Vi förväntar oss mer av public service på bästa sändningstid

2018-06-02 | Hanna Kaiser Barnes , Karin Tennemar padlock

OPINION

”Efter Uppdrag gransknings program är vi upprörda men inte nedslagna. För är det något vi lärt oss är att det att ställa oss upp igen. Att om och om igen bygga upp det andra raserar för oss”, skriver Hanna Kaiser Barnes och Karin Tennemar.

Kaiser Barnes och Karin Tennemar är initiativtagare till #metoo-uppropet #bortabrahemmavärst som uppmärksammar sexuellt våld i hemmet.

”Tänkte du på hans familj innan du berättade?”

Svaret är med största sannolikhet ja. Förmodligen gick också många tankar till den egna familjen. Till vänner, kollegor och grannar. Men trots att svaret på frågan är ja, är det likt förbannat en fråga som aldrig får ställas.

Ändå är det just den frågan Cissi Wallin får i Uppdrag gransknings program om #metoo och Fredrik Virtanen:

”Tänkte du på hans familj innan du berättade?”

Att frågan ställs kan det finnas två olika anledningar till. Antingen är det på grund av total avsaknad av grundläggande kunskaper kring vad det innebär att vara ett sexualbrottsoffer. Eller så är det helt enkelt resultatet av illvillig och medveten misstro. Oavsett vilket förväntar vi oss mer av public service på bästa sändningstid.

Sedan #metoo startade 2017 har vi kämpat för att flytta skulden och skammen många bär på dit den hör hemma – från offret till förövaren. Det är inget som sker över en natt men tack vare #metoo har vi sett saker förändras. Tusentals kvinnor och icke-binära har gått samman och oförtröttligt gett varandra kärlek och stöd, för att tillsammans och en gång för alla bli av med den skam och skuld som så ofta drabbar sexualbrottsoffer.

”Tänkte du på hans familj innan du berättade?”

Frågan tar bara någon sekund att ställa men raserar allt vi ägnat månader åt att bygga upp. Hänsynslöst kastas vi tillbaka och börjar genast ifrågasätta oss själva igen.

Precis som Cissi Wallin också själv svarar är det här en fråga som nästan uteslutande ställs till personer som utsatts för sexualbrott. När vi väljer att berätta förväntas vi ta ansvar för både våra och förövarens nära och kära. Inom uppropet #bortabrahemmavärst vittnar många om just detta, om hur det är att sätta förövaren och gemensamma familjen, vännerna och bekantskapskretsen främst. Alla andra framför en själv.

Ofta är det just detta som gör att en väljer att inte gå vidare med en anmälan. Vetskapen om att fler då kommer att må som en själv mår. För nej, förövarens familj förtjänar självklart inte någon som helst inblandning i den tragedi som ett övergrepp innebär. Det är alltid förövaren och enbart förövaren som ska bära skammen och skulden:

”Tänkte du på din familj innan du våldtog?”

Efter Uppdrag gransknings program är vi upprörda men inte nedslagna. För är det något vi lärt oss är att det att ställa oss upp igen. Att om och om igen bygga upp det andra raserar för oss. Vi har en lång väg kvar men i framtiden kommer de att läsa om det här i historieböckerna. Om hur #metoo-rörelsen enträget fortsatte kämpa, trots att många försökte stoppa oss. De kommer att läsa om folkrörelsen som en gång för alla flyttade skammen och skulden dit den hör hemma – till förövarna.