utmana Donald Trumps hatiska budskap, då han adresserar samma frågor men utifrån ett klassperspektiv. Bernie Sanders är också en övertygad antirasist och feminist, han skulle aldrig säga att det går att förminska kvinnors och svartas rättigheter till fördel för en klassanalys som gynnar vita män. Bernie Sanders presenterade ett tydligt och konkret alternativ till Trump. Och han var trovärdig som en outsider till eliten på Wall-Street. För att få en rättvis fördelningspolitik behövs nämligen både en köns- och en klassanalys.
Ann Heberlein anser att alltför mycket kraft läggs på att kritisera vita män.
Att vi i dag har en levande diskussion om att kvinnor tjänar mindre än män, tar större ansvar för obetalt hushållsarbete, betalar med stress och utbrändhet samt om våld i nära relationer, får inte ställas emot en ekonomisk politik som gör de allra fattigaste än mer utsatta. Det är två kamper som måste föras parallellt. Att ställa feminismen emot klassperspektivet är dumt och inkonsekvent – de är intimt sammanflätade, liksom kampen för ett grönt samhälle.
En feministisk analys ser att unga män är extremt utsatta för våld på våra gator, att det uteslutande är män som begår våldsbrott, befinner sig i grov kriminalitet, begår självmord och missbrukar. Mansnormen bör adresseras som det samhällsproblem den är: att män, i en utsatt situation, hanterar stress och destruktiva ideal genom att skada sig själva och andra.
Trumps vinst är en konsekvens av en nyliberal skattesänkarpolitik där de allra fattigaste fått det sämre och marginaliserats ännu mer. Till det kommer globaliseringseffekter som gör att enkla industrijobb flyttats utomlands där sådana som Trump har ett stort ansvar i jakten på att konstant sänka tillverkningskostnader. Medelklassen påverkas också av den rädsla som sprids att själva ”ramla ner” och förlora allt. Det har varit lätt för Trump att peka med samma finger som också Sanders gjorde, allt är det korrupta etablissemangets fel.
Men det handlar också om det manliga imperativet, det faktum att män växer upp och ser sig själva som subjekt, medan kvinnor ska vara objekt. Mäns syn på sig själva hotas av att kvinnor tar större plats, i ökande antal, i maktens rum och i det offentliga ljuset. I ett samhälle som blir mer jämställt räcker det inte längre med att bara vara man för att få jobb och makt. Valet i USA har i själva verket synliggjort en samhällsutveckling som skapat ett slagfält mellan progressiva normer och en gammal maktordning. Tyvärr bidrar många kvinnor själva till att upprätthålla den konservativa maktordningen genom att enbart se vita män som möjliga kandidater för tunga politiska poster. Sådana kvinnor har överseende med män som Trump, men inte med Hillary Clinton som utmanar den konservativa kvinnorollen.
Det amerikanska valet är en svidande läxa om att politiken måste förnyas. Att luta sig mot bankerna och elitens pengar och tala med kluven tunga som Hillary Clinton gjorde, får människor att hata och förakta de folkvalda. Att som politiker i Sverige inte tala om, och inkludera de människor som behöver samhället mest, skapar också politikerförakt och utrymme för populistiska partier. Bernie Sanders har envist påpekat att vi som vill något annat måste kunna presentera ett bättre alternativ till hatet, vi måste kunna konkretisera vad ett hållbart samhälle egentligen betyder. För mig är grunden en inkluderande och hållbar ekonomisk utveckling som bygger på ett säkert och rättvist utrymme både för människor och planeten. Och som Wangari Mathai, grundare av ”Green belt movement”, har sagt om rättvisa och kön: ”Vi kan inte få en hållbar utveckling utan en rättvis utveckling, och ingen rättvis utveckling utan jämställdhet.”
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Mycket bra analys och ärligt talat hade jag inte förväntat mig att en Mp, skulle vara den som skulle visa att det finns ingen motsättning mellan feminism och klass! Mina respekter för parlamentarikern!