Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Låt oss tala om förklimakteriet

2019-12-20 | Sandra Dahlén padlock

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

”Det kvinnor generellt är bra på – att uppmärksamma och prata om känslor – kan i vissa fall bli en hämsko.” Det konstaterar Sandra Dahlén i en personlig krönika om fysiska, psykiska och cykliska besvär i förklimakteriet, och försöken att hitta balans.

När höstmörkret sänkte sig efter sommaren märkte jag hur jag inte riktigt kunde bli glad, hade svårt att varva ner, sov dåligt, blev alldeles för irriterad på de där hemma och oerhört orolig över sådant jag inte kan påverka. När jag tänkte efter hade det varit så hela året, men inte hela tiden. När jag tänkte efter riktigt noga följde nog måendet menstruationscykeln. Ibland var det faktiskt bara bra en vecka i månaden runt ägglossning. Hade jag börjat utveckla PMS? Men kunde den vara så utdragen?

En vän föreslog att jag skulle börja gå i samtal. Och visst, jag borde verkligen unna mig och de mina att jag går mer i terapi. Men eftersom jag anar en cyklisk tendens värjer jag mig mot psykologiseringen av det som kan vara fysiska besvär, särskilt som kvinna. Jag vill i alla fall kolla upp fysiken först.

Jag hörde en vårdforskare för några år sedan prata om hur just kvinnor alldeles för ofta skickas till kurator istället för ryggspecialist. Och jag tänker att det kvinnor generellt är bra på – att uppmärksamma och prata om känslor – kan i vissa fall bli en hämsko. Östrogendominans kan skapa nedstämdhet och låga testosteronnivåer kan få den gladaste att tappa livsgnistan. Inga samtal kommer att förändra det.

Hur som helst, när jag slog ihop ålder med cykliskt dåligt mående kom så insikten om att jag nog hamnat i förklimakteriet. Så jag bet i det sura äpplet (och surt är det för denna åldersnojjiga människa) och masade mig iväg till gyn för ett par månader sedan. Hon konstaterade att jag fortfarande har ägglossning och att inte klimakteriet startat än.

Jag försökte lugnt, men kanske ändå aggressivt, förklara att jag nog är i förklimkateriet (något den svenska sjukvården inte är känd för att riktig befatta sig med). Hon ville dock ge mig antidepp mot mina nya PMS-symptom. Det preparatet vet jag dock är tänkt att användas mot PMDS, som är en svår form av PMS. Pillren hjälper många veckan innan mens mot hemska vredesutbrott, djupa mentala dalar och svår sjukdomskänsla i kroppen. PMS kan man däremot stävja lite grand genom att ändra livsstil, om det är möjligt. Men det var gynekologen inte ens inne på. Och här mötte jag så tydligt det jag läst om medikaliseringen av människokroppen – hur vi allt för ofta ska bota dåligt psykiskt mående med diagnoser och piller.

Men tack gynekologen för att du tog mig på allvar. Inget snack om att förändrade hormonnivåer hör till livet och att det bara gäller att stå ut. Men för mig kändes ändå antidepp som fel ände att börja i. Jag ville mer prata om vad som kunde få mina hormoner i balans och fick till slut minipiller för att balansera upp för progesteronnivåer som dalar i förklimakteriet. Pillren fungerade bra för det psykiska måendet men ställde till med annat så jag fick lägga av med dem.

Istället har jag nu spanat in en skitdyr privat klinik som utger sig för att vara proffs på förklimakterium. De utreder allt från livsstil till hormonnivåer. Jag hoppas på dem men har hört att de är skitflummiga och könsessentialistiska. Så kanske blir jag irriterad på dem också och skriver en text om deras otillräcklighet, i alla fall om jag är där under fel dagar i menscykeln…