Joel Mauricio Isabel Ortiz.

Mamma för mig

2018-05-27 | Joel Mauricio Isabel Ortiz padlock 1

KRÖNIKA/KULTUR

”Närheten till de två känns så omöjlig att särskilja från min person att de på så vis för mig närmare den överväldigande tanken att det finns en till mamma, en till mormor, på andra sidan jordklotet”, skriver Joel Mauricio Isabel Ortiz på mors dag om mamma, en mamma, sin mamma.

Joel Mauricio Isabel Ortiz är författare, dramatiker, skådespelare och musikalartist, aktuell med debutromanen Sången om en son (Norstedts, 2018).

En mamma. En till. Sverige och Colombia. Ingrid och Isabel.

Jag är adopterad, varför vet ingen annan med säkerhet än min första mamma, Isabel.

Två mammor i olika världar, jag känner bara en av dem, Ingrid.

Hur känns det? Jag vet inte. Däremot vet jag att Ingrid är lika osäker som modig, lika flygrädd som äventyrlig, lika stel som spontan, tjurskalligt charmig, en moralisk kompass att beundra och en jävel på att baka marängtårta.

Hon växte upp i Norrköping, spelade basket i damlaget och blev nästan full en gång på bananlikör ihop med sina bästa vän, Bitte. Mamma ville att även jag skulle spela basket, så jag tog plats i mellanstadiets skollag. Den senaste tiden har ord som haveri minst sagt överanvänts men det finns inget mer lämpligt ord att tillämpa på mina sportsliga förehavanden som tioåring, det blev en kort karriär i skollaget. Någon sporttalang var jag inte, så olik henne, men vi kompletterade varandra.

Samma år som min basketkarriär gick åt helvete skulle min mamma fylla 40 år. Hon skulle ha stor fest för släkt och vänner och jag valde noggrant ut hennes festkläder i boutiquen, jag fick till och med på henne en kjol! Senare när jag var i tonåren bad hon försynt att jag skulle sminka henne innan tjejmiddagen. Hon kunde sucka förtvivlat innan jag gav mig ut på Norrköpings gator, Sveriges Manchester, iklädd alla möjliga kreationer, läppglans, hårspray, antifascistmärken, djurens rätt-pin, Prideflaggan, tänk om du blir nedslagen. Den rädslan delade vi båda två men bara hon var modig nog att yttra den.

Hade inte hon också brutit mot könsroller på sitt vis, i sin generation – jo, i mina ögon var hon omedvetet en queer ikon med sitt kortklippta hår och envisa attityd gentemot samhällets orättvisor. Om hon påtalar en oförrätt, om hon engagerar sig och lägger sin lediga tid på att skapa bättre förutsättningar och miljö för de äldre dementa hon tar hand om på det kommunala boendet, gör hon det långt ifrån Instagramfilter och för egen social och ekonomisk statustillväxt.

När mamma reser sig upp från en stol ser det ibland smärtsamt ut, det knakar oroande från kroppen och hon haltar några steg med lätt krökt rygg innan hon går upprätt. Det tungbelastade yrket har tagit ut sin rätt. Tragedin och förtvivlan i att inte kunna rädda sin mammas kroppsliga nedbrytning, inte av ålder, utan av kapitalism och patriarkat. Trots kroppens ansträngningar är hon stark och det gäller att hänga med i hennes tempo när vi rensar ogräs ihop.

När jag var sju år kastade några grannbarn ishårda snöbollar i mitt ansikte och hon stövlade ut och tog sig ett snack med grabbarna. Med samma självklarhet slängde hon på sig ytterkappan och gav sig ut för att skälla på granngubben som hade kallat min bror och mig för svartingar. Brorsan och jag ser inte ut som vår adoptivmamma, när vi var barn kunde den fysiska skillnaden, vår hudfärg och hårfärg, påpekas och så via sina barn fick även hon erfara rasismens språk och blick. Hon kände inte till postkoloniala teorier men hon skällde på gringubben likväl, du kallar inte mina barn för det ordet. När våra kroppar utsattes, utsattes även hennes.

Kvinnorna i min uppväxt, mamma och mormor, gav mig en värld att sträcka ut mig i. Att få sitta på golvet i mormors sovrum sent på kvällen när de utövade sin mor och dotter-tillvaro kändes sällsamt tryggt, mamma som ville betala för något, mormor som vägrade ta emot några pengar, den låga samtalstonen som betydde skvaller.

Mormors lena händer som hon packade bröd med i så många år innan pensionen. Även hon en mamma för mig, den som lärde mig nästan allt jag kan om skönhet och matlagning. Hon hade läppstift och ögonskugga, klack och sjal, parfym och rött nagellack. Den dyra sorten. Bespara mig nu din ängsliga genusanalys, att få sitta bredvid mormor och se när hon målade läpparna med sitt Dior-läppstift var revolution. Närheten till de två känns så omöjlig att särskilja från min person att de på så vis för mig närmare den överväldigande tanken att det finns en till mamma, en till mormor, på andra sidan jordklotet. Hur dessa arbetarkvinnors väv vaggat mig, fått mig på fötter, älskat mig. Önskar att jag kunde få vara deras mamma i ett annat liv för att ge tillbaka det jag inte kan yttra i ord.

Vad är en mamma? Jag vet inte. Isabel är en längtan, min mamma. Ingrid är hon som muttrar över dammet i min bokhylla när hon kommer hem till mig i Stockholm, hon som glömmer ta med något från Norrköping så att hon måste komma tillbaka redan nästa helg för att överlämna det saknade, min mamma.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

29 maj 2018 11:50 - Maria Jara de Corina

Underbar! Gracias Joel!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: