Pomperipossa och professorn samtalar om socialförsäkringen

2017-12-19 | Ina Blomster padlock

EKONOMI

Inspirerad av Astrid Lindgrens berömda Pomperipossa från 1976 talar Ina Blomster om försäkringskassan, sjukpenning, socialförsäkringarna och sjukförsäkringen med Ruth Mannelqvist, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet som tidigare suttit med i Försäkringskassans etiska råd.

RELATERADE ARTIKLAR:

2017-11-10 | Forskare: Försäkringskassan vantolkar LSS konsekvent

2017-08-10 | LSS-fusket slår mot behövande

2017-04-11 | #skongress: Förtroendet för LSS-reformen ska förstärkas

2017-04-09 | Hård kritik i protest mot regeringens LSS-politik

2016-12-01 | Regeringspartierna är alldeles för nöjda enligt Funkapartiet

2016-08-16 | Tidigare S-minister kritiserar partiets LSS-politik

2016-06-14 | Skarp kritik mot regeringens retorik om personlig assistans

Det var en gång för länge, länge sedan... Pomperipossa suckade och rynkade på den långa näsan. Äsch, tänkte hon och strök, det där kan de. Och eftersom vår Pomperipossa inte är världsberömd barnboksförfattare som sin namne, den häxa som vars saga bidrog med att socialdemokraterna förlorade makten efter 40 år, bryter hon ogenerat sagans form.

Puckeln värkte. Häxan låg på sidan i sängen, dimmig av smärtstillande. Hon stod i operationskö och väntade tålmodigt på den dag sjukhuset begrep att höja sjuksköterskornas löner, så att den enda som ännu inte gått in i väggen eller bytt jobb slapp skiftet 24/7.

Som tur var hade de rödnästa vise i Monismanien bestämt att det skulle finnas en försäkring som kompenserade för inkomstbortfallet när en var sjuk och inte kunde jobba. Fram till dess att medborgaren var pigg och kry kom det varje månad pengar från Försäkringskassan så att det räckte till både mat och plåster. Alla hjälptes åt att betala försäkringen som var en del av arbetsgivaravgiften, här fanns också pengar till a-kassa, ålderspension och mycket annat. Så fiffigt ordnat hade det varit i en faslig massa år.

Men rätt som det var ledsnade medborgarna på de rödnästa vise och beslutade att de med blå näsor skulle få bestämma. Blånäsorna tog fram kvasten och sopade så att dammet yrde. Särskilt idogt skurade de bland socialförsäkringarna, sjukförsäkringen blev gnuggad med både grönsåpa och ättika.


Blånäsorna tyckte kolossalt illa om skatter och för att kunna sänka dem så mycket det bara var möjligt (betydligt mer än så, muttrade häxan) så fick de sjuka mindre pengar från sin försäkring och efter en viss tid fick de inget alls – stupstocken i folkmun. En synnerligen fingerfärdig blånäsa öppnade korsdrag i arbetsgivaravgiften, han tog från det ena kontot och förde över till ett annat. Och plötsligt regnade skattelättnaderna över medborgarna i Monismanien. Utom för de arbetslösa, gamla eller sjuka.

Samtidigt som vår häxa har så ont att hon knappt kan gå och operationskön är fortsatt milslång tar försäkringen slut. Men några pengar från a-kassan får hon inte heller – eftersom hon är sjuk.

Skafferiet var för länge sedan tömt, skorna slitna och kappan trasig. Pomperipossa blev ledsnare och ledsnare, oron att pengarna inte skulle räcka slet på både kropp och knopp. Hon blev deprimerad. Och hon började skämmas, för att hon var sjuk, för att hon inte jobbade, ja, helt enkelt för att hon fanns.

Samtidigt som Pomperipossa blev allt sämre spreds ett rykte i Monismanien. Från alla håll kom historierna: medborgarna fuskade! Försäkringskassan betalade ut miljarders, miljarder till lättingar som åkte på solsemester för pengarna. De vise på Riksrevisionsverket, vars näsor skiftade i alla möjliga nyanser, försökte överrösta de hätska rösterna genom att bevisa att fusket var promillelitet. Men miljardbedrägerierna hade bitit sig fast.

Som vore det inte nog utgick ett språkligt påbud från blånäsorna. Försäkringar och ersättningar skulle fortsättningsvis kallas för bidrag. Och bidrag var fult. Nu gällde eget ansvar, att ta sig i kragen, folk skulle hålla sig friska och göra sig anställningsbara. Pengar var fint och skatter var fult.

– Vad fan är det som händer, tänkte Pomperipossa, som nu var så deprimerad att doktorn blev bekymrad.

Över 100 000 hade åkt ur sjukförsäkringen. Monesmanierna som var trötta på allt det nya gav de rödnästa nytt förtroende. Nu skulle stupstocken väck! Folk blir inte friska för att de blir fattiga! Lät det i valrörelsen.

– Halleluja, utbrast Pomperipossa.

Stupstocken avskaffades som utlovat, men rödnäsorna tyckte numer att de sjuka var alldeles för dyra i drift och ålade Försäkringskassan att mycket noga utreda om inte fler kunde jobba – åtminstone med något, någonstans, på något sätt. Åtminstone hypotetiskt, men på fullaste allvar – förstås.

Självklart, sa Försäkringskassan, och skapade en fiktiv arbetsmarknad. Detta trots en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som slog fast att de arbeten kassan hänvisade till skulle vara ”vanligt förekommande på den reguljära arbetsmarknaden”, och inte särskilt anpassade. De sjuka fick nu, i stället för sjukpenning, uppmaningen att börja jobba med något som inte var för stressigt, eller för tungt, eller för monotont, eller där de hade något som helst ansvar för något eller någon eller några andra. Ett arbete där de inte heller satt/stod/gick/bar/lyfte/lyssnade/pratade/skrev/läste/räknade för mycket. Ett jobb där de dessutom kunde ta en tupplur när det började kännas motigt.

– De är spritt språngande galna, tänkte Pomperipossa.


Snabbt skulle det gå, tyckte de vise, som lät de drastiskt kortade tidsintervallerna i rehabiliteringskedjan bestå. Nu åkte medborgarna ur försäkringen ibland redan innan de fått träffa rätt läkare, eller mitt i behandlingen. Kassan hänvisade till den fiktiva arbetsmarknaden och till det beslutsunderlag som Socialstyrelsen författat på blånäsornas initiativ. Där stod hur lång tid det tog att tillfriskna från diverse åkommor. Att råden var ungefärliga och att läkningen tar olika lång tid för olika medborgare beroende på till exempel ålder, kön och klass var glasklart för både Socialstyrelsen och läkarna. Dock inte för kassan.

Efter 90 dagar sparkades många ur försäkringen, ännu fler efter 180. För att ytterligare inskärpa vikten av att hålla sig frisk och anställningsbar skrev de vise i regleringsbrevet till Försäkringskassan att sjukskrivningstalet skulle vara så lågt som nio dagar per år. Försäkringskassans avslag på fortsatt sjukpenning tredubblades.

Nu tog det hus i helvete (på tiden muttrade Pomperipossa), de sjuka larmade, läkarna larmade och de sakkunniga skärpte tonen. Fackföreningarnas rättshjälp drunknade i ärenden. De vise stod på sig. De många avslagen berodde helt enkelt på att Försäkringskassan utredde fler och på ett bättre sätt, menade den mest ansvariga. Nio sjukdagar per år byggde på grundliga internationella studier och jämförelser, sade densamma. Förövrigt var det ett samhällelig mål, inte alls en regel.

– Vad säger fanskapet, tänkte Pomperipossa.

Häxan bestämde sig för att be expertisen om hjälp och ringde Ruth Mannelqvist, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet som tidigare suttit med i Försäkringskassans etiska råd.

– Rent nonsens, sa professorn om niodagarskravet och de internationella studierna, det går inte att göra sådana jämförelser. Länderna har helt olika system, vissa har förvisso en tidsgräns i försäkringen men då slussas medborgaren vidare. Finansieringen skiljer sig åt och framförallt arbetsmarknaden. Här jobbar de allra flesta, män som kvinnor. Så är det inte i andra europeiska länder. Dessutom är inte avslag en faktisk konsekvens av fler utredda fall.

Ruth Mannelqvist delade också Pomperipossas tvivel på att de nio sjukdagarna var ett samhälleligt mål, alls icke ett krav på Försäkringskassan. Vore det så tjusigt skulle vården bli hänförande snabb och skicklig, medborgarna omhändertagna, alla arbetsgivare lyhörda och ansvarstagande, tänkte häxan, som var rätt nöjd med att en kunnig människa förklarat det hon misstänkt.

– Så när Försäkringskassan ska besluta om rätt till ersättning, för enskilda forsätter Ruth Mannelqvist, ska de endast utgå från vad lagen säger, och ta stöd i hur den kan tolkas genom att ta del av praxis från Högsta förvaltningsdomstolen. När det gäller myndighetens generella arbete kan regeringen ha synpunkter på; vilka frågor eller mål de tycker att myndigheten ska arbeta efter. I regleringsbreven, som går till alla myndigheter, brukar då regeringen skriva in vad de tycker att myndigheten ska ha för målsättningar i sin verksamhet. Här brukar jämställdhetsarbete finnas, liksom mångfald och andra viktiga frågor.

– Men om målet står i konflikt till själva lagen, undrade häxan.

– Olika regeringar under senare år också skrivit in mer ekonomiskt kopplade mål, som exempelvis att sjukfrånvaron inte bör överstiga en viss nivå. Man säger att det är ett allmänt och samhälleligt mål, med bred politisk förankring. Och visst finns det politisk förankring kring målet, eftersom alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet i princip står bakom detta. Problemet blir bara att det politiska målet, som framförs i regleringsbrev eller andra specifika regeringsuppdrag som kan lämnas löpande till myndigheten, blir styrande för hur lagen tillämpas. För om målet om nio dagar ska kunna uppfyllas måste ju färre få ersättning, och det betyder att bedömningen om rätt till ersättning relateras till målsättningen. Jag vet också att de som jobbar på Försäkringskassan själva ser detta som sitt stora samhällsuppdrag – att sänka sjuktalen – vilket inte har stöd i lag.

– Det är så som så att i socialförsäkringsbalken har den som har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom rätt till ersättning, och i lagen finns ingen begränsning kopplad till nio dagar. Så i korta ordalag har regeringens målsättning fått försäkringskassan att göra betydligt mer inskränkta tolkningar av begreppet arbetsförmåga för att de ska kunna nå målet nio dagar. Politiska målsättningar styr således hur lagen ska tolkas och tillämpas, vilket varken överensstämmer med grundlag eller är rättssäkert.

– Det var väl det jag tänkte, muttrade häxan. Som dessutom fick veta att på tio år hade den del av arbetsgivaravgiften som går till sjukförsäkringen mer än halverats, och tydligen var de rödnästa lika klåfingriga som de med blå näsor.

– Vad fan är det som händer, tänkte Pomperipossa.


Pomperipossa var svår förtjust i Ruth Mannelqvist. Ordning och reda på henne, tänkte hon och frågade: är det verkligen okej att röja runt hur som helst i arbetsgivaravgiften?

– Staten har enligt lag rätt att dels ta ut skatt av medborgarna, dels avgifter, svarade professorn. Det som är avgörande för om det är en skatt eller en avgift är att för att vara en avgift måste det finnas en motsvarande förmån som endast utgår om man betalar avgiften. Allt annat är skatt. Renhållningsavgiften som man betalar till kommunen är ett bra exempel, där kommunmedborgaren inte ska betala mer än vad det faktiskt kostar för kommunen att tillhandahålla tjänsten. Avgiften kan vara lägre, men den får inte vara högre än den faktiska kostnaden. Rätten till förmånen ska vara helt beroende på att man faktiskt betalar avgiften.

– Så arbetsgivaravgiften är en helt enkelt en skatt? Krångligt system, tänkte Pomperipossa.

– Ja, svarade Ruth Mannelqvist, eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan förmånen och avgiften, och rätten till förmånen (det vill säga sjukförsäkring, föräldraförsäkring med mera) inte är beroende av att man betalar avgiften. Exempelvis ska arbetsgivaravgift betalas på alla inkomster, men du har inte rätt till förmånerna bara därför.

– Jädrar, min lilla låda, tänkte den uppretade häxan.

– Det krävs andra förutsättningar för att du ska ha rätt till förmånen, berättade Ruth Mannelqvist. Exempelvis när det gäller sjukpenning måste du ha en sjukpenninggrundad inkomst för att få ersättning. För att man ska besluta om att du har en sjukpenninggrundad inkomst måste du ha en årlig inkomst som du kan antas komma att ha tills vidare. Det betyder att i många tillfälliga jobb – exempelvis studenter som sommarjobbar – utgår arbetsgivaravgifter men studenten har inte rätt till sjukpenning om han eller hon blir sjuk. För föräldrapenning krävs att du arbetat minst 240 dagar innan du får den så kallade arbetsbaserade ersättningen (den som ska täcka din inkomst), vilket alltså inte är direkt kopplat till att din arbetsgivare betalat arbetsgivaravgiften.

– Det finns en lag som säger att visst många procent av arbetsgivaravgiften ska gå till sjukförsäkring, föräldrapenning och så vidare. Det finns emellertid ingen motsvarande reglering som säger att de pengar som avsätts till försäkringen också rent faktiskt ska användas fullt ut för att betala densamma. Hur mycket pengar som ska gå till sjukförsäkringen bestäms i stället genom budgetbeslut med pengar till myndigheten, svarade professorn.

– Det ante mig, tänkte Pomperipossa.


Efterord. Socialminister Annika Strandhäll (S), hann knappt utlova åtgärder för att förhindra att fler medborgare ”trillar mellan stolarna”, förrän majoriteten i riksdagen (Alliansen+SD) meddelade att de ställde sig bakom moderate Johan Forssells motion om att återinföra stupstocken. Regeringen lär nog dock knappast utreda den motionen under valrörelsen. Spökskrivaren heter Ina Blomster och har låtit sig inspireras av Astrid Lindgrens Pomperipossa som Expressen publicerade 1976 och som bidrog till att fälla ett 40 år långt socialdemokratiskt regeringsstyre.


Ruth Mannelqvist är sedan den 2013 professor i rättsvetenskap vid juridiska institutionen.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.