Rakesh Patry, Mary Clarke Walker tillsammans med medlemmar ur arbetskonferensens presidium samlade kring den nyantagna konventionen.

Historiskt när ILO antog #metoo-konvention

2019-06-21 | Jenny Rönngren padlock

EKONOMI

Långvariga applåder, och ibland även tårar, kantade inläggen när FN:s 100-årsjubilerande arbetsorganisation ILO antog vad som kommit att kallas #metoo-konventionen, en konvention, med tillhörande rekommendation med målet att uppnå ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier.
– Det är så efterlängtat och stort! säger Lise Donovan, arbetstagarrepresentant från Sverige i den trepartskommitté som under två veckor förhandlat fram konventionen.

RELATERADE ARTIKLAR:

2019-06-25 | Svenskt näringsliv emot globala riktlinjer mot trakasserier

2019-06-11 | Fokus på trakasserier och framtid när ILO firar 100 år


FAKTA/ILO

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är ett FN-organ som sysslar med arbetslivsfrågor och är en unik trepartsmodell som består av regeringar, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. ILO bildades 1919 som en del av Versailles-freden och firar i år sitt 100-årsjubileum.

När förhandlingarna inleddes för ett par år sedan var det långtifrån självklart att de skulle vara framgångsrika. Det framgick inte minst när arbetstagarnas representant i kommittéledningen Mary Clarke Walker från kanadensiska LO, höll sitt anförande. Hon berättade om svårigheter, både praktiska och ideologiska, men också om hur dessa överkommits, och sade bland annat:

– Alla har rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier.

Nu har en konvention mot våld och trakasserier i arbetslivet antagits med stor majoritet av ILO:s arbetskonferens, som pågått 10-21 juni. 439 röster för, 7 emot och 30 nedlagda, innebär att konventionen antagits med råge då gränsen för antagande var 321 röster. Detsamma gäller rekommendationen som stödjer konventionen, där rösterna föll ut på ett likartat sätt: 397 ja 12 nej och 44 nedlagda. Bland de få som röstade nej finns Svenskt näringsliv.

Det stora intresset för förhandlingarna, både inom och utanför ILO, kommer att ha stor betydelse när åtagandena som konventionen innebär ska implementeras, menade Rakesh Patry, generaldirektör för Kanadas internationella och mellanstatliga arbetsmarknadsmyndighet, som lett förhandlingarna om konventionen.

– Det här är ett arv som vi kan vara stolta över att lämna till våra barn och till deras, sade Patry i sitt anförande.

Därefter följde debatt, eller snarare en lång rad kortare inlägg till stöd för konvention och rekommendation.

Rachel Mackintosh, vice ordförande i Nya Zeelands fackliga råd, vittnade om att hon är en av oerhört många som har obehagliga erfarenheter av sexuella trakasserier i arbetslivet, och betonade att konventionen innebär ett erkännande av det hon utsatts för:

– Nästa steg är handling, låt oss göra detta!

Lucia Magno, från Filippinernas fackliga centraloganisation PTGWO, sade i sitt anförande att konventionen svarar upp mot en länge eftersökt rättvisa:

– Var så säkra, vi kommer inte stanna vid antagandet av konventionen och rekommendationen. De kommer att hjälpa oss att frigöra miljoner kvinnor i arbetslivet, inklusive migrantkvinnor och förslavade kvinnor.

Konferensens ordförande Jean-Jacques Elmiger avslutade mötet med att hylla alla som tagit mod till sig och vittnat om sexuella trakasserier, våld och övergrepp, och som konventionens genomförande är beroende av.


Lise Donovan, jurist på TCO.


Feministiskt perspektiv ställde några frågor till Lise Donovan, jurist på fackliga centralorganisationen TCO och Sveriges arbetstagarrepresentant under förhandlingarna i Génève. Hon berättar att arbetet påbörjades redan 2015 då ILO:s styrelse beslutade att frågan skulle förhandlas under två på varandra följande konferenser. Under arbetskonferensen 2018 var den uppe för ”förstaårsbehandling” och i år har det alltså varit slutförhandling.


Hur var förhandlingarna?

– Det var en stor enighet om att våld och trakasserier inte hör hemma i arbetslivet och att det måste förebyggas och bekämpas. Sedan har det funnits olika uppfattningar hur det ska gå till, hur ansvaret ska fördelas och hur och var det ska regleras. Det har tidvis varit ganska hårda förhandlingar. Men eftersom detta var andra årets förhandlingar så har de flesta frågorna diskuterats ingående förut vilket gjorde det lite lättare i år, och dessutom kunde vi ägna mer tid åt sådant som var svårt att hitta bra lösningar på.


Vad har TCO haft för strategi?

– På ILO-nivå så företräds arbetstagargruppen av Världsfacket, ITUC, en organisation som TCO, LO och Saco är medlemmar i. Vi tar fram gemensamma ståndpunkter som ska funka för alla länder, vilket så klart är en stor utmaning. De svenska inspelen i det arbetet och det som jag sedan särskilt har bevakat här i Geneve är bland annat könsrelaterat våld, våld och trakasserier som utövas av tredje man – till exempel kunder, patienter, elever – och frågor som berör arbetslivet men som är relaterade till våld i hemmet.


Var deltagarna i den svenska delegationen överens?

– Den svenska delegationen på ILO-konferensen består av företrädare för regeringen, Svenskt näringsliv och TCO, LO och Saco. Jag representerar alla tre arbetstagarorganisationerna i kommittén om våld och trakasserier i arbetslivet. Både vi och regeringen var tidigt uttalat positiva till en konvention med en rekommendation, och inte bara en rekommendation. Arbetsgivarna har inte varit lika tydliga i den frågan.

– Även i flera andra frågor har vi en position som ligger nära regeringens ställningstaganden, men i några fall har vi varit mer överens med arbetsgivarna. På den globala nivån kan det ibland vara mer som förenar de nordiska länderna än det egna gruppintresset. Det kan handla om arbetssätt och etablerade nationella arbetsmodeller, till exempel i arbetsmiljösammanhang. Men i många frågor finns det ett tydligt arbetstagarintresse, till exempel har frågan om könsrelaterat våld varit väldigt viktig för oss.


Vilka är de viktigaste framstegen i och med konventionens antagande?

– Det är ett stort framsteg att få ett internationella rättsligt instrument mot våld och trakasserier i arbetslivet där allas rätt till ett arbetsliv som är fritt från våld och trakasserier slås fast. Även det stora fokuset på könsrelaterat våld är en framgång. En annan viktig konsekvens av en konvention är att de medlemsstater som så småningom ratificerar konventionen också kommer att ha tydligare och bindande åtaganden inom det här området som de måste leva upp till.


Vilken roll har #metoo spelat för förhandlingarna och resultatet?

– #metoo har haft en stor betydelse även om frågan om en konvention mot våld och trakasserier då redan hade väckts av Världsfacket inom ILO. #metoo innebar bland annat att ingen, varken arbetsgivare eller medlemsstater, med trovärdigheten i behåll kunde påstå att detta inte var något problem. Det sparade oss mycket tid och energi att vi inte behövde lägga ned så mycket på att visa behovet, istället kunde vi koncentrera oss på innehållet i konventionen. Särskilt förra året fanns det också en stark känsla, som nästan gick att ta på, som nog kom från #metoo, om att världen iakttog oss, och att vi inte fick/kunde misslyckas i detta arbete.

–Nu har medlemsstaterna upp till 18 månader på sig att bestämma sig för om de ska åta sig att leva upp till konventionen genom att ratificera den och därmed göra den bindande.


Vad krävs för att åtagandena i konventionen omsätts i praktik?

– Jag utgår från att Sverige ser till att skynda på sin process så att vi kan bli ett av de första länderna att ratificera konventionen. Om inte så måste vi driva på regeringen att göra det! Jag föreställer mig att regeringen tillsätter en grupp med arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter och även andra intressegrupper som tillsammans med antingen tjänstemän från regeringskansliet eller en särskilt utsedd utredare får i uppdrag att systematiskt gå igenom vad som behöver göras i Sverige för att vi ska leva upp till och genomföra konventionen. Det kan nog bli fråga om att ändra både lagstiftning och en del inhemska processer.

Konventionen behandlades på jubileumskonferensens sista dag, midsommarafton. Det var många som kallade dagen historisk, och flera menade att konventionen kommer att innebära ett skifte i arbetslivskulturer globalt.

– Senast ILO antog en konvention var åtta år sedan och då gällde det skydd för hushållsanställda. Nu tar ILO nästa steg och antar ett generellt skydd mot våld och trakasserier för alla personer som finns i arbetslivet, oavsett om det är i privat/offentlig eller formell/informell sektor. Det är så efterlängtat och stort!

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: