Christine Bylund

En för laget – en för mig själv

2018-08-15 | Christine Bylund padlock 2

SOMMARKRÖNIKAN

”Skrattar inombords åt mig själv, ställ en scen, vilken som helst, framför mig och jag kommer att ställa mig på den. Men det handlar inte om mig. Det handlar om att jag är rädd för att perspektivet funktionalitet försvinner annars.” Christine Bylund om att ta plats för att en del upptrampade stigar ska bli breda esplanader – men inte alla.

Under Stockholm pride medverkar jag i ett perfomance om den queera femme-identiteten tillsammans med flera andra. Det är en del av programmet Stolt scenkonst och leds av den amerikanska professorn Louis Weaver. Perfomancet är upplagt som ett samtal runt ett middagsbord, men utan mat. Jag har egentligen inte tänkt att jag ska sätta mig vid det stora långbordet mitt i rummet. På sistone har jag känt mig som om jag alltid tar för mycket plats – och att jag alltid tar plats som och om samma sak – här kommer funktionaliteten.

Men jag kan inte sitta still särskilt länge. Skrattar inombords åt mig själv, ställ en scen, vilken som helst, framför mig och jag kommer att ställa mig på den. Men det handlar inte om mig. Det handlar om att jag är rädd för att perspektivet funktionalitet försvinner annars. Jag kanske inte är den enda med normbrytande funktionalitet i rummet. Men jag kanske är den enda som vill kliva fram. Om det skulle vara så att det bara är jag här, då måste jag göra det.

Det finns för mycket att säga om hur femme-identiteten skär genom funktionaliteten för att riskera att inget sägs. Det finns för mycket att säga om hur det sitter ihop med politiska beslut och byråkrati. Det finns för mycket att säga om hur möjligheten till självrepresentation hänger samman med handlingsutrymme i vardagen.

Det finns för mycket att säga om att det är överlevnad att skapa sig själv som någon som är stark och kapabel och hur jag känner igen den slags femininiteten hos äldre kvinnor i den funktionshinderpolitiska rörelsen. Jag tänker på dem som mina gudmödrar. De har bekräftat det jag intuitivt vetat om att (kunna) göra olika sorters jag och könsuttryck. Somligt vinner en, annat förlorar en. Somligt är farligt och somligt måste en hålla i hårt med vitnande knogar medan kulturen, politiken, myndighetsutövningen göra allt för att ta det ifrån en.

I perfomancet balanserar jag försiktigt på gränsen mellan det som är personligt, privat och strukturellt. Jag berättar om hur det känns att tvingas välja mellan att äta frukost och duscha på morgonen. Jag berättar om att ingen nog förstod att det var sådana val jag tvingades göra – för att jag höll spillrorna av femme-igheten hårt i handen.

Jag berättar om hur det sedan förändrades, hur jag förundrat kände igen mig själv i spegeln på en tillgänglig toalett, mina kläder, mitt smink och förstod att jag hade varit borta från mig själv. Jag berättar om hur det hade blivit så och vem som bar ansvaret för det.

Förra hösten var jag på ett möte på barn och ungdomshabilitiering i Umeå, förstod efter ett tag att jag var där som representant för ”lyckade vuxna personer med cp-skador”. Föräldrarna i rummet ryggade tillbaka inför bilder av barn med spastiska kroppar som ortopeden visade. Jag kände igen min kropp, kände mig utelämnad som om jag vore ett av barnen, men visste att jag var vuxen nu. Därför sade jag: ”Jag ser att ni känner igen era barn, jag känner igen mig själv. Jag ser också ut så.”

Efter perfomancet när jag funderar på hur mycket plats jag egentligen tog minns jag det. Jag tänker att jag då som nu tog en för laget – en för mig själv. Jag har tagit en för den som är som mig, och en för den som inte är det. En för den som kan komma att bli som mig – och en för den som tror att den aldrig kan bli det.

Med föreläsaren och författaren Immanuel Brändemo pratar jag en gång om att genom sitt arbete vilja bygga upp representation, kontaktytor och historieskrivning som en själv saknat. Jag tänker på det som att vi bygger en väg, kanske gör vi breda esplanader av de stigar som andra trampat upp framför oss.

Kanske låter vi några stigar vara just stigar, lite i skymundan för att inte alla ska se oss. När det känns obehagligt att ta plats ska jag tänka på det, på att jag bygger väg, för mig själv och mina gudmödrar. För att jag inte kan riskera att det vore tyst här om oss.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

17 augusti 2018 10:58 - Gudrun Nordborg

Tack Christine för ännu en stark och angelägen text

17 augusti 2018 11:00 - Gudrun Nordborg

Tack Christine för ännu en stark och angelägen text Gudrun N

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: