Jag gör det för att jag fortfarande har händer

2017-12-15 | Channa Riedel padlock 1

KULTUR

”Synagogan i Göteborg är – som många andra europeiska synagogor från 1800-talet – ett praktexempel på önskan om att anpassa sig, smälta in, ge vika för makten och våldet. Både invändigt och utvändigt skulle byggnaden kunna misstas för ett kristet bönehus”, skriver Channa Riedel i en essä efter den senaste veckans intensifierade antisemitiska attacker.

Channa Riedel är poet och musiker, boendes i Göteborg.

Poeten Kjell Espmark skriver

”Och ingen vet vad vinden vill oss

eller varför vi kom hit en gång.

Visst hör vi fåglarna i trädet

men var har sången blivit av?”

Vi har knappt hunnit finna oss i det nya året förrän det brinner bakom våra tungor igen. Det brinner i våra hjärtan och det brinner i våra gravar. Brinnande föremål kastas mot synagogan i Göteborg och begravningsplatsen i Malmö.

Ibland tänker jag att det handlar om att att vi ser saker som andra inte ser. Jag försöker tänka bortom min besatthet, försöker att inte betrakta det som ett tillstånd som jag borde ta mig ur. Tänk om min besatthet av de döda en gång ska ge mig hela livet och hela världen. Tänk om vi som lever från det döda en gång får prissätta livet och tvinga det att erkänna döden som sin förutsättning.

Jag tänker på den judiska gruppen i Sverige. Att de judiska personer som kommit till det här landet alldeles oavsett tidpunkt har tagit sig från plats till plats med en förhoppning om att undkomma våld och hot om våld. När jag befinner mig i andra städer och länder besöker jag alltid judiska museum. Alltid omgärdad av höga grindar och säkerhetskontroller finns de hukandes historia. Det har alltid funnits som en del av städerna som håller andan, ber och väntar på att få tända nästa ljus. Jag förväntar mig aldrig att mitt resesällskap ska vilja följa med in i de små, ansträngda lokalerna. Det är som en tvångstanke att gå dit. Poeten Shailja Patel skriver:

Jag gör det / för att jag fortfarande

har händer

I somras var jag i Oslo för att spela på en musikfestival. En av dagarna spelade vi på Bredtveit kvinnefengsel utanför staden. En liten scen på innergården, dekorerad med vimplar i starka färger. Vi bjöds på baguetter och kaffe. Ett fruktfat med melon och ananas. Kvinnorna som satt inlåsta på platsen samlades framför scenen. Någon satt i en vit plaststol en bit bort och läste. En intim konsert, stämningen kändes privat och i luften låg känslan av att alla vi som trampade runt på den där gräsplanen hade kunnat mötas på en gata inne i Oslo. Som om vi alla var fria på något vis. Tills delar av publiken behövde be uniformsklädda personer om lov för att få gå på toaletten. Tills en kvinna berättade att hon suttit inspärrad i elva år för ett brott hon inte begått. Jag insåg att jag inte visste om publiken kommit till konserten frivilligt eller inte. En kvinna berättade att vakterna misshandlade dem systematiskt. När jag kommer ut härifrån ska jag anmäla dem.

I efterhand läste jag om deportationen av de norska judarna. En av de stora deportationerna skedde 26 november 1942 från Oslo hamn med skeppet Donau. Vissa judar var bosatta för långt ifrån Oslo för att myndigheterna skulle hinna föra dem till båten i tid för avgång. I väntan på nästa deportation spärrades de in i Bredtveit fengsel. Jag ser på svartvita bilder av samma fängelseport som jag några timmar tidigare vandrat ut och in igenom. Med en självklarhet som bara vissa kroppar kan ha på vissa platser. Senare samma kväll står jag på en fest, full på billig whisky och försöker få norska musiker att erkänna sin och sina släktingars skuld till deportationerna. Det är inte rättvist, jag vet. Jag är inte rättvis.

December i Göteborg. Det är Chanukkah, tredje dagen. Chanukkior tänds, åtta dagar för att minnas miraklen. Vi minns hur få vi var och hur många maktens stridande var. Vi minns segern. Vi minns oljan som bara skulle ha räckt för att hålla oljelampan tänd i en dag. Vi minns att den brann i åtta dagar. Jag minns Yom Kippur detta året. Nazister gick på gatorna i Göteborg. Jag kom från demonstrationen till den pågående gudstjänsten. B sa: Trots det som händer i dag, kan ni komma på någon tid när vi haft det bättre än nu? Vi vred på oss. Mättnaden av de böner som fyllt rummet under dagen medan jag vandrat mellan Heden, Svenska mässan, kanalen. Nazister går på gatorna och vi frågar oss om vi någonsin varit så trygga som nu.

Synagogan i Göteborg är – som många andra europeiska synagogor från 1800-talet – ett praktexempel på önskan om att anpassa sig, smälta in, ge vika för makten och våldet.

Både invändigt och utvändigt skulle byggnaden kunna misstas för ett kristet bönehus. Längst bak en orgel, sittplatserna, läktaren – allt är strukturerat enligt kyrkliga former. Sådär såg templen inte ut. Äldre synagogor runtom i världen strålar av arkitektoniska bevis för att platsen hävdar en annan verklighet. Andra förslag på sanning och tid. Här finns ingen orgel. Här samlas vi som i en cirkel. Bönerna som slungas mellan väggarna. Så lite den här staden vet. Så lite den här staden vet om hur templet kråmar sig och håller andan för få fortsätta stå kvar på en sådan central plats. I små byar i Europa står de äldre, traditionsenligt byggda templen kvar. Bönerna efter deras gudstjänstbesökare svävar i askmoln över taken.

Jag stryker handen över bordet och rostade kastanjer och stekta fiskar rusar genom mitt sockerstinna blod. Min syster sa: Tänk om man hade levt för 70 år sedan. Vad många av oss som inte skulle ha haft en chans. Våra sjukdomstillstånd - min diabetes, hennes sköldkörtel, den gången hon födde ett barn. Flykten, kriget, lägren. Vårt arv och våra kroppar som dödsdomar. Jag sa: Så har jag tänkt ofta. Jag ville säga: Ur denna omöjliga berättelse lever vi. Inget av det här skulle egentligen ha hänt. Våra händer som säger godnatt, mina läppar på min systerdotters knubbiga lilla hand.


jag tänder ljusen ingen tänt på hundra år

jag tänder ljusen med det första ljuset

jag vet inte hur länge de kommer att brinna


den intensiva sötman

sylten som lägger sig på min tunga

det pudrade sockret som faller över bordet


någon med mitt namn har ätit detta bakverk

ändå kan jag inte uttala dess namn


vilka berättelser har vi återtagit

och vilka

har vi

tagit

Chag Chanukkah Sameach. Må dessa ljus brinna och åter brinna.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

21 december 2017 10:00 - Gabriella Olofsson

Vidden av din vackra text får håret att resa sig på mina armar. Jag har börjat inse vad människor med judisk tradition och gudstro fått förneka, förminska och osynliggöra för att kunna leva tryggt i Sverige. För att bli accepterade. Det är så skrämmande.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: