Felicia Mulinaris nästa bok är en roman.

Felicia Mulinari: ”Jag tror på magin i litteraturen”

2019-03-12 | Jenny Rönngren padlock

KULTUR

En kärleksdikt om att utsättas för rasism. Så beskriver Felicia Mulinari sin debutbok. Feministiskt perspektiv har intervjuat poeten som skriver för att trösta sig själv och andra, och politiskt är rädd och orolig men inte nerslagen. Som socialist ser hon det som en plikt att försöka vara hoppfull, utan att dölja smärtan.

Det som inte kan utplånas

Av Felicia Mulinari

Albert Bonniers förlag (2019)

Inför bokdebuten Felicia Mulinari tyckte läraren, skribenten och Feministiskt perspektivs tidigare kulturredaktör att det kändes ”Roligt och nervöst och tacksamt och läskigt men mest kul.” Nu har Det som inte kan utplånas just släppts och mötts med idel lovord och hyllningar.

Skarp, varm, upprorisk, enligt Martina Lowden i P1 Kulturnytt, en mästerlig debut skriver Hanna Johansson i Expressen, ”en bågnande bok full av prång och återvändsgränder, ambivalent livsglädje och postkolonial ilska”, skriver Sebastian Lönnlöv i Svenska dagbladet och ”Språket är ömt, men har också något avhugget över sig, som för att inskärpa hur rasismen stympar den drabbade...”, enligt en imponerad Rebecka Kärde i Dagens nyheter.


Vad handlar boken om för dig?

– Det är en kärleksdikt om att utsättas för rasism och att ta hand om varandra och kämpa och försöka förstå vem varandra är i relation till det. Och att misslyckas i den kärleken eller solidariteten men att försöka ändå. Det är en berättelse om kärlek som kräver kamp, att älska varandra hänger också ihop med att hata det här samhället som förvägrar oss rättigheten att bli behandlade som människor.


Vilka förväntningar/farhågor eller förhoppningar har du om hur boken ska tas emot?

– Jag är lycklig över att boken är ett litet bidrag till en stor intervention som görs av massa människor, både skrivande och kämpande på andra sätt, om att prata om hur rasismen villkorar våra liv. Jag förväntar mig att den kommer att läsas i relation till kamrater, systrar och bröders texter för att skapa en kollektiv men spretig berättelse om rasism, som det länge har varit alldeles för tyst om i Sverige.

– Jag är rädd för att den kommer att läsas som en autentisk berättelse om mitt liv, eftersom det svenska litterära fältet gärna läser det som kvinnor och rasiferade skriver som autofiktion. Jag väntar mig det nyliberala samtalets sökande efter individualism och kategoriskt tänkande kring plakatpolitik/versus poesi. Men framförallt är jag lycklig och tacksam för att bli läst och som en person som själv läser tror jag på magin i litteraturen, att en text kan hittas av vem som helst och betyda vad som helst för den.


Vad får dig att skriva, var kommer den drivkraften ifrån?

– Jag skriver för att trösta mig själv och andra. Jag skriver för att gråta och för att drömma och för att prata med de döda och historien.


När, var och hur skriver du? Finns det tidpunkter, platser eller omständigheter som är nödvändiga för att det ska funka? Tänker du på läsaren?

– Jag skriver mest när jag sitter på tåg och internet inte funkar. Eller andra omständigheter då jag inte kan kolla på tv för jag älskar tv, haha. Jag tänker inte på läsaren specifikt men jag tänker på människor i mitt liv, rörelser jag mött.

I en uppmärksammad och uppskattad text i Feministiskt perspektiv samtalar Felicia Mulinari med tidningens tidigare sportredaktör Bella Frank om gemensamma och samtidigt olika erfarenheter av endometrios, en text som är ständigt aktuell och särskilt aktualiseras just i mars, som är internationell kampmånad för att uppmärksamma och sprida kunskap om denna kroniska och såväl underbeforskade som underdiagonsticerade sjukdom.


Har endometriosen stor betydelse för/i ditt skrivande?

– Jag skrev innan jag var sjuk men kanske att skrivandet har blivit ännu viktigare i och med att jag lever med kronisk smärtsjukdom och att skrivandet har varit en plats att bearbeta den skammen som det ibland är att vara sjuk i det här kapitalistiska samhället som kräver ständigt produktiva och friska kroppar.


Hur ser du på relationen mellan...

...politik och poesi?

– Förtryck och våld finns överallt, precis som motstånd och solidaritet. Trots att vi, som vi kanske alltid gör, lever i fruktansvärda tider känner jag mig hoppfull. I poesin ser jag förebilder och inspiratörer i den rörelse av rasifierade poeter, arbetarpoeter och queera poeter som banat vägen för mig, gjort mina ord möjliga att skriva. Och blir lycklig över poeter som går ihop för att skapa nya platser och gemenskap. Jag finner hopp i Förenade förorter, Konstpiration och Textkollektivet Cencur.

– Politiskt är jag rädd och orolig men inte nerslagen. Hamnarbetarförbundet visade att det går att trotsa storföretagen, nu får vi följa deras kamp och slåss för strejkrätten. I Sydamerika demonstrerar tusentals och åter tusentals för aborträtten och för en feministisk värld utan gränser. Som socialist tycker jag det finns en plikt försöka (i alla fall turas om) att vara hoppfull, men det betyder inte att dölja smärtan och uppgivenheten som det här samhället med sin exploatering och våld skapar. Vi gråter och organiserar oss. Vi gråter, skriver, organiserar oss.


...skrivande och undervisning?

– Jag älskar att undervisa för att det är ett sätt att vara i skrivandet tillsammans och undersöka och göra passion, politik, språk på ett vardagligt och trevande sätt. Kvinnofolkhögskolans kurs Your silence will not protect you har vart otroligt viktig för mig som lärare för att tillsammans med kollegor och deltagare prata om hur vi kan förändra världen och vilken roll språk eventuellt kan ha i det. Precis som Feministiskt perspektiv, som jag ju tidigare arbetat på och fortfarande älskar och tror på som politisk projekt, kan undervisning vara folkbildning och ett sätt att skapa samtal som allt för ofta tystas.


Vad kan du säga om processen som ledde fram till boken och dess eventuella inverkan på ditt fortsatta skrivande?

– Jag hittade tillbaka till texter från bloggen som jag skrivit på i några år och med en vilja att lära känna det vi:et som ofta återkommer i mina dikter skrev jag den här boken.


Vad händer härnäst?

– Nu skriver jag på en roman, det är spännande och det ska bli vackert att se var den tar mig. Än så länge är teman (Surprise, surprise för de som läst mig innan) omsorgsarbete och rasism framskriven genom familjeberättelser.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: