– Ingen vet vad som ska hända med mig. Jag sover dåligt och är orolig.

En vecka har gått sedan den senaste deportationen

2017-12-19 | Vera Atarodi padlock

INRIKES

På förvaret i Åstorp är reglerna hårda. Hårdare än i Märsta. Inget väntrum. Inga privata samtal. Inga kramar. I 20 minuter fick Lillebror sitta på bussen som skulle ta honom till Malmös flygplats för att deporteras till Afghanistan – ett land han aldrig varit i. 20 lamslagna minuter.

– Åstorp är en liten stad, jättelugn. Det är tyst och i utkanten ligger förvaret. Runt omkring ligger ganska mycket åker. Hade vi kommit dit under andra omständigheter kanske vi hade sagt att det var en jättemysig ort men nu var det som ett tungt lock över stan, säger Elin Morén.

Det har gått en vecka sedan den senaste deportationen till Afghanistan. Elin Morén och Rahim Forghani åkte från Stockholm till Skåne två dagar före avfärdsdatum för att försöka hindra utvisningarna. Planen var att inget flyg skulle lyfta från Sturup till Kabul.

I förvaret befann sig Morén och Forghanis vän Lillebror. På flera Facebook-sidor hade berättelsen spridits om en ensamkommande som fått avslag och nu skulle deporteras. Suada Gruda var en av dem som skrev om Lillebrors situation och vädjade till stöd. Alla tillsammans för att stoppa flyget.

– Vi började kalla honom Lillebror när vi lärde känna honom och fortsatte med det när vi använde våra kanaler på sociala medier. Vi ville hjälpa honom genom att berätta om hans situation, att han är på en plats som behandlar honom som en kriminell. Det är besökstider, mattider och övervakade besök som gäller. Och han är ett barn, hur kan vi göra så här mot barn? säger Suada Gruda.

- Vi visste att det skulle vara en deportation på måndagen därpå. Asylrörelsen jobbar med att ta reda på när sådant ska ske. Vi var väldigt säkra på att det skulle ske en gruppdeportation från Åstorp just den måndagen. En morgon, några dagar innan han flyttades, ringde Lillebror och berättade att han ska flyttas till förvaret i Åstorp. Det var jättejobbigt att vakna till nyheten att Lillebror ska flyttas, berättar Elin Morén.


Ingen lämnas ensam

Lillebror kom till Sverige 2015 och var då femton år. För nästan ett år sedan fick han sitt första avslag på sin asylansökan, det följdes ganska snart av ett andra och i somras fick han sitt tredje och sista avslag. Efter sitt första avslag blev Lillebror hemlös och har under långa perioder sovit hos vänner. Det var under denna tid som Suada Gruda träffade honom.

– Jag deltog i strejken på Norra bantorget och träffade många ungdomar som var engagerade i Ung i Sverige. Vi träffade Lillebror i en kyrka då han var hemlös. Strax efter att vi lärde känna honom blev han satt i förvar. Vi har hälsat på honom en gång i veckan, lärt känna varandra och byggt en relation.

Första gången Rahim Forghani träffade Lillebror var i förvaret i Märsta när han följde med Elin Morén på ett besök. Han bytte nummer med Lillebror och de började kontakta varandra. Rahim Forghani är också ensamkommande från samma land.

– Ibland kan det kan vara skönt att få prata sitt eget språk, man kan vara lite rolig och ta bort dåliga tankar. Jag försökte och jag försöker fortfarande. Han är min bror, därför åkte jag till Åstorp. För att visa att vi inte lämnar någon ensam. 

Elin Morén och Rahim Forghani besökte Lillebror lördagen innan deportationen. Det var en kall och ruggig dag och de var två timmar tidiga. Det fanns inget väntrum som i Märsta så de fick vänta utanför.

– Det var hårdare regler. När vi kom dit träffade vi en bekant som just hade besökt en annan kille. Den bekanta berättade att man inte fick röra varandra under besöket. Det kan ju vara den sista gången man ses. Och man får inte krama om varandra. Det var två vakter som var med under besöket så man kunde inte heller ha privata samtal. Lillebror var väldigt upprörd över situationen när vi kom in. Han ville prata och berätta om hur han haft det. Vi ville hålla om honom och säga att allting kommer att bli bra men det var jättestelt och konstigt, berättar Elin Morén.

De lämnade en mobil och en powerbank, inte till förvaret utan ifall han skulle bli utvisad. Då skulle han behöva det. Besöket på söndagen gick lite bättre, de fick sitta närmre varandra och personalen höll sig lite på avstånd denna gång. Elin Morén och Rahim Forghani filmade Lillebror som fick berätta på sitt hemspråk om vad han hade upplevt. Samma kväll klippte de filmen, textade, postade på Facebook och hoppades på det bästa.

– Filmen delades massa men det är svårt att säga vilken effekt det ger. Kanske kan det påverka och engagera så vi blir fler nästa gång de försöker deportera, säger Elin Morén.


Olika roller

På måndagsmorgonen samlades aktivisterna på Malmös centralstation. De första femton var framme i Åstorp vid elva på förmiddagen. Vid den tiden var polisen redan på plats, redo att sätta upp kravallstaket. Aktivisterna delade upp sig i olika grupper. Rahim Farghani har ansvar för att hålla koll på ungdomarna som ansluter sig till demonstrationen.

– När det sker en deportation så blir ungdomarna som protesterar mycket känsliga, de vill stoppa utvisningen. Alla har en roll, min är att hålla ungdomarna lugna. Ungdomarnas roll är att protestera och bära vittnesbörd. 

– Skulle ungdomarna åka dit för ohörsamhet mot ordningsmakten exempelvis, så kan det påverka deras asylprocess. I det nya lagförslaget är ett villkor för att få stanna att man inte begått brott i Sverige. Det är ju sorgligt att inte ens vid en deportation får ungdomarna vara fullt ut människor och visa vad de känner, utan det är alltid ”håll dig lugn och var ordentlig”, fyller Elin Morén på.

Hon hade ständig kontakt med Lillebror och påminde om att han inte kan deporteras så länge han inte fått beslut om sitt verkställighetshinder. Klockan närmade sig sju på kvällen och det hade hunnit bli mörkt ute. Det regnade på polis och demonstranter. I Stockholm hade Sauda Gruda låst in sig på ett rum på en fritidsgård för ensamkommande. Tiden gick och inget nytt från Lillebror. Hon bröt ihop när hon pratade med honom på telefon och han tröstade henne.

– Det kändes som att jag höll på att förlora någon, säger hon.

När Morén kontaktar Lillebror och ber om att få prata med personal bryts plötsligt samtalet och det går inte längre att nå Lillebror. Han sätts på bussen som ska till Sturups flygplats. Men efter 20 minuter ringde Lillebror tillbaka till Elin och berättade att han hade fått kliva av på grund av verkställighetshindret och att han inte ska deporteras i kväll.

– Det var en sån lättnad, jag var lamslagen under de 20 minuterna men när jag fick nyheten var det bara att återgå. Ingen annan skulle deporteras heller, säger Elin Morén.

Lillebror är kvar i Åstorps förvar trots att det gått en vecka sedan han klev av bussen. Han väntar på att Migrationsverket ska se över hans asylskäl. Han berättar att han har missat mycket från sin skola och vill komma ut och återgå till sitt vanliga liv.

– Det var jättetufft, de tog mig först till bussen i 20-25 minuter och sedan tillbaka till förvaret. Trots att jag hade sagt att jag inte fått svaret från verkställighetshindret, jag grät men ingen lyssnade. Jag var 45 dagar i förvaret i Märsta och nu snart två veckor i Åstorp. Jag vill fortsätta med skolan och ha ett vanligt liv, jag har rätt till det. Jag vill bara komma ut härifrån, bli fri, berättar Lillebror.


Kvar i förvaret

Hans mamma och mormor bor i Iran, där han har vuxit upp. Trots det ska han utvisas till Afghanistan.

– De ska skicka mig till ett land som jag aldrig har varit i. De säger att det är okej där men hur ska jag klara mig utan att ha familj där? Jag har sagt till dem att Afghanistan är ett land som svenskar inte åker till, varför ska ni utvisa mig dit? 

Samma dag som utvisningen skulle ske berättade Lillebror för sin mamma om deportationen. Hon grät på telefon och sa att det var farligt för honom. Nu säger hon till honom att ha tålamod, att allt kommer blir bra. Men Lillebror är orolig och saknar sitt liv i Stockholm.

– Jag känner många där, kompisar och klasskamrater. En lärare har hört av sig, de tycker synd om mig. Ingen vet vad som ska hända mig, jag sover dåligt och oroar mig. Här bryr sig inte personalen och jag vet inte om och när jag ska utvisas. Men här är det normalt att vara orolig, säger Lillebror.

Flyget lämnade Sturups flygplats mot Kabul med tre av de tolv som skulle utvisas. På sociala medier meddelas att Lillebror är kvar i förvaret, att motaktionen var svår men att den lyckades. Att kampen var värd att föras och att den ännu inte är över. Rahim Farghani och Elin Morén är tillbaka i Stockholm och jobbar vidare med att stötta Lillebror. Suada Gruda fortsätter med den dagliga kontakten. Allt i väntan på beslutet om Lillebrors asylskäl.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.