Vem har råd att isolera sig?

2020-03-31 | Camila Hidalgo padlock

OPINION

”Låt oss börja på nytt och bygga ett samhälle som förbereder oss inför framtida kriser, där kapitalet inte bestämmer om du lever eller dör”, skriver Camila Hidalgo och påminner om att långt ifrån alla kan välja självisolering eller att hålla socialt avstånd.

Camila Hidalgo är projektledare och människorättsaktivist, studerar sociologi och genus, samt tog initiativet till Facebook-gruppen Gäris-ickebinäris för poc.

I dessa tider uppmanar allt fler institutioner, regeringar och länder personer att isolera sig för att undvika spridning av coronaviruset och för att skydda riskgrupper. Utegångsförbud har införts i olika delar av världen och flera länder ger böter till de som befinner sig utomhus. Länder som Frankrike har dessutom lagt stora resurser på att bevaka befolkningen via drönare och andra ”säkerhets”-metoder så att människor ”stannar hemma”.

Detta må låta som en handlingskraftig metod för att undvika spridningen och skydda befolkningen, men frågan är: Vilka grupper i befolkningen är det som skyddas? Vem har egentligen råd att isolera sig? Vad händer med de utan boende? Vem straffas hårdast?

I mainstreammedia och videofilmer på sociala medier ger människor tips på hur en kan spendera sin tid i hemmet utan att bli rastlös: genom att sjunga i duschen, genom att handla eko, genom att skriva dikter, och så vidare. Helt plötsligt verkar det som att alla i världen har råd att sitta hemma och skriva poesi!

Men vi blattar i arbetarklassen blir inte rastlösa, vi har inte råd att vara rastlösa, vi får inte vara rastlösa. Vi fortsätter jobba, vi fortsätter att resa med kollektivtrafiken. Vi kan inte ”ta bilen” till jobbet för att undvika spridningen.

Få av oss har råd att sitta hemma och skriva poesi. Vi tänker på hur vi ska klara av situationen. Hur ska vi klara oss i en etta med fem personer utan att smitta varandra?

Vi har inte råd att stanna hemma från jobbet för vi jobbar utan anställningsavtal, eller har provanställningar, eller vet att bara en person i familjen jobbar och resten är arbetslösa. Ifall den personen inte jobbar har vi ingen inkomst, och vem kommer då att betala våra räkningar. Vi har inte råd att tänka på glädje, fåglar och sommaren om vi inte vet hur vårt liv ser ut om några veckor, hur våra barn ska äta.

Samtidigt sitter de som har råd i sina stora villor med 50 paket toalettpapper och tycker det är fruktansvärt det som händer och att Sverige borde stänga gränserna, och tvinga människor att sitta inomhus och respektera isoleringen. Det låter nästan ironiskt, som att vi bor i olika världar. Den ena har trygghet, boende, råd med mat och vaccinationer, privatvård och snabba köer. I den andra världen saknas trygghet och oron över hur vi ska klara oss är konstant.

De som befinner sig i samhällets mest utsatta positioner, straffas hårdast både här och globalt. Det handlar om att regeringar, länder, institutioner föreslår lösningar som om vi alla vore en homogen grupp som kan välja att jobba hemifrån, och har samma behov.

Men det finns ett stort antal människor i Sverige som har dåliga arbetsvillkor, utan kollektivavtal, med provanställningar som arbetsgivarna har rätt att sparka utan anledning, människor utan jobb. Kan vi diskutera hur människor utan hem, utan socialbidrag, papperslösa människor, flyktingar, pensionärer med dålig pension, personer utan något skyddsnät överhuvudtaget, ska ha råd att isolera sig?

Fattiga människor kommer bli ännu mer fattiga på grund av det som nu sker. Klasskillnaderna blir större och större för varje dag som går. Den privata sjukvården gynnar ett fåtal. De trygga anställningarna har i princip försvunnit. Den som inte sett hur privatiseringen av välfärden har skadat samhället är välkommen att öppna ögonen och se hur det kapitalistiska systemet och det nyliberala svenska systemet har gjort fattiga fattigare och rika rikare.

Den kapitalistiska, nyliberala borgliga politiken har alltid gynnat några få. Den kommer aldrig att betala rimliga löner, ge trygghet inom arbetsmarknaden, ge pensionärer det de förtjänar efter så många års arbete, eller skydda de mest utsatta grupperna i samhället.

Låt oss börja ta hand om varandra, och inse att det finns ett problem som påverkar oss alla, men som bara kan lösas om vi visar vad vi vill ha för samhälle. Låt oss hjälpa varandra, och visa den solidaritet som finns inom människan. Låt oss finnas där för varandra med stöd och respekt. Låt oss börja på nytt och bygga ett samhälle som förbereder oss inför framtida kriser, där kapitalet inte bestämmer om du lever eller dör.