Jag känner en kvinna i Orten

2018-03-02 | Aftab Soltani padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”Precis så som folk missgynnas av segregationen finns det också de som gynnas av den”, skriver aktivisten och feministen Aftab Soltani. Hon menar att rasismen i porträtteringen av kvinnor i förorten måste blottas.

Jag känner en kvinna i Orten som blev nekad jobb för att hon hade hijab. Hon blev spottad på i bussen och fick svordomar efter sig minst en gång om dagen. Detta gjorde att hennes frihet begränsades då hon inte längre kände sig trygg i vita områden.

Jag känner en kvinna i Orten som var en riktigt talang men ingen såg henne. Hon försökte och försökte. Men hon kom inte in på någon utbildning och hon fick aldrig något jobb. Till sist började hon beckna och röka vilket ledde till att hon åkte in. I dag mår hon bra och pluggar på universitet men hon har haft det tufft och hon är ständigt orolig för att falla tillbaka, lösa anställningar och projektanställningar skapar ger henne en ekonomisk otrygghet.

Jag känner en kvinna i Orten som lever gömd för att hennes ex vill hitta henne. Som går runt med keps ute för att hon är nojig för att han ska se henne. Och nej hennes ex är inte en brun man.

Jag känner en kvinna i Orten som fick tusenlappar mindre än sina kollegor på sitt jobb för att de inte trodde att hon var färdigutbildad men hon hade varit färdigutbildad i över ett år när hon fick jobbet och dubbelt så mycket erfarenhet som resten av kollegorna. 

Jag känner en kvinna i Orten som har knas med ekonomin och som inte kan betala hyran om hon lämnar sin man. Han slår henne och är våldsam men på grund av att hon inte är ekonomiskt självständig så kan hon inte lämna.

Jag känner en kvinna i Orten som blev attackerad av en vit man som skrek att han skulle spränga henne. Polisen kom och såg allt men lät mannen gå iväg helt fritt. Han var runt omkring där vi rörde oss men vi blir inte skyddade för vi är själva skyldiga tills vi bevisar något annat.

Jag känner en kvinna i Orten som är en politisk flykting och som inte kan återvända till hennes land. Trots detta har hon fått avslag. Hon har varit här i snart fem år. Hon kan inte ens ha ett bankkonto. Har ni tänkt på det när alla caféer och affärer slutar ta kontanter? Att det finns vissa som inte ens har tillgång till att handla där.

Jag känner en kvinna i Orten som alltid sitter på marken utanför Willys med sin mugg med mynt i. Hon har det finaste leendet och snällaste ögonen. Hon har inte gjort något för att förtjäna att sitta där. Det finns ingen ursäkt eller förklaring som legitimerar fattigdom. Skippa den liberala högerskiten och öppna ögonen. Alla kan inte om de vill. Hur ska du kunna om du inte ens har något så självklart som ett personnummer?

Jag känner en kvinna i Orten som har jobbat som barnskötare i över 30 år som nu är i kronofogden och lever på existensminimum. Hon blev ensamstående och sjukskriven. Pengarna räckte inte till så hon tog lån och började jobba men eftersom hennes lön var så låg klarade hon inte sig.

Jag känner en kvinna i Orten som jobbar på alla möjliga ställen och projekt men ändå har jag inte mer än ett existensminimum bidrag kvar att leva på varje månad. Hon har aldrig ens tänkt tanken på att skaffa körkort då hon inte ekonomiskt har möjlighet till det men hon vill ta körkort för det är ett sätt att bli självständig, att inte vara beroende av han.

Vi tänker inte tillåta er förminska vår kamp för våra rättigheten till att gälla ”skäggiga skuggor” och att ”förbjuda burkini på simhallen”. Vi har inte tid för er rasistiska och värdelösa symboliska handlingar. Era åtgärder speglar era idéer om hur ni ser på problemet och det är koloniala idéer som bygger på att bruna män förtrycker oss och att ni ska rädda oss men guess what? Detta är inget ”specifikt” förtryck utan endast ett virus av ert patriarkala samhälle som ni fört in i våra kulturer med er kolonialism.

Hur kan man på allvar tro att man är feminist när man vill att kvinnor med slöja inte ska kunna bada på simhallar? Vad tror ni liksom? Att de kommer ta av sig slöjan och bada? Nej uppenbarligen inte utan vad som istället kommer hända är att badhuset blir ännu ett ställe man blir begränsad från att vara på.

Vi kommer att fortsätta organisera oss för att vi själva ska sätta dagordningen för vilka feministiska frågor vi vill driva. Vi blir hela tiden fler och fler icke-vita kvinnor som tröttnar på att bli fråntagna vår agens. Fler börjar höja sin röster i solidaritet med sina systrar för att driva riktiga politiska frågor som kan leda till verkliga förändringar för våra livsvillkor. Våra områden brukas kallas ”utsatta” och det pratas ofta om att det är kriminalitet och islam som vi är utsatta för men det ironiska är att vi egentligen är utsatta för rasism och att alla andra problem vi står inför endast är en effekt av den. Det går inte att blunda för att de fattigaste områden i hela Göteborg är områden där människor med utomeuropeisk bakgrund bor. Den rasifierade segregationen är ett av de mest allvarliga problem vi har i vårt samtida Sverige. Vi måste gå till roten av problemet, att behandla effekterna är som att släcka någons törst med gift.

Vi har inte ens kommit så långt som att erkänna att rasismen är problemet. Vi ser siffrorna och statistiken men ändå förklaras det med att det är själva området som är fattigt man talar inte om vilka som bor i dessa områden även fast alla vet att vi direkt rasifierar områden som Biskopsgården och Hjällbo. Så alla vet men ingen vill benämna orsaken. Det finns en skam i det. För precis så som folk missgynnas av segregationen finns det också de som gynnas av den och att erkänna problematiken kan göra att de som sitter på makt förlorar vissa privilegier och riktigt så långt är man uppenbarligen inte villig att gå.

Jag är en kvinna i Orten och mina topp tre problem är: rasismen, kapitalismen och patriarkatet.


Aftab Soltani

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: