I min kamp ställs ingens rättigheter mot en annans

2018-04-03 | Malin Björk padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

När religiösa, konservativa och nationalistiska krafter ställer kvinnors rättigheter mot hbtq-personers når de transfoba och homofoba tongångarna ända in i EU-parlamentet. För att alla ska bli trygga och fria – kvinnor, flickor, och hbtq–personer behöver feministiska systrar stötta varandra över partigränser och nationaliteter, konstaterar Malin Björk (V).

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv.

I Europaparlamentet utspelas med jämna mellanrum hårda slag kring kvinnors rätt till våra kroppar. Det är en tät blandning av nationalistiska, sexistiska och homofoba krafter som vill begränsa rätten till våra kroppar och vår sexualitet, vår frihet, vår vilja att leva som hela människor.

Att ge sig på aborträtten är en av deras absoluta specialiteter och en viktig del av deras ideologiska program. På sistone har de också manat till ett organiserat motstånd mot ”Europarådets konvention om att förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet”, av de flesta kallad Istanbulkonventionen.

Jag har tillsammans med några kollegor startat nätverket All of us för att ta kampen mot dessa krafter, för aborträtten och för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Nu tar vi också kampen för Istanbulkonventionen!

Arbetet för att lyfta frågor om våld mot kvinnor högt på den politiska dagordningen har varit tufft och fortsätter att möta motstånd, något vi sett med #metoo och de motreaktioner vi mött där. Vissa politiska framsteg har gjorts, ofta som ett resultat av att feministiska systrar stöttat varandra över partigränser och nationaliteter. Internationellt sett är en av de största framgångarna när Istanbulkonventionen antogs 2011.

Istanbulkonventionen är det första juridiskt bindande regionala instrumentet om våld mot kvinnor i Europa, och ett av de allra bästa internationella instrumenten vi har för att förbättra vårt arbete mot alla former av könsbaserat våld. Konventionen baseras på en feministisk grundsyn och innebär att ingen längre kan säga att könsbaserat våld inte är en politiskt relevant fråga. Den är en garant för att alla länder ska arbeta för att förebygga och bekämpa könsbaserat våld.

Alla EU:s medlemsstater har anslutit sig till och signerat Istanbulkonventionen. Men av de 28 länderna har bara 17 ratificerat konventionen, medan 11 länder inte gjort det.

Och nu har Istanbulkonventionen seglat upp och blivit en av de nationalistiska och konservativa krafternas främsta måltavlor. Hotet i deras ögon kommer från det de kallar ”genusideologin” (the gender ideology), och motståndet mot Istanbulkonenvetionen formuleras i extremt homofoba och transfoba termer.

Ett talande exempel är utvecklingen i EU:s nuvarande ordförandeland Bulgarien, där regeringen lagom till internationella kvinnodagen meddelade att de inte tänker föreslå en ratificering av konventionen. Den ortodoxa kyrkan kallade sina troende till dagliga bönemöten mot Istanbulkonventionen, och kritiker gick ut och menade att Istanbulkonventionen hotade ”traditionella familjevärderingar”, skulle ge samkönade rätt att gifta sig och dessutom introducera ett tredje kön. Homofoba kritiker påstod också att Bulgariens skolsystem skulle tvingas introducera undervisning kring homosexualitet och transfrågor. Liknande motstånd har dominerat i Slovakien.

Det skulle vara toppen om Istanbulkonventionen faktiskt gav rätt till samkönade äktenskap, en normbrytande sexualundervisning, och varför inte ett tredje kön i juridiken! Men tyvärr ger konventionen inte några direkta rättigheter för hbtq-personer. Detta har också gång på gång lyfts fram i debatten för att ’försäkra’ motståndarna och försöka lugna ner kritikerna. ”Oroa er inte, hbtq-personer kommer inte få några rättigheter”, har vi fått höra i olika debatter, inte minst i EU-parlamentet.

Jag tycker det är en obehaglig politisk argumentation och den hör definitivt inte hemma i min feministiska kamp. I min kamp ställs ingens rättigheter mot en annans.

Förtrycket av kvinnor och hbtq-personer hämtar i stor utsträckning näring från samma källa. Och det Istanbulkonventionen faktiskt gör är att den indirekt utmanar denna (köns)ordning – den konservativa ordning som bygger på patriarkala maktstrukturer och våld. I den bemärkelsen är de konservativa kritikerna på sätt och vis rätt ute, Istanbulkonventionen tar avstånd från deras kvinno- och hbtqfientliga ideal och världsbild.

Istanbulkonventionens homofoba motståndare är samma gäng som vill förtrycka kvinnors rättigheter, inskränka aborträtten, skriva in oss i snäva fack med (national)konservativa uppfattningar om vår plats och roll i familj och samhället – mellan spisen och barnafödandet. Könskonstruktionerna ska vara fasta, förutsägbara, med man och kvinna som två binära och orubbliga biologiskt bestämda positioner. Allt annat är att utmana den fastställda makten och ordningen.

Alla som utmanar deras patriarkala och nationalistiska föreställningar om kön, om hur kvinnor och män kan vara, och om hur kön görs och skapas, snarare än är något fast, blir måltavlor. Klart är också att vi hbtq-personer stör deras ’ordning’ på ett mycket djupt plan.

Min feministiska kamp innebär att inte acceptera att vår kropp eller sexualitet tillåts förutbestämma och diktera våra liv och vad vi kan och inte kan göra och skapa, vare sig för kvinnor, flickor, eller hbtq-personer. Jag kommer heller aldrig acceptera att kvinnors rätt att leva ett liv fritt från våld ställs mot hbtq-personers rättigheter.

Tillsammans med andra progressiva krafter kommer jag stå stark och orubblig i mitt försvar för Istanbulkonventionen. Vi kommer inte ge oss förrän vi alla är trygga och fria – kvinnor, flickor, och hbtq–personer.