I en omöjlig skärva av tid

2019-09-09 | Makda Embaie padlock

KULTUR

”I alla speglingar möjliggörs ett vridande och vändande på den svarta kvinnans tudelning. Genom att använda vattens olika former som olika förutsättningar för sanning skrivs O fram som figur med olika möjligheter till skepnader”, skriver Makda Embaie som läst Judith Kiros bokdebut och inte längre ser någon återvändo.

Av Judith Kiros

Albert Bonniers förlag (2019)

Vad gör Judith Kiros debut O med ett drama från 1600-talet och vad gör O med läsaren?

Det upplösta O figurerar i verket som mördare av sin hustru men också mördad av publikens förväntningar på en svart man. Med ett direkt tilltal till tragedin Othello skriven av William Shakespeare, om en svart man gift med en vit kvinna som manipuleras till att mörda sin hustru i skenet av inte lita på en kärlek till någon så vulgär som han själv. Han mördar henne och tar också sitt eget liv.

Verket är ett hanterande, och kanske också bitvis en upprättelse.

Jag tänker på filmen Det var vackert ibland som visas på Tensta konsthall i höst. En film av konstnären Christian Nyampeta där en oväntad skara av historiska figurer samlas på Folkets hus i Hallstavik för att se en av Sven Nykvists första filmer I fetischmannens spår gjord i Kongo någon gång mellan 1948 och 1952. Nykvist, son till missionärer och filmfotograf bakom bland annat Ingmar Bergmans filmer, samlas med den palestinska politikern Yasser Arafat, postkoloniala teoretikern Leela Gandhi, aktivisten Rigoberta Menchú, politikern Robert Mugabe, dramatikern Wole Soyinka, filmregissören Andrei Tarkovsky och undertecknad, som bitvis förkroppsligade aktivisten och politikern Winnie Mandela.

I min läsning av O hamnar jag någonstans jag varit förut och jag inser att det är att befinna mig i den omöjliga skärva av tid som Nyampetas film öppnar. Den skärva av tid som tillåter subjektet att färdas in och ut ur kroppen, ur betraktarens förväntningar, ur historiska faktum och fiktioner.

På samma sätt som O förhåller sig till Shakespeares Othello, har jag svårt att nu se en uppsättning eller en läsning som inte innehåller Judith Kiros O. En litteraturanalys kan inte förbise denna poetiska samling av skarpa frågor kring tid, skådespelets villkor och oförrätter. Det är kittlande att tänka vilken enorm öppning till ett kollektivt helande verket är och jag välkomnar det med öppna armar.

Precis som i Kiros debut tillåter fiktionen ett alternativ till våldet i det som redan skett. Karaktärer transcenderar sig själva, och är samtidigt mer sig själva än vad icke-fiktionen skulle kunna rymma. O blir en svart man. O blir en svart kvinna. Blir ett barn. Blir ett jag. Blir en annan och vet hela tiden precis vad som förväntas.

O har en enkel uppgift: att karva ut tillräckligt mycket av sig själv för att en publik ska få plats i henne.

Vi skiftar miljö, vi hamnar i sand, i bassängen, på SFI-lektioner, på flykt, i skam, vi bryter bröd och språk, befinner oss i grönska, bland papaya och fikonträd. Ordet ከረምቲ uppehåller mig, för att jag nu måste slå upp varje bokstav. Tillslut ljudar det keremti – en årstid.

I alla speglingar möjliggörs ett vridande och vändande på den svarta kvinnans tudelning. Genom att använda vattens olika former som olika förutsättningar för sanning skrivs O fram som figur med olika möjligheter till skepnader.

När is övergår till vatten upptäcker man översättningens problem och principer.

Inte förrän strax innan de sista sidorna inser jag att O har ett nytt pronomen. Shakespeares version av Othello är övergiven. Poesin verkar innanför huden genom rader som:

...Om att flyta som ett ben. Om att vara i maskopi med din egen mördare. Om att det inte längre finns någon del av dig som vidrört honom.

Kiros skriver i ett flöde som gör att jag som läsare helt och hållet accepterar villkoren för Os existens i verket. Det är förlösande. Det får mig att vilja hålla upp den varje gång konst, kultur och litteraturens funktion ifrågasätts.

I vilket annat sammanhang kan kreatörer som William Shakespeare och Sven Nykvist, uppslukade av sin samtids rasism, sättas på plats och ge betraktaren eller läsaren flera hundra år senare en möjlighet till ett värdigt slut?

Det första läsaren möts av är Oh, bloody period! – William Shakespeare, och jag skrattar i vad som känns som precis samma andetag som något är fundamentalt förändrat. Jag känner igen det, och undrar om det här är en genre i sig självt.