Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Global ojämlikhet kan fortsätta göda svensk adoptionspolitik

2017-12-12 | Lisa Wool-Rim Sjöblom , Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Det är märkligt att viljan att uppdatera regelverket till förmån för adopterade aldrig är lika stark som viljan att adoptera fler”, skriver Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom, med anledning av lagändringar gällande adoption som antogs i en lagrådsremiss på torsdagen. De framhåller att en stat som subventionerar adoptioner borde i första hand satsa på att säkerställa transparensen i processen och adekvat stöd till adopterade.

Maria Fredriksson är lärare och Lisa Wool-Rim Sjöblom är illustratör

Nyligen presenterade regeringen ett förslag om förändringar i adoptionslagen och detta förslag klubbas i skrivande stund och förväntas träda i laga kraft i juli 2018. Det nya regelverket innebär att Socialstyrelsens rekommendation om en övre åldersgräns för adoptanter tas bort och att sambor ska kunna adoptera tillsammans. Vidare betonar biträdande justitieminister Heléne Fritzon att barnets bästa ska stå i fokus vid adoptioner, varför adoptivföräldrar ska ha en lagstadgad skyldighet att berätta för barnet att hen är adopterad. ”Varje barn har rätt till sin berättelse”, säger Fritzon i en intervju i Sveriges radio.

Det är bra att regeringen riktar uppmärksamhet mot adoptionslagen i syfte att uppdatera den, men det är märkligt att man vill driva igenom moderniseringar av densamma med hänvisning till fokus på barnens bästa. När det handlar om Sveriges inställning till adoption står det klart att det primärt handlar om presumtiva adoptanters intressen i bemärkelsen att merparten av adoptionsrelaterade lagförslag och lagändringar under de senaste åren gått ut på att underlätta för svenskar att adoptera.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har länge drivit frågan om uppluckring av nationell adoptionslag i syfte att göra det lättare för socialtjänsten att genomföra adoptioner utan förstaföräldrarnas medgivande, och under sin tid som ordförande för Adoptionscentrum motsatte sig Kristersson även förslagen i den statliga adoptionsutredningen. Det handlade bland annat om att adoptanter enbart skulle betala de faktiska adoptionskostnaderna samt att adoptivbyråerna inte skulle få fortsätta att samarbeta med biståndsprojekt som är kopplade till adoptionsverksamheten. Trots att förslagen syftade till att motverka risken för oetiska adoptioner, menade Kristersson att dessa hotade svensk adoptionsverksamhet.

Tidigare i höst motionerade dessutom Robert Hannah (L) om att regeringen ska låta utreda huruvida adoptionsbyråer och deras lokala samarbetspartner diskriminerar samkönade par, samt att regeringen ska uppdra åt adoptionsbyråerna att endast förmedla adoptioner från länder som godtar adoptioner till samkönade par.

Svensk adoptionspolitik är inget annat än ren kulturimperialism där man under en täckmantel av progressivitet vill diktera adoptionsvillkoren. Dagens adoptionsverksamhet är en efterfrågestyrd kommersialiserad verksamhet som möjliggörs tack vare ojämn resursfördelning och patriarkala strukturer i ursprungsländerna.

Retoriken går ut på att framställa presumtiva adoptanter som en marginaliserad grupp och därigenom osynliggöra ett ojämlikt maktförhållande. Enkelt uttryck handlar det om att köpstarka i det politiska väst kan tillfredsställa sin barnlängtan tack vare det faktum att ekonomiskt utsatta kvinnor i det globala syd inte åtnjuter samma valmöjligheter. Möjligheten att behålla barnen de valt att föda borde vara en självklarhet för alla kvinnor i världen.

Den transnationella adoptionsverksamheten bygger på kvinnors utsatthet och bidrar till att upprätthålla rådande förhållanden. Emellertid är det svårt att påtala denna obalans då brukarna av systemet betraktas som marginaliserade och de adopterade oftast hamnar i ett materiellt välstånd. Kort sagt: adoption måste framstå som en win-win-deal där man löser barnlöshet med bistånd. Istället borde regeringen lägga fokus på att förbättra transparensen i adoptionsprocessen för att säkerställa att adoptioner går rättssäkert och etiskt till, samt införa en statlig postadoptionsinstans.

Vi efterfrågar ett statligt finansierat röttersöks- och återresebidrag för vuxna adopterade, samt adekvat stöd präglat av spetskompetens för både unga adopterade och deras familjer men även för vuxna adopterade i behov av terapi; helst i statlig regi för att säkerställa likvärdigt stöd i hela landet. Då staten subventionerar adoptioner bör staten även subventionera post-adoptionsstöd. Det är märkligt att viljan att uppdatera regelverket till förmån för adopterade aldrig är lika stark som viljan att adoptera fler.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.