Gudrun Schyman (Fi).

Hur är det egentligen ställt?

2019-03-14 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Kvinnor förväntas fortfarande vara på en arbetsmarknad anpassad efter män, samtidigt som familjen och de sociala relationerna ska fungera som när kvinnor inte hade något jobb”, skriver Gudrun Schyman och konstaterar att jämställdhet kräver reformer.

Gudrun Schyman är frilansfeminist och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Nooshi Dadgostar (V), Alice Bah Kuhnke (MP) och Carina Ohlsson (S).

Hur är det egentligen ställt? Ja inte fan är det jämställt! Varken i Sverige eller i världen. ”En framtid för arbete där kvinnor inte längre släpar efter män finns inom räckhåll men det kommer att krävas ett ’kvantsprång’, inte bara tveksamma steg bit för bit, för att nå dit”, skrev FN:s arbetsorganisation ILO i en rapport lagom till 8 mars.

Man konstaterade att lönediskrimineringen inte minskat nämnvärt på 20 år, att kvinnor gör större delen av det obetalda hushålls- och omsorgsarbetet inom familjerna och att mäns del i detta bara ökat med 8 minuter per dag. För att detta ska förändras krävs att kvinnors röst och representation säkerställs.

I Sverige har vi varit förhållandevis framgångsrika just när det gäller representation, i alla fall inom politiken. I alla fall på den nationella nivån, om vi ser på riksdagen. Självklart är det inget som kommit av sig självt utan som vanligt är det ett resultat av ett långsiktigt och envist opinionsarbete. Men det innebär inte att det per automatik blir politik som stärker kvinnors rättigheter. Eller ens att synen på vad som ska vara kvinnors rättigheter och möjligheter (till självständighet) sammanfaller. Alla kvinnor är inte feminister. Och alla feminister är inte kvinnor.

En enig riksdag ställde sig år 2006 bakom jämställdhetsmålet ”vi ska ha samma makt att forma samhället och våra egna liv, oavsett om vi är kvinnor eller män”. Det förtydligades i målen:

  1. Jämn representation,

  2. Ekonomisk självständighet i livet och livet ut,

  3. Dela lika på föräldraansvar och obetalt hemarbete,

  4. Utplåna mäns våld mot kvinnor.

Det fanns naturligtvis en förväntan, särskilt i den breda kvinnorörelsen, om att riksdagspartierna nu skulle leverera. Men de politiska leveranserna har uteblivit. Flera olika rapporter visar på att vi har lång väg kvar. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man.

Men – detta är efter att deltider räknats upp till heltider. Tittar vi på den faktiska inkomsten, vilket LO gjort i sin rapport, så är skillnaden betydligt större. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 5 800 kronor mindre än en LO-man. Varje månad. Inom tjänstemannayrken är gapet lika stort eller större.

Verkligheten är alltså fortfarande denna: kvinnor förväntas vara på en arbetsmarknad anpassad efter män, samtidigt som familjen och de sociala relationerna ska fungera som när kvinnor inte hade något jobb! När barnen kommer stiger kvinnors deltider och kvinnors sjukskrivningar lavinartat. Kroppar och själar kläms sönder.

Detta välkända och accelererande faktum tar konservativa krafter till intäkt för att introducera vad de kallar en ”ny feminism”. Receptet är att kvinnor ska kunna vara hemma mera. Föräldraförsäkringens pappamånader ska tas bort. Kvinnor ska få välja själva. Eller, för de som har råd, kanske ta hjälp av det utökade rut-avdraget.

Dessvärre tror jag att vi kommer att få se mer av detta. Vi kommer att få höra hur djupt traditionalistiska, konservativa och nationalistiska krafter kommer att ta bristerna inom både arbetsliv och välfärd till intäkt för att återgå till den gamla formen av familjepolitik, där det var självklart vem som var familjeförsörjare och vem som var vård- och omsorgsgivare.

Vi ser den här utvecklingen i flera europeiska länder och ska vi lyckas hejda den här krävs det att inte bara vi uttalade feminister höjer rösterna utan också att facken, både LO, TCO och Saco, vågar kritisera den ”arbetslinje” som i dag skyfflar kvinnor ut i sjukskrivningar, för att sedan bli fattigpensionärer. Det räcker inte med festtal den 8 mars. Det krävs reformer. Fasta trygga anställningar, rätt till heltid, generell arbetstidsförkortning till 30-timmarsvecka, rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid och individualiserad föräldraförsäkring.

Lösningarna är inte svåra. Det är motståndet som är det svåra. Därför är det faktiskt bra att de politiska partier som alltid varit emot reformerna nu börjar tala öppet om det. Då blir det lättare att se hur det faktiskt är ställt och förstå varför det inte är jämställt!

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: