Skandalen Försäkringskassan

2020-06-04 | Nooshi Dadgostar padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Försäkringskassans remissvar är en lång furiös uppgörelse med alla som söker sjukpenning hos dem. De sökande verkar ouppfostrade, mindre vetande och närmast odugliga”, skriver Nooshi Dadgostar (V) och uppmanar regeringen att agera mot den osunda kultur som utvecklats på myndigheten.

Nooshi Dadgostar är vice ordförande och feministisk talesperson för Vänsterpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Annika Hirvonen Falk (MP), Carina Ohlsson (S) och Farida Al-Abani (Fi).

Försäkringskassan får svidande kritik i en utredning som lades på regeringens bord i april. Sedan 2014 har avslagen på sjukpenning sexdubblats. Den svenska sjukförsäkringen har en förhållandevis tidig gräns för när den som blir sjuk kan tvingas till arbetsbyte trots sjukdom.

Redan efter 180 dagars sjukskrivning kan den försäkrade tvingas till en omställning som innebär byte av arbete, arbetsplats, bostadsort och socialt umgänge, med mera. Men det visar sig nu att avslagen vid ansökan om sjukpenning inte är underbyggda. Det görs mycket få utredningar av vad personerna egentligen klarar för arbete. De motiveras inte och det går inte att avgöra vilka slags arbeten den sjuka sökande är hänvisad till.

Försäkringskassan har även ansvar för att samordna rehabiliteringen för den enskilde. Men utredningen påpekar att myndigheten inte fattar några beslut om behovet av rehabilitering. Avstämningsmötena där de olika aktörerna runt den sjukskrivne, typ arbetsgivare och sjukvården, möts för att kartlägga rehabilitering och återhämtning, har sjunkit dramatiskt.

Enligt utredningen är ärendehandläggningen passiv utan att initiativ tas för att underlätta återgång i arbete. Om det bedöms att personen skulle behöva rehabilitering längre än de 180 dagarna sätts med avsikt ingen hjälp in. Ur myndighetens synvinkel har det varit bättre att utförsäkra till exempel en lärare eller sjuksköterska än att med små insatser hjälpa henne tillbaka till arbetet.

Utredningen avstår uttryckligen ifrån att skicka särskilda uppdrag till Försäkringskassan. Anledningen är att myndigheten ändå inte verkar ta till sig av uppdrag den fått tidigare. Istället lägger den ett antal lagförslag.

Det behöver bli lättare att få rehabilitering och hjälp vid sjukskrivning. Beslut om avslag vid ansökan om sjukpenning behöver underbyggas bättre. Man behöver veta ungefär vilka arbetsuppgifter myndigheten menar när den avslår en sjukpenningansökan och hänvisar till att personen kan ta ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden istället.

Sunt förnuft tycker nog de flesta. Så är det också bland de flesta remissinstanserna. Men här kommer twisten. Försäkringskassans remissvar är en lång furiös uppgörelse med alla som söker sjukpenning hos dem. De sökande verkar ouppfostrade, mindre vetande och närmast odugliga. Det upprepas att det är att föredra att utförsäkra en person till att byta jobb än att till exempel rehabilitera tillbaka en undersköterska till det hon är utbildad för. Myndigheten slår ifrån sig all kritik.

När det gäller förslaget om att myndigheten ska motivera sina avslag – och då genom att uppge vilka typer av arbeten de faktiskt prövat personens arbetsförmåga mot – avstyrker myndigheten i sitt remissvar med denna motivering:

”Försäkringskassan menar att bedömningen kommer att vara svår att göra och motivera och därmed riskera att upplevas som orimlig och obegriplig för den enskilde.”

Kanske är det just det som är problemet. Försäkringskassans avslag är orimliga och obegripliga. Särskilt om de måste motiveras. Den kultur som utvecklats på Försäkringskassan är allt annat än sund. Och varje dag drabbas människor av den. Regeringen måste göra något nu.