Mattias Irving.

Det går inte att försvara porrindustrin

2016-10-22 | Mattias Irving padlock 3

OPINION

Nu när reflexreaktionerna har börjat lägga sig i porrdebatten är det dags att prata allvar om porrindustrin. Våra medievanor har förändrats så snabbt att vi helt saknar insikt i vilka effekter det har fått, inte minst för unga på nätet. Människors lidande i porrindustrin är verkligt, och kan inte bortförklaras med ”moralpanik”, skriver Mattias Irving.

Har upprördheten kring porrdebatten lagt sig nu? Har alla skrattat och skrivit av sig sina första impulser? Kan vi sätta oss ner och prata allvar nu?

För att kunna bedriva en vederhäftig kritik av porren måste vi avgränsa ämnet på ett meningsfullt sätt. Det handlar naturligtvis inte om att moralisera över människors sexualliv eller privata inspelningar. Vi bör också avgränsa diskussionen mot erotik som kulturellt och historiskt fenomen. Det som ska kritiseras är porrindustrins hegemoniska ställning i framställningen av erotik i samtiden, den omfattande, dehumaniserande estetiken som förmeras av industrin, och den fundamentala skevheten i maktbalans mellan könen som den kommersiella pornografin aktivt upprätthåller.

Det är dessutom hög tid att göra en genomgående analys av hur de senaste tio årens världsvida revolution av våra medievanor har hakat i den patriarkala kultur som inte på något nämnvärt sätt har förändrats under samma tidsperiod.

Hur mycket mer effektivt förmedlas nedärvda patriarkala artefakter i dag när internet finns i allas fickor? Näthatets väldokumenterade misogyna vitriol ger en fingervisning.

Fenomen som hämndporr, (det vill säga i de flesta fall ex-pojkvänner som lägger upp sexvideor på sina före detta flickvänner för att skambelägga dem) har redan fått kvinnor att ta sina liv för att de upplevt att de fått sin tillvaro ohjälpligt förstörd. Som Unizons rapport visar har det också blivit vanligt att män kräver att deras partners ska posera för bilder, som sedan läggs ut mot deras vilja på nätet. Det har också blivit vanligare att par lägger upp videor på sajter på nätet, utan att alltid inse att dessa videor kommer finnas tillgängliga för överskådlig framtid.

Porren som konsumeras i Sverige produceras inte typiskt i Sverige, utan under eländiga villkor i utlandet. Trafficking är vanligt. Många som prostituerar sig i porrbranschen har inte några andra realistiska försörjningsvägar.

Att uppröras över en industri där slaveri eller extrem utsatthet är i det närmaste en branschstandard, kan inte på något hederligt sätt kallas för ”moralpanik”. Jag kan inte tänka mig att en sådan cynisk exploatering av människor i någon annan bransch skulle försvaras med samma liberala iver. Men porren har fått frikort, inte minst genom just den starka och verksamma berättelsen om ”moralpaniken” som ständigt mobiliseras när porren kritiseras. Vi kan för all del kalla det Siewert Öholm-effekten.

Likväl var det just med ord som ”moralpanik” som de flesta debattörer bemötte uppmaningen som framfördes på måndagens DN debatt. En lång rad debattörer med engagemang i frågan föreslog där att tillsätta en ”haverikommission” för att utreda om vi kan införa en reglering av pornografin på nätet, så att den måste bli ett aktivt tillval som måste göras hos internetleverantören.

Det är en svår fråga, som också hakar i den angelägna diskussionen om nätneutralitet, men det är åtminstone ett förslag till att börja titta på en lösning för att i någon utsträckning skydda unga från att utsättas för en pornografisk, verklighetsfrämmande estetik. Det är det mest utvecklade förslaget som jag har sett i debatten hittills. Det är kanske inte perfekt, men den är en absolut nödvändig startpunkt för en diskussion som redan har behövt föras i åtminstone fem år.

Vi har hamnat i ett bisarrt och farligt mellanläge, där vi ännu som samhälle är dåliga på att bejaka och sprida rent kulturella uttryck för erotik, och överlämnar ansvaret för att revoltera mot sexualmoralism till en bransch vars enda intresse är att profitera på människors sexualitet. Där finns ingen ansats till kulturellt eller socialt ansvarstagande (och tråkigt nog tenderar samma människor som försvarar pornografin ofta anklaga queera, nydanande framställningar av erotik och kroppar, för att vara ideologiskt laddade eller kulturellt opportunistiska).

Men, invänder flera debattörer, pornografi är ju precis som videovåld bara en fråga om fantasier, som människor kan skilja från verkligheten. Det finns ingen statistik som tydligt stödjer att män (för det är ju i överväldigande omfattning just män) som konsumerar pornografi blir mer våldsamma eller uttrycker mer misogyna attityder. Men det finns gott om vittnesmål i Unizons rapport från kvinnor som skadats av mäns pornografikonsumtion. Det kan vi inte bara bortse ifrån.

Majoriteten av alla män konsumerar pornografi, och pornografin tjänar på att symbiotiskt förstärka befintliga manliga maktfantasier. Män behöver inte själva vara aktiva konsumenter för att beröras av den florerande kulturen och attityderna. Det borde problematiseras av de statistiker som forskar på pornografikonsumtion. Hur ska de ens få tag på en oberoende kontrollgrupp, när attityderna och estetiken som mediet förmedlar är så allmänt förekommande?

”Bara fantasier” är ett argument som helt bortser från vad som sker i produktionsledet. Det låtsas inte om den fundamentala skillnaden att skådespelare i en actionfilm inte faktiskt får ont när de ser ut att bli nerslagna, medan det som sker i pornografin däremot är högst verkligt. Produktionen av pornografi går dessutom helt emot de principer som ligger till grund för den mycket framgångsrika sexköpslagen 1999.

Fantasiargumentet är dessutom en hållning som saknar psykologiskt djup. Människors sexualitet är inte ett avskilt psykologiskt fenomen, utan den aktiveras, formas och får liv genom just fantasier. Vi är inte passiva konsumenter av medier, utan aktiva avkodare som relaterar till, begrundar och tar intryck av budskap och undertoner i all kultur vi kommer i kontakt med. Varför skulle pornografin vara ett undantag? Oavsett vad statistiken säger så har jag mycket svårt att föreställa mig att någon annan medial genre skulle komma undan med att genomgående och för kommersiella syften skildra och hylla hur en grupp i samhället förnedrar och förtrycker en annan grupp.

Den kommersiella pornografin är ett samhällsfenomen och en mångmiljardindustri, som ju knappast har vuxit sig stor på att bedriva progressiv kritik av patriarkala strukturer, ifall någon trodde det.

Det är orimligt att diskussionen om ett så stort fenomen ska tillåtas kraschlanda i relativism, privatmoral och obekymrad exceptionalism, där den ruttna kulturen förväntas vägas upp av att den existerar inuti en mångfald av pornografiska genrer, och där det går att peka ut enskilda skådespelare som inte upplever sig utnyttjas. Det är att blunda för de många fundamentala skevheterna inom den kommersiella pornografin, och det är en stor otjänst gentemot dem vars kroppar och livssituation offras på profitens altare.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20161024 - Cornelia Moén

Tack! Ord. Och inga visor. Begripligt och övertygande.


20161028 - My Bodell

Tack!


20161105 - Goldina Smirthwaite

Så bra skrivet!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: