Så föds en adoptionsindustri

2020-04-20 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Kommersialiserad adoption av det slag vi ser i dag är främst transnationell och förekommer i stort sett endast i länder där kvinnors reproduktiva rättigheter kränks, där tillgången till preventivmedel är minimal, abort i praktiken förbjudet och där ogifta mödrar stigmatiseras”, skriver Maria Fredriksson och konstaterar att Polen är på god väg att bli ett sådant land.

Maria Fredriksson är adopterad Maria och driver Instagramkontot Stulen identitet – problematisering av adoption.

Klockan klämtar för kvinnor i Polen. Abort riskerar att i praktiken att bli totalförbjudet och sexualupplysning kan kriminaliseras. Detta är förödande på så många plan. Med många facit i hand vet vi att patriarkatets inskränkningar av kvinnors reproduktiva rättigheter leder till illegala aborter och stigmatisering av ogifta mödrar och deras barn. En annan konsekvens är framtvingade adoptioner.

Så snart röster höjs för restriktiv abortlagstiftning nämns i stort sett alltid adoption som den perfekta lösningen. ”Abortera inte – adoptera istället” är en vanlig paroll i dessa kretsar. Vårt eget värdekonservativa (läs rasistiska och patriarkala) parti Sverigedemokraterna drev länge agendan att förbjuda adoption från utomeuropeiska länder för att istället lösa problemet med barnlöshet med en restriktiv abortlagstiftning. Tanken var att slå två flugor i en smäll – dels öka andelen vita svenskar, dels minska antalet icke-vita i landet.

En systematiserad adoptionsverksamhet hänger alltså ihop med bland annat kvinnoförtryck och i starka patriarkala regimer kan det vara svårt att se, vad samtycke består i är inte helt tydligt. I Irland har de framtvingade adoptionerna och de trauman som följer avlöst varandra och det är rimligt att anta att liknande scenarier utspelat sig runt om i världen även om de flesta inte hamnat på bioduken i form av adoptionsdraman som Philomena(2013). Tilläggas kan att adoptioner även används för att hålla regimkritiker, minoriteter och urfolk både i schack och långsiktig decimering, titta på Pinochets Chile och Francos Spanien.

Kommersialiserad adoption av det slag vi ser i dag är främst transnationell och förekommer i stort sett endast i länder där kvinnors reproduktiva rättigheter kränks, där tillgången till preventivmedel är minimal, abort i praktiken förbjudet och där ogifta mödrar stigmatiseras och av den anledningen inte får ekonomiskt stöd. I dessa länder förekommer oftast inte heller någon sexualupplysning i skolorna och kvinnors ställning är i regel mycket svag.

I majoriteten av dessa länder finns en etablerad västerländsk kristen missionsverksamhet och det var i missionsstationer i länder som Indien och Sri Lanka som den moderna formen av transnationell adoption såg dagens ljus. Adoption av detta slag sker närmast uteslutande ifrån länder där demokratin är svag, korruptionen utbredd och de sociala klyftorna stora. I dag kan mellanhänderna vara ännu fler och beloppen som omsätts är både stora och kan vara svåra att följa. Det patriarkala förtrycket ligger som en våt filt över hela praktiken.

Sannolikheten att Polen går detta öde till mötes är stor. Det har redan förmedlats adoptioner från Polen till Sverige och om Polens värdekonservativa regim får igenom sina förtryckande lagförslag är risken stor att Polen sällar sig till de länder där adoptioner dels blir ett sätt att göra sig av med de barn som blir till som en följd av att kvinnors reproduktiva rättigheter inskränks.

Vi som har privilegiet att kunna välja ska värna dessa rättigheter och inte ta dem för givna. Vi måste ge akt på värdekonservativa strömningar i såväl vårt eget land som utanför våra gränser. Det som sker i andra länder kan ske här och övergångar är inte alltid tydliga och snabba. Det handlar mer om förskjutningar än om tvära kast.

Därtill måste vi stå i solidaritet med dem som inte har samma frihet. Även om adoption kan verka vara en lösning i det enskilda fallet så minns att en kommersialiserad adoptionsverksamhet bidrar till att upprätthålla den patriarkala kontroll som dessa inskränkningar i kvinnans reproduktiva rättigheter både bygger på och innebär. Adoption är i bästa fall en nödlösning i en hopplös situation i det enskilda fallet, men inget existerar i ett vakuum och adoptioner av detta slag är en del av ett välstrukturerat system.

Det finns inget progressivt med adoption som familjebildningsmetod när adoptionen sker i en verksamhet som gagnas av att kvinnor saknar de rättigheter som vi här i Sverige ser som självklara. Följaktligen finns det ingen feministisk solidaritet i adoptioner som bidrar till att upprätthålla de system som feminismen vill bekämpa.