Att vara den som älskar mer

2020-06-01 | Anna Remmets padlock

KULTUR

Modigt och fräscht. Så beskriver Anna Remmets Nioosha Shams debutroman Om det regnar i Ahvaz – en klassisk kärlekshistoria i gymnasievärldens vänsterkretsar i total avsaknad av de trötta klichéer som fortfarande alltför ofta omgärdar berättelser om unga kvinnor, unga kvinnor med invandrarbakgrund. Unga kvinnor som är lesbiska.

Om det regnar i Ahvaz

Av Nioosha Shams

Förlag: Bonnier Carlsen

Ava Hashemi går sista året på gymnasiet och i stort sett leker livet. Hon hänger i vänsterkretsar med bästisarna Mira och Hugo och flirtar med tjejer. Faktiskt verkar hon vara lite av en hjärtekrossare. Men så träffar hon den lite äldre Nadja på en fest och drabbas själv av den stora förälskelsen. Och Nadja är ofta underbar men lika ofta fjär och svårbegriplig. För första gången i livet får Ava uppleva att älska någon som kanske inte älskar en tillbaka.

Nioosha Shams romandebut är alltså på många sätt en ganska klassisk kärlekshistoria. Författaren har tidigare varit aktiv som skribent och medverkat i antologin Vad som helst som är gemensamt. Att som Biskops Arnö-elev välja att romandebutera med en så kallad ungdomsroman, som fortfarande har lägre status i litteraturhierarkin, känns både modigt och fräscht.

Jag kapitulerar

Först tycker jag dock att det finns en viss störande beskäftighet i Avas berättarröst, vilket i och för sig kanske är en trogen återgivning av hur en själv lät på gymnasiet som nybakad ”vänsteraktivist” och självutnämnd intellektuellt fulländad. Men ganska snart kapitulerar jag. Jag kapitulerar inför miljöbeskrivningarna av ett somrigt Stockholm och inför beskrivningar av hur det känns i kroppen att äntligen få kyssa någon en längtat efter att kyssa, och inför skildringar av hur det känns att röra vid den åtråddes kropp. Både Stockholm och kärleken är fint och sinnligt beskrivna.

Det är också befriande hur Om det regnar i Ahvaz helt saknar de trötta klichéer som fortfarande alltför ofta omgärdar berättelser om unga kvinnor, unga kvinnor med invandrarbakgrund. Unga kvinnor som är lesbiska. Kanske är det istället jag som reproducerar klichéerna genom, att till skillnad från Shams, skriva om dem, men det är så skönt att slippa en dramatisk komma ut-scen, kris med konservativa föräldrar, och inte minst självhat och kroppshat. Ava pratar på ett självklart sätt om sin nya kärlek med en pappa som bara vänligt säger att han ”hoppas hon är värd dig”, och bristningar i huden nämns i förbifarten som en av alla sexiga detaljer på den älskades kropp. Konflikten och laddningen ligger istället i att älska mer än vad den andra älskar, vilket är fullt tillräckligt.

Arroganta vita män

Detta innebär inte att Shams roman utspelar sig i någon slags alternativ utopi där klass, sexism, homofobi och rasism inte existerar. Även i de radikala kretsar Ava rör sig i finns till exempel de arroganta vita männen som med mer eller i mindre subtila tekniker gärna berättar hur saker ligger till, förklarar förhållandet mellan konst och aktivism och förminskar andra (vilket knappast är någon nyhet för de som någon gång har rört sig i de kretsar Shams beskriver).

Som Stockholmsbo känner jag inte bara igen mig i detta utan blir också nostalgisk av Stockholmsskildringen, som både får mig att längta efter sommaren i Stockholm (utan corona) och efter att vara ung igen, det sistnämnda något som jag inte kan komma ihåg när en roman lyckades med senast.