Övre raden fr v: Veronika Rangin, Karina Andreassen, Susanna Wintherhamre, Gabriell Lidström, Marie Johansson. Nedre raden: My Melander, Maria Robsahm, Cilla Wyke, Annika Åberg Darell, Marie Sandberg.

#metoo: Hur mycket sexuellt våld är lagom?

2018-01-18 | Administratörerna för #allavi padlock 2

OPINION

De som vill att #metoo-kampanjen ska ta slut får stort utrymme i medierna nu, men allt tyder på att rörelsen är här för att stanna, skriver administratörerna för det hittills största uppropet #allavi, och besvarar en rad frågor som i veckan ställdes av SVT-ankaret och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo i Expressen.

FAKTA/#allavi

Publicerades den 1 december och är det hittills största uppropet inom ramen för #metoorörelsen.

Alla som delar uppfattningen om nolltolerans mot sexuellt våld och som vägrar låta sig tystas välkomnas av administratörerna att gå med i #allavi

I årets första utgåva samlar Feministiskt perspektiv alla #metoo-uppropen, däribland #allavi.


RELATERADE ARTIKLAR:

2018-01-12 | Motstånd mot machokulturer bortom #metoo

2018-01-10 | Alla bakom #metoo – vinnare av Stora feministpriset

2018-01-09 | #metoo: Därför blev kampanjen så stor i Sverige

2017-12-13 | #metoo: Nu samlar Feministiskt perspektiv alla upprop

2017-10-20 | Viktigast att ta emot berättelserna

Redan i oktober började somliga uttrycka åsikten att det här med sexuella trakasserier började kännas uttjatat. Tre månader senare vet vi att #metoo inte har tagit slut. I USA har det redan gått över i nästa steg #TimesUp och det finns ingenting som tyder på annat än att denna revolution är här för att stanna. Men de som vill att den ska ta slut får stort utrymme i media.

Och #metoo får nu klä skott för den ena mer absurda anklagelsen efter den andra. Vi ser hur denna rörelse anklagas för att dreva mot enskilda personer, för att inte bry sig om män som utsatts för sexuellt våld och för att vara gatans parlament och ägna sig åt lynchjustis.

Vi tar oss för pannan. Är det över huvudtaget någon som stannar upp och funderar kring vad detta #metoo är som anklagas?

Det finns ingen organisation som heter #metoo. Det som finns är enskilda medborgare – kvinnor – som går samman bland annat i grupper på Facebook och berättar vad de har utsatts för när det gäller sexuellt våld. Och det handlar om många kvinnor. Tiotusentals. Många har aldrig berättat om sina upplevelser tidigare.

Tystnadskulturen är en realitet.

Dessa grupper är många och skiljer sig åt på flera sätt. Till en början var grupperna knutna till olika branscher men när vi startade #allavi i slutet av november skapades också ett utrymme för kvinnor att berätta som inte utsatts på jobbet. Dessa kvinnor utgör naturligtvis de flesta som utsatts – på krogen, i hemmet, i föreningslivet. Sexuellt våld är inte i första hand en arbetsmiljöfråga även om fokus har legat där under hösten.

Som admins för den största av alla #metoo-grupper, #allavi, så kan vi berätta om våra erfarenheter av att organisera detta berättande. Vi är ca 57 000 medlemmar och vi har sedan starten för knappt åtta veckor sedan fått in tusentals berättelser. Och dessa berättelser fortsätter att strömma in.

Vi outar ingen förövare i vår hemliga grupp. Vår ambition är just att ge kvinnor den trygghet som är nödvändig för att våga berätta. Och vi tänker fortsätta att göra det.

I Expressen 16 januari väckte SVT:s Anna Hedenmo kritik mot bristen på journalistisk granskning av #metoo-rörelsen.

Den kritik som Hedenmo framförde om att #metoo har satt den journalistiska reflexen ur spel är en kritik som borde riktas dit där den hör hemma – vilket hon ska ha all heder av att också göra. Det är etablerade medier som har hängt ut enskilda förövare.

Men det avgörande problemet här har inte ett dugg med #metoo eller #allavi att göra. Det handlar om medielogiken – enligt vilken skvaller om kändisar alltid väger tyngre än det egentliga problemet. Detta är ett strukturellt problem som måste tacklas med ett helhetsgrepp. Där vore det bra om etablerade medier tog detta helhetsgrepp. Där har ju Anna Hedenmo stora möjligheter att bidra till en förändring.

Hedenmo ställer också en rad frågor som hon vill ha svar på.

Hon frågar bland annat ”Hur väl speglade uppropen dagens situation, eftersom det bland vittnesmålen fanns en hel del berättelser om sexuella närmanden och övergrepp från en svunnen tid, till exempel handlade det i vissa fall om 1970- och -80-talens tidningsredaktioner och teaterscener.”

Hon undrar också i vilken utsträckning uppropen gällde just sexuella trakasserier. Vittnesmålen har enligt Hedenmo ”spänt över en lång rad upplevelser, berättelser om sexuella ofredanden har blandats med andra uttryck för könsdiskriminering och förtryck”.

Och så frågar hon ”hur många av uppropens undertecknare som har egna erfarenheter, och hur stor del skrev under för att stödja utsatta kolleger.”

Kloka frågor och bra att de ställs.

Som admins i gruppen #allavi kan vi ge svar:

För det första: Av de tusentals berättelser som vi har fått in handlar ett fåtal om händelser som ligger långt tillbaka i tiden. Detta är naturligtvis inte detsamma som att det skulle vara mindre viktigt. När en 72-årig kvinna för första gången berättar om hur hela hennes liv har präglats av de övergrepp hon utsattes för i tidiga tonåren så har det relevans i dag.

För det andra: Sexuella trakasserier i arbetsmiljö, som har varit tongivande inom #metoo i övrigt, är en mindre del av innehållet i våra berättelserna. De allra flesta av våra medlemmar berättar om betydligt grövre fall av sexuellt våld: våldtäkt, gruppvåldtäkt, incest, barnvåldtäkt. Här finns också andra typer av sexuella övergrepp som i juridisk mening inte är våldtäkt men som går utöver sexuella ofredanden – exempelvis att under tvång onanera åt en man eller bli sexuellt vidrörd mot sin vilja. Alla berättelser i #allavi handlar om sexuellt våld. De allra flesta har aldrig berättat för någon tidigare.

För det tredje: Vi har inom ramen för gruppen gjort en liten enkät kring vilka kategorier som medlemmarna tillhör.

Tre alternativ gavs:

  1. Egna personliga erfarenheter.

  2. Erfarenheter av att ha en utsatt kvinna i ens egen närhet – en syster, en mamma, en väninna.

  3. Varken 1 eller 2 – men stöder nolltoleransmålet.

95 procent tillhörde 1 eller 2 – flertalet av dessa både 1 och 2. Omkring 5 procent tillhörde grupp 3 som alltså kan beskrivas som kvinnor som solidariserar sig med utsatta systrar.

När Anna Hedenmo sedan ställer frågan om vad vi egentligen vet om omfattningen av detta sexuella våld så blir vi djupt bekymrade över hennes synsätt. Låt oss förklara varför.

Det råder ingen tvekan om att ingenting av allt detta hade hänt utan Harvey Weinstein. Metaforer som att en damm har brustit användes och de flesta av oss blev överraskade av hur många som vittnade. På teatrar och tidningsredaktioner, på advokatbyråer och tv-bolag. Ingen vet i dagsläget exakt hur stort problemet är. Men att vi inte har denna kunskap kan knappast rörelsen som sådan lastas för. Vi berättar och vi är många fler än vad någon hade trott.

Men det viktigaste här handlar om det motto som präglar vårt arbete med att organisera detta berättande. Detta motto är: ”Nolltolerans mot allt sexuellt våld. Överallt och alltid.”

Vi tar mycket allvarligt på detta. Det kan låta utopiskt, men det gjorde det också när människor i slutet av 1970-talet krävde en kriminalisering av barnaga. Men det som för fyrtio år sedan förekom överallt i samhället är i dag lyckligtvis undantag. Det är dit vi vill nå. Det handlar om att jobba med attityder, att minimera antalet möjliggörare - de som står bredvid, vet vad som sker men inte gör något – det handlar om att införa åtgärder för att få bort alla former av sexuellt våld från skolans miljö – även det verbala våldet. - och det handlar om att en gång för alla bryta tystnadskulturen.

I samband med detta ställer vi nu motfrågan till alla dem som nu ifrågasätter hur stort problemet egentligen är: Hur mycket sexuellt våld är lagom? Är det bättre att kvinnor fortsätter att vara tysta och skämmas över vad de utsatts för? Eller är det rätt väg att fortsätta arbeta för en nolltolerans på detta område?

Svaret borde vara självklart.


Maria Robsahm

Marie Sandberg

Veronika Rangin

Marie Johansson

Karina Andreasen

Gabriell Lidström

My Melander

Annika Åberg Darell

Laila Forsberg

Anna M Jofs

Susanna Wintherhamre

Yasaman Vallaee

Cilla Wyke

Ulrika Sandén

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Jan. 19, 2018, 11:39 a.m. - Maria Jara de Corina

En mycket angelägen artikel. Jag förundras varje gång en kvinna, som i fallet Hedenmo, vill bagatellisera det våldet som medsystrar har utsatts för i alla år.

Jan. 20, 2018, 6:27 p.m. - Gunilla Granath

Nu gäller det att stå starka tillsammans så att alla de erfarenheter som kvinnor äntligen vågar tala om inte trivialiseras och bagatalliseras! Vi kommer att bli angripna; det har aldrig genom historien funnits några protester eller revolutioner som inte blivit det. Vad Hedenmo får ut av ställa sina frågor, fyllda av misstänkliggöranden, är egentligen obegripligt.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.