Bild: FemPers

Kön definieras inte i svensk lag

2018-04-04 | FemPers padlock

INRIKES

Vad är kön? Frågan har stått i fokus för den senaste tidens debatt om transpersoners rättigheter i förhållande till kvinnors rättigheter. Feministiskt perspektiv har tittat närmare på vad lagen säger i dag och redogör för de förslag som lagts fram om möjliga lagändringar och utredning av ett eventuellt tredje juridiskt kön.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-03-18 | Aleksa Lundberg möter Kajsa Ekis Ekman i ett samtal om genus, kön och könsidentitet

2018-02-02 | Könens prekariat

2018-02-01 | Ett samhälle där kroppens begränsningar drabbar alla lika

2018-01-17 | Könet i knoppen

2018-01-22 | Vem hotar kvinnofriden?

2018-01-21 | Normalitet kan leda till utrensning

2018-01-19 | Där det inte finns kön och inga tårar

I svensk lag finns ingen tydlig definition av vad som avses med kön. Utredningsförslag om ändringar i könstillhörighetslagen har ännu inte resulterat i några lagförslag från regeringens sida. Varken lagar där kön är centralt – som diskrimineringslagen och könstillhörighetslagen – eller jämställdhetspolitiken definierar könsbegreppet närmare. Hbtq-rörelsen har formulerat definitioner, som bland annat talar om juridiskt kön, men som än så länge inte fått genomslag i form av lagtext.

Kön i dagens lagstiftning

I Diskrimineringslagen (2008:567) står helt kort (1 kap. 5 §) som förklaring till diskrimineringsgrunden kön: ”att någon är kvinna eller man”. Diskrimineringsgrunden ”könsöverskridande identitet och uttryck” (som tillkom 2009) definieras i samma lag på detta sätt: ”att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön”.

I lagen klargörs att ”även den som avser att ändra eller har ändrat sin könstillhörighet omfattas av diskrimineringsgrunden kön”. Den senast tillkomna diskrimineringsgrunden syftade alltså till att omfatta också andra transpersoner än de som ändrat eller vill ändra könstillhörighet, ibland även kallat juridiskt kön, det kön som finns registrerat om en person i folkbokföringen och syns i personnumret.

I Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, könstillhörighetslagen, ställs upp krav för vad som gäller för att någon ska få ändra könstillhörighet. En person kan få ändra könstillhörighet i folkbokföringen om hen uppfyller bland annat dessa krav (1§): ”1. sedan en lång tid upplever att han eller hon tillhör det andra könet, 2. sedan en tid uppträder i enlighet med denna könsidentitet, 3. måste antas komma att leva i denna könsidentitet även i framtiden”.

Lagens 2§ gäller personer med intersexvariation (det vill säga personer som är födda med oklart biologiskt kön) och här är kraven något annorlunda. Bland annat krävs att: ”1. han eller hon har en medfödd avvikelse i könsutvecklingen, och 2. en ändring av könstillhörigheten är a) förenlig med utvecklingen av könsidentiteten, och b) mest förenlig med sökandens kroppsliga tillstånd.”

I könstillhörighetslagen förekommer alltså såväl referenser till könsidentitet, som hänvisningar till kroppens rent fysiska utveckling. Synen på kön vad gäller de två berörda grupperna varierar stort. Underförstått är könsidentiteten i 2§ kopplad till kroppens utveckling, vilket den inte är enligt 1§; i så fall skulle ju möjligheten att ändra juridiskt kön överhuvudtaget inte behövas.

I den praktiska tillämpningen av könstillhörighetslagen tolkas den första paragrafens krav just nu ofta på så sätt att den som vill ändra juridiskt kön måste ha haft en dokumenterad kontakt med ett specialiserat utredningsteam inom den könsbekräftande vården under cirka två år. Beslut om att få ändra juridiskt kön fattas av Socialstyrelsens rättsliga råd. Som Feministiskt perspektiv tidigare berättat vill Socialstyrelsen själva flytta på beslutsfattandet inom myndigheten.

Hbtq-rörelsen har länge drivit att en förändring av könstillhörighetslagen borde göras på så sätt att ändring av juridiskt kön kan göras till en helt administrativ process, som när en person anmäler att hen vill ändra namn. Den senaste förändringen av lagen gjordes 2013 då tvångssteriliseringarna av personer som vill ändra juridiskt kön togs bort, och några mindre justeringar av lagens övriga krav gjordes (bland annat ändrades kravet på att personen ”sedan ungdomen” måste ha upplevt att hen tillhör ”det andra könet”, till det nu gällande ”sedan en lång tid”).

Kön i svensk jämställdhetspolitik

Svensk jämställdhetspolitik utgår ifrån att det finns två kön, man och kvinna, som alltså inte definieras närmare än så. I regeringens skrivelse Makt, mål och myndighet framgår att det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik även i fortsättningen ska vara att ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv”. Regeringen konstaterar att ett antal remissinstanser var kritiska till detta, ur bland annat ett intersektionellt perspektiv och eftersom de såg ett behov av att en mer ickebinär syn på kön skulle inkluderas i målet. Regeringens bedömning till varför detta inte skulle göras är att ”förslagen om att inkludera alla de maktordningar som är relevanta för jämställdhetspolitiken i formuleringen av det övergripande målet för jämställdhetspolitiken och i formuleringen av delmålen inte bidrar till tydlighet och genomförbarhet”. Regeringen menar ändå att de ”i större utsträckning” ska ”ta hänsyn till fler maktordningar än kön i genomförande och uppföljning av hela jämställdhetspolitiken”.

I avsnittet i skrivelsen om utgångspunkterna för den svenska jämställdhetspolitiken görs inte heller någon definition av kön, eller av kvinnor eller män. Regeringen konstaterar att ”analyser av olika maktordningar i relation till kön kan ha stor betydelse för jämställdhetspolitikens genomslag och träffsäkerhet”. Bland annat nämns könsidentitet och könsuttryck som sådana maktordningar. Anledningen till att ett intersektionellt perspektiv inte är mer integrerat i skrivelsen är att ”könsuppdelad statistik, kartläggningar och jämställdhetsanalyser med utgångspunkt i grupperna kvinnor och män” är en ”författningsstyrd grundförutsättning för att kunna synliggöra ojämställdheten i samhället och bedriva ett effektivt förändringsarbete för jämställdhet”.

Detta kan läsas som att det underförstått klargörs att det är det juridiska könet som anses definiera kön i jämställdhetspolitiken – eftersom mycket av den könsuppdelade statistiken baseras på registerstudier med indelning utifrån juridiskt kön där människor inte tillfrågats om sin könsidentitet.

Möjligheten att göra sådana registerbaserade studier är ett effektivt verktyg i jämställdhetspolitiken, men det är med nödvändighet också ett trubbigt verktyg. Alla som har ett visst juridiskt kön behöver inte identifiera sig som detta kön och registerbaserad statistik kan heller inte belysa skillnader mellan till exempel ickebinära och kvinnor. Naturligtvis görs inte heller skillnad i statistiken mellan de som tilldelades kvinnligt kön när de föddes, och de som ändrat juridiskt kön till kvinna senare i livet. Alla som har det juridiska könet kvinna hamnar i samma kategori, oavsett om de har transerfarenhet eller ej.

Hbtq-rörelsens definition

En ofta förekommande indelning av kön, bland annat inom hbtq-rörelsen, består av fyra olika delar: kropp/”biologiskt kön”, juridiskt kön, könsidentitet och könsuttryck. ”Biologiskt kön” sätts inom citationstecken eftersom det ur ett intersexperspektiv inte är ett oproblematiskt begrepp. Denna indelning är dock inte något som hittills påverkat utformningen av lagar eller jämställdhetspolitiken.

Föreslagna förändringar

I utredningen Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering (SOU 2014:91)föreslogs att könstillhörighetslagen skulle upphävas och ersättas av två nya lagar, en lag om ändring av juridiskt kön och en lag om tillståndsprövning av ingrepp i könsorganen och avlägsnande av könskörtlarna.

Tanken var att lagen om ändring av juridiskt kön skulle reglera förutsättningarna för en ändring av en persons juridiska kön i folkbokföringen, det vill säga ändring av personnummer. Grundtanken var att den som önskar skulle ha möjlighet att ändra sitt juridiska kön. Detta skulle vara tillgängligt för alla från 15 år, och från 12 år med vårdnadshavares tillstånd.

Utredningen föreslog också att åldersgränsen för ingrepp i könsorganen och/eller avlägsnande av könskörtlarna skulle sänkas till 15 år, istället för dagens 18. Fortfarande skulle dock bedömning av läkare krävas, tillräcklig mognad och samtycke från den berörda personen, liksom samtycke från vårdnadshavare för personer under 18.

Förslagen från SOU 2014:91 har ännu inte tagits vidare utan har sedan början av 2015 varit under beredning på regeringskansliet. Senast förra våren utlovades i ett pressmeddelande att förslag om nya lagar skulle presenteras under sommaren 2017, men detta har ännu inte hänt. Istället pågår enligt uppgift nu ett nytt utredningsarbete internt på regeringskansliet. Utgångspunkten för arbetet är fortfarande förslagen i SOU 2014:91.

Förslag om fler utredningar

I Transpersoner i Sverige (SOU 2017:92) finns förslag om nya utredningar, bland annat utredning om ett tredje juridiskt kön. Eftersom juridiskt kön i Sverige oftast registreras endast genom personnummer kräver möjligheten att införa ett tredje alternativ att systemet med personnummer görs om. Detta är dock inte samma sak som att ta bort juridiskt kön, och därmed möjligheten till registerbaserad jämställdhetsstatistik, utan förutsätter ett system där juridiskt kön registreras på ett annat sätt än genom personnumret. Samma utredning föreslår också att en utredning skulle tillsättas om att utreda ett eventuellt förbud mot icke-medicinskt nödvändiga ingrepp i spädbarns könsorgan, vilket i nuläget kan förekomma när ett barn föds med en intersexvariation.