Annika Hirvonen Falk (MP).

När samtyckeslagen fungerar

2019-11-13 | Annika Hirvonen Falk padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Det är hoppfullt och samtidigt fruktansvärt irriterande. För varför gör man inte redan bästa möjliga jobb?”, skriver Annika Hirvonen Falk (MP) om Brottsförebyggande rådets bedömning att andelen fällande våldtäktsdomar skulle kunna öka med 50 procent om polis och åklagare gjorde ett bättre jobb.

Annika Hirvonen Falk är riksdagsledamot samt skolpolitisk- och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Carina Ohlsson (S), Farida Al-Abani (Fi) och Nooshi Dadgostar (V).

Jag blir nästan tårögd när powerpoint-bilden med staplarna över andel dömda för våldtäkt visas. Statistiken för den första korta tiden efter införandet av samtyckeslagen ser ut att nästan fördubbla andelen dömda, jämfört med den konstanta nivå runt 6 procent som länge gällt. Det är såklart för tidigt att veta säkert. Jag nyper mig i armen. Inser att jag verkligen inte vågat tro något annat än det olyckskorparna kraxat – att samtyckeslagen bara kommer att ha en normativ effekt. Verkligheten verkar dock visa något annat. Gång på gång till och med. Samtyckeslagen fungerar.

Jag sitter i publiken när Brottsförebyggande rådet, Brå, presenterar sin rapport Våldtäkt – från anmälan till dom i riksdagen. Slutsatsen är att andelen anmälningar som leder till fällande dom skulle kunna öka med 50 procent om polis och åklagare gjorde ett bättre jobb. Det är hoppfullt och samtidigt fruktansvärt irriterande. För varför gör man inte redan bästa möjliga jobb?

En sak som gör mig speciellt irriterad är att varannan misstänkt gärningsman inte ens förhörs. Genomförs förhör med en misstänkt är det dessutom ofta efter att utredningen är klar, inte som en del av den. Målsäganden kan förhöras så många gånger att hon till slut inte vågar tro på att någon tror henne, men han som är utpekad besväras inte.

Att den misstänkta gärningsmannen ofta inte hördes förrän mycket sent i utredningen var något som vi blev varse redan i arbetet inom sexualbrottskommittén 2015. Det förklarades med att det var bäst för utredningen att först göra allt annat, med att det var väldigt jobbigt att kallas till förhör för misstänkt våldtäkt, men också med att om han säger x, y eller z så går han ju ändå fri. Utredningen kunde ibland lika gärna läggas ner direkt. Men faktum är att man inte har den blekaste aning om vad en person faktiskt berättar om polisen hör av sig. Han kanske till och med erkänner.

Såklart kan det kännas väldigt påfrestande att vara misstänkt för ett brott, men det är inte en kränkning från samhället att polisen ställer frågor för att utreda allvarliga brott. Det kan till och med vara en åtgärd som i sig ger en och annan en tankeställare, även om det hela inte slutar med fällande dom.

Gällande vad som är bäst för att föra en utredning om våldtäkt framåt är jag knappast expert. Jag bara tänker att om det är värdefullt att veta vems DNA som finns på offret kanske det är intressant att söka DNA även på den misstänkta. Kanske kan eventuella spår av skador på förövarens kropp säga lika mycket som de på offrets?

Tur är väl nu att jag kan släppa mina egna spekulationer. Polisens ansvariga för utvecklingen av våldtäktsutredningar håller med. På riksdagsseminariet berättar hon att polisen ska jobba annorlunda. Skönt tänker jag. Skönt att alla 20 000 poliser snart får veta hur man bäst går tillväga för att de som begår våldtäkter faktiskt ska kunna fällas för brotten.

För det är en helt central fråga om jämställdhet att grova brott som typiskt sett förövas av män och mot kvinnor inte är straffria. Det är en fråga om upprättelse av de som faktiskt blivit utsatta men också en trovärdighetsfråga för hela samhället i arbetet med att förebygga sexualiserat våld mot kvinnor.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: