Långt ifrån läge att döma ut Feministiskt initiativ

2020-02-06 | Farida Al-Abani padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Den dagen ett eller alla partier tar sig an dessa frågor på ett genuint och samlat sätt, ihop med övriga områden som Fi driver, ja då kan kan jag känna mig nöjd och säga att vi spelat ut vår roll. Men det är vi verkligen långt ifrån”, skriver Farida Al-Abani (Fi).

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ, tillsammans med Gita Nabavi, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

”Jaha, nu är det väl över, ni behövs inte längre”. Så kan det låta ibland när folk kommenterar Fi:s existens. Efter riksdagsvalet 2018 och EU-valet 2019 så hörde jag allt som oftast hur analytiker och journalister talade om att Fi hade spelat ut sin roll.

”De andra partierna talar nu om jämställdhet och då fyller Fi inte en så stor roll längre. Därför går det inte lika bra för dem som sist”. Visst stämmer det att fler partier talar om jämställdhet, men det var 2014 och efter det har frågan prioriterats allt lägre av både partier och väljare. Vi må ha en regering som till och från kallar sig feministisk, men detta omsätts sällan i praktiken.

Så, varför finns Fi kvar trots att analytiker dömer ut vår existens? Varför behövs Fi fortfarande som en politisk kraft i Sverige? Jo, anledningarna är många, särskilt när verkligheten är allt längre bort ifrån vår vision och våra ideal.

Ännu har Sverige inte fått se en kvinnlig statsminister. Ännu ser vi hur kvinnor i ledande positioner knuffas bort vid minsta fel, samtidigt som lågavlönade kvinnors livslängd i dag sjunker. Ännu ser vi hur utrikes födda kvinnor har svårt att få ett arbete.

Ännu ser vi hur kvinnor som söker sig till ledande positioner blir överkörda ifall de är för radikala, för feministiska eller för antirasistiska. Ännu har vi inte sett någon förändring i partier som vägrar acceptera att dessa kvinnor blir överkörda och skrämda från att ställa upp till makt. ”Jag förstår ditt beslut” är inget tillräckligt svar för en unken situation.

Det finns ett antal områden där Fi särskiljer sig i det svenska politiska landskapet som visar partiets kärna. Jag nämner några få av dessa.

Vår syn på fred, säkerhet och nedrustning

Medan alla övriga partier gärna ser ett starkt militärt försvar på hemmaplan med miljardsatsningar säger vi istället ja till ett stärkt civilt försvar med fokus på människor och natur. Vår försvarspolitik är en konsekvens av vår feministiska utrikespolitik. Vi kan inte säga till andra länder att satsa på jämlikhet, jämställdhet och demokrati istället för upprustning för att motverka våld samtidigt som vi själva rustar upp. Det är inte trovärdigt. Den traditionella säkerhetspolitiken är patriarkal och bygger på att det är män som med militära medel ska försvara nationen, dess kvinnor och barn. Mäns våld mot kvinnor är, i samhällen som befinner sig i såväl fred som i konflikt, ett enormt säkerhetsproblem. Den analysen är vi ensamma om, och vi tillämpar den i vår politik.

Det är inte en slump att det är Fi som i kommunerna där vi har inflytande lägger förslag om kärnvapenförbud och fredsperspektiv medan andra föreslår ljudlarm och övervakningskameror som säkerhetsåtgärd.
Vår syn på nationalitet, rörlighet, medborgarskap och öppna gränser
Medan alla övriga partier driver en linje för att försvara gränser, kontrollera människors rätt till vistelser och rörlighet och skiljer på medborgares och icke-medborgares rätt så talar vi om verklig internationell solidaritet. Gränserna som målats upp har aldrig varit naturliga och har skapat uppdelning mellan folk och folk. Det finns i dag inget realistiskt eller humant med att 70 miljoner människor är på flykt. Det finns inget humant eller rimligt med gränser när vi vet att 30 miljoner av dessa flyktingar är barn, där vissa av dem fötts under flykten. All fokus som läggs på att säkra gränser är förlorad tid och resurser som kunde lagts på säkra flyktvägar. Dagens syn på gränser beror på kolonialism och gör det möjligt för att denna kolonialism kan fortsätta frodas. Urfolk, liksom andra grupper som osynliggörs i nationsbygget är de ständiga förlorarna på dagens syn på gränser.
Vår syn på arbete, klimat och ekonomi

Medan alla övriga partier talar om arbetslinjen och att få fler i arbete så kritiserar vi dagens syn på arbete. Problemet är att alla inte välkomnas i dagens arbetssamhälle, hur arbetet ser ut och hur det får människor att må. Både vad människor arbetar med, deras arbetssituation och antalet timmar de arbetar. En politik för arbetare bör i första hand vara en politik för människor och där måste en arbetstidsförkortning ingå. Där måste vi tala om både vilka som arbetar och med vad och lägga än mer fokus på all diskriminering som arbetslinjen medför och innebär. Dagens syn på arbete är även tätt kopplad till vår syn på funktionalitet, vilket ständigt utestänger människor som inte utgör normen. Därför är dessa, liksom kvinnor och rasifierade, de som blir fattigpensionärer.

Det bygger på föreställningen att arbete, produktion och tillväxt som grundläggande, medan vår syn på ekonomin är tillväxtkritisk då vi förstår konsekvenserna för klimatet. Ekonomisk tillväxt som överordnat mål är inte längre en trovärdig möjlighet och går inte i samklang med våra klimatmål eller ambitioner för naturens egna rättigheter.
Vår antirasistiska och intersektionella kompass
Medan alla övriga partier på ett eller annat vis talar om begränsad och kontrollerad invandring så rör vi oss inte en millimeter, antirasismen är vår grundbult. Det betyder inte att vi är perfekta i praktiken, men vår vision är kristallklar, vi vill inte bara ha det som förr, vi vill stärka alla gruppers rörlighet, rättigheter och möjligheter. Jag läser ofta ”Nä, jag gillar inte Fi, de håller på med identitetspolitik och kvotering”. Allt för ofta har jag förstått att det de menar är ”de pratar för mycket om rasism, kvinnor och hbtqia-personer och vill att identitet ska gå före kompetens”. Detta är kanske ingen ovanlig åsikt, men det gör den inte mindre oroväckande. Vi lyfter särskilda grupper och talar om intersektionalitet för att synliggöra det andra vill osynliggöra. Vi talar gärna om hur ofta män blir inkvoterade till positioner på grund av identitet före erfarenhet. Vi gärna synliggöra att vi har en rasifierad arbetarklass, där rasifierade har en låg pension. För om detta inte nämns så kommer vi inte heller att förstå vad som är fel i vårt samhälle och våra institutioner som låter denna diskriminering fortsätta.

Den dagen ett eller alla partier tar sig an dessa frågor på ett genuint och samlat sätt, ihop med övriga områden som Fi driver, ja då kan kan jag känna mig nöjd och säga att vi spelat ut vår roll. Men det är vi verkligen långt ifrån. Tyvärr. Kanske är det de övriga partierna som ska ställa sig frågan om de har ett existensberättigande?