Skärmdump från videon av Matilda Tudor.

Det var vi som var folket

2018-03-16 | Matilda Tudor padlock

KRÖNIKA/INRIKES

Förra lördagen ordnade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen en demonstration på Sergels torg i Stockholm. Motdemonstranter på plats utsattes för våld av polisen. Matilda Tudor filmade händelsen och skriver här om mobilfilmen, polisvåldet och det andra som också hände, det spontana och gränsöverskridande motståndet.

Det är två dygn sedan jag publicerade en status på Facebook med en film där jag dokumenterat polisvåld mot motdemonstranter i samband med Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, manifestation vid Sergels torg i lördags. Två dygn då filmen fått sitt eget liv på sociala medier och hunnit omskrivas av otaliga nyhetsförmedlare. Och inte konstigt det. Det är upprörande scener som spelas upp; unga aktivister som vill visa sitt motstånd mot att organiserade nazister tar plats i våra offentliga rum, men som istället knuffas undan med batongslag. Trots att ingen kastar sten, ingen slåss, ingen är beväpnad eller maskerad. Och så det ögonblick då en polis med draget elvapen går efter en demonstrant som vänt ryggen till och är på väg bort, och får honom att falla handlöst nerför en stentrappa. Huruvida han avfyrade sitt vapen eller inte diskuteras ännu flitigt.

Men när jag bläddrar igenom mina bilder och filmer från i lördags så finns det faktiskt andra scener som är av minst lika stor vikt men av en helt annan sort. Det är bilderna på allt det spontana och gränsöverskridande motstånd som uppkom den här dagen, från de många förbipasserande som liksom jag valde att stanna till. När jag först kom upp från tunnelbanan, och av en händelse sprang in i NMR:s manifestation, rådde fortfarande något sorts yrvaket förhandlingsläge. Folk cirkulerade eller stod försiktigt avvaktande runt den lilla grupp på cirka 15 nazister som ställt upp sig med sina flaggor ovanför Sergeltrappan. Några filmade eller fotade, andra skakade på huvudet, och främlingar utbytte menande blickar. Jag och en ung romsk kvinna fick ögonkontakt och log mot varandra, och nästa gång min kamera svepte över henne knöt hon hastigt sin näve i luften i ett kamptecken mot mig.

Det var definierande ögonblick då vi tog form som en massa, och kunde konstatera att om du säger ifrån så gör jag det med; då vågar också jag. Efter de dramatiska scener som sen utspelade sig när polisen bestämde sig för att spärra av runt nazisterna och fösa ner allmänhet och motdemonstranter mot tunnelbanan, så möttes många utav oss igen ute på torget, och andra slöt upp. Till slut var vi flera hundra Stockholmsflanörer som stod där - damer med shoppingkassar, ungdomar, mammor med barnvagnar, tiggare, pensionärer och turister – vända mot nazisterna och överröstande deras slagord. Och någonting lossnade i mig. Den där alienerande känslan av att världen håller på att bli galen lättade lite och kastade ett nytt sken över den grådassiga eftermiddagen.

För det gör ont att svälja ilskan och ignorera det som vi djupast sett vet är vansinne. Att bita ihop och rasa inombords istället för att säga ifrån. Det sätter sig som knutar i kroppen. Organiserade nazistiska och rasistiska manifestationer i våra offentliga rum innebär alltid våld. Inte minst så klart mot ideologins offer, men också mot det medmänskliga i oss alla. Det behöver vi tala om, om vi vill ha en fungerande offentlighet.

I min kamera från den här dagen ser jag frön till sådana samtal. De växer i den ljuva ironin av NMR:s banderoll där det stod ”Vi är folket” med ett hav av spontant civilt motstånd i förgrunden. Och i den romska kvinnan som vinkade till mig när jag skulle gå, i en stund när vi gett varandra mod genom att inse att det var precis det vi var. Folket.

Foto: Matilda Tudor

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.