Makten riskerar göra de förtroendevalda blinda

2018-09-08 | Aleksa Lundberg padlock

INRIKES

Efter valet väntas Sverigedemokraterna (SD) bli Sveriges näst största parti med ett väljarstöd på omkring 20 procent. Vad innebär det för den kommande regeringsbildningen och kommer partiet att ges inflytande? Vi bad journalisten Annika Hamrud, som under många år bevakat SD, att analysera situationen.

Annika Hamrud började bevaka SD 2010 och anser att det är samma parti nu som då. Ledningen är densamma och med nästan exakt samma personer i toppen. Alla som har närmat sig toppskiktet och väntats ”kunna bli en utmaning” har försvunnit, menar hon.

– Jag trodde ju stenhårt på att Erik Almqvist skulle bli en efterträdare som partiledare, till exempel. Och bara här om dagen så försvann Stefan Jacobsson (efter anklagelser om att han låtit skattebetalarna stå för hans taxiresor, reds anm). Åsiktsmässigt har de ju inte heller förändrats på något sätt egentligen. Det är exakt samma ideologi, det varierar lite grann bara hur de framställs eller framställer sig.

Om de i grunden är samma parti, menar du att de är nazister då?

– Nja, nationalister skulle jag kalla dem. Det fanns ju nazister med i början, men de ville ju ändå ha val och liknande. De har ju aldrig heller sagt att de är något annat än nationalister. Okej, de brukar kalla sig ”socialkonservativa”, men de säger ”socialkonservativa på nationell grund”. Det är ju fortfarande nationalism.

Hamrud vill komplicera problembilden något genom att göra skillnad på SD som parti och de som röstar på dem.

– Jag tror att samma väljare hade röstat på Ny demokrati eller Fremskrittspartiet i Norge. Att vi i Sverige har ett nationalistiskt parti, som är mycket hårdare nationalistiskt än rösterna från högerpopulistiskt håll, det är väldigt allvarligt. Man behöver inte gå till tredje riket eller nazismen, det räcker med att se på Bosnien för att förstå vad nationalism kan leda till vad gäller folkmord.

Vad hände med Moderatledarna?

Även om SD inte har förändrats nämnvärt vad gäller ledning eller ideologi, så har de andra partierna genomgått stora förändringar, menar Annika Hamrud. Framförallt Moderaterna (M) har tagit långa kliv för att närma sig det rasistiska partiet.

– Tidigare stod ju Fredrik Reinfeldt i talarstolen och sa ”vi måste öppna våra hjärtan”. Det var han som skapade ”Nya moderaterna” och blev otroligt populär. Vi hade en M-ledare som höll ihop en allians i åtta år, utan större problem. De borgerliga partierna har ju försökt med allianser sedan 70-talet, men de sprack ideligen. Med Reinfeldt hade de sin bästa tid någonsin och så, bara två år efter han avgått, så skäms de för honom. Det är som om de hade bytt medlemmar. Jag förstår det inte. En gång i tiden var Ulf Kristersson och Reinfeldt bästa vänner. När det var omröstning om registrerat partnerskap, till exempel, var det två moderater som gick emot partilinjen; Kristersson och Reinfeldt. De var de moderna som gick emot det gamla. Vad har hänt?

Även Kristdemokraterna (KD) tycker Annika Hamrud har närmat sig SD:s retorik och politik. Hon tar KDU:s utspel i Dagens nyheter om hårdare utvisningsregler som exempel.

– Det var väl det närmaste SD man kunde komma.

Om jag tolkar dig rätt så kan det bli en spricka i Alliansen där M och KD närmar sig SD, samtidigt som Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) inte kommer gå med på förhandlingar med SD?

– Nej, jag har aldrig trott att C och L skulle förhandla med SD. Centern skulle ju gå under om de gjorde det, jag tror det är helt omöjligt.

Vad tror du kommer hända efter valet om opinionsmätningarna visar någorlunda rätt gällande slutresultatet?

– Jag tror att det kommer bli otroligt svårt och det kommer bli många förhandlingar innan vi till slut har en regering. Vi har ju haft många minoritetsregeringar i Sverige, frågan är hur den ska se ut. Alla verkar så rädda nu, säkert för att de är så små. Vem vet, M och S kanske bildar regering?

Den varianten har ju lyfts som sista utvägen…

– Ja, precis. Sverige har inte haft den varianten för vi har velat ha kvar höger/vänster-konflikten. I Österrike hade de koalitionsregering länge. Det dödade all dynamik i det politiska systemet. Det blir som en stor klump i mitten och inga som debatterar emot varandra. I Sverige har man inte velat gå den vägen. Jag tror det påminner om krigstiden. Men frågan är om det inte blir så ändå. Om man verkligen förstår, och tar på allvar, vad SD står för så kanske det är bästa alternativet.

Hamrud påpekar att SD under sådana omständigheter kan växa sig ännu större eftersom de blir enda oppositionsparti. Även Vänsterpartiet kan vinna på en sådan konstellation, då de ofta lämnas utanför. Ytterligare en variant kan vara att M och KD bildar regering med stöd av SD.

– Man kan ju bara gå på känsla. Sista veckan har det alternativet inte känts aktuellt, men jag har trott det tidigare. När det är nazistavslöjanden varje dag så tror jag det har betydelse. Samtidigt finns det ju de som sitter och letar enstaka förslag, som partierna kan få igenom med stöd av SD. PM Nilsson på Dagens industri till exempel. Det är som att man släpper all ideologi, det är ganska otäckt. SD måste ju få någonting tillbaka när man väl har släppt in dem. Det har enormt stor betydelse om de är ”inne” eller ”ute”.

Ingen kan längre tveka om vad SD står för

Om M och KD vill förhandla med SD så kommer det inte vara något som går snabbt, tillägger Hamrud. De har än så länge inte pratat med dem, så frågan blir hur lång tid det kommer ta och hur SD i så fall agerar, om det är möjligt att få dem att inte kräva för mycket.

– Men risken finns, påpekar hon.

Hon har tidigare varit kritisk till mediernas bevakning av partiet och menat att det funnits olika måttstockar för SD och de andra partierna. Men den senaste tiden har det skett en uppryckning, anser hon.

– Ganska länge satte journalisterna sig inte in i frågorna och var inte beredda att ställa relevanta följdfrågor. Man förstod inte vilka man hade att göra med och man tog dem inte på allvar. Det tycker jag att man, åtminstone senaste månaden, har gjort och en hel del av journalistiken har varit riktigt bra. Till exempel utfrågningen av Jimmie Åkesson i SVT och när Åkesson och Bildt debatterade i Agenda. Svenska dagbladets ekonomireporter gick igenom SD:s budget och partiledaren fick möjlighet att svara och kunde inte någonting om budgeten. Det är helt otroligt att det görs en månad innan valet först.

På frågan om demokratin i Sverige är hotad om SD ges det stöd de förväntas få, svarar Hamrud:

– Det är ju helt och hållet upp till de andra partierna. Vad medierna har gjort nu är att göra sitt arbete, informationen finns ute, så alla väljare har haft möjlighet att ta del av den. Det innebär ju att politikerna kan ställas till svars på ett annat sätt. Om det är något parti som vill samarbeta med SD efter valet så kan de också ställas mot väggen. Det finns inte någon tvekan om vad SD står för.

Sammanfattningsvis, hur ser du på den demokratiska utvecklingen efter valet? Finns det hopp eller ser det mörkt ut?

– Jag tycker det finns hopp, även om jag saknar en del av de gamla politikerna. Jag tycker inte de vi har nu är särskilt statsmannamässiga. Men de måste få till det. Det går inte att inleda en decemberöverenskommelse och sedan inte hålla fast vid den. Jag tror det kommer ta lång tid innan vi får en regering.

Kanske till och med nyval?

– Så kan det ju bli. Och då tycker jag att man ska lägga fram förslag om att skippa extraval, som vi har nu, och gå direkt på nyval. Därefter ska det vara fyra år till nästa val.

Annika Hamrud avslutar analysen med en önskan om att ”de två partier som tror att man kan lita på SD” ska ”förstå att man inte kan det”.

– Men vem vet, säger hon. Makt verkar göra folk blinda.