Soraya Post (Fi) är ledamot i EU-parlamentet i Bryssel.

Dags att ta våldsoffers rättigheter på allvar!

2017-12-05 | Soraya Post padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

Den säkerhetspolitiska agendan måste förändras så att den handlar om mänsklig säkerhet, att varje människa varje dag ska leva sitt liv i trygghet och frihet från alla former av våld, skriver Soraya Post (Fi) och kräver att regeringen tar frågan på allvar och informerar om de rättigheter våldsoffer har i EU.

Soraya Post är EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ, och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, gjorde 2014 en omfattande undersökning om hur våldet mot kvinnor ser ut i EU. De genomförde 42 000 intervjuer i alla 28 medlemsstater och visade att 33 procent av kvinnorna i undersökningen hade upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld efter 15 års ålder. Ungefär hälften av kvinnorna, 55 procent, har blivit utsatta för sexuella trakasserier i en eller flera former.

Resultaten var hårresande, men inga nyheter för oss svenska feminister. FRA:s resultat låg i linje med de siffror som Eva Lundgren och hennes kolleger tog fram i forskningsrapporten Slagen dam redan 2001.

Enligt Slagen dam hade nästan hälften av de intervjuade kvinnorna, 46 procent, utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag. Slagen dam var den första omfångsundersökningen av våld mot kvinnor som gjordes i Sverige och visade att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i alla samhällsgrupper.

Resultatet blev dock inte massiva insatser för att förebygga mäns våld mot kvinnor. Tvärtom ifrågasattes Lundgrens forskning. Hon blev anklagad för forskningsfusk och trots att utredningar visade att hennes slutsatser var väl grundade i vetenskapliga metoder ledde det ändå till att hennes forskning lades ner.

Men våldet lades inte ner, utan det har fått fortsätta i obehindrad skala.

I skrivande stund redovisar DN att #metoo har haft störst relativt genomslag i Sverige. Här har flest kvinnor, sett till hur liten befolkning vi har i Sverige, trätt fram och vittnat om sexuella trakasserier och sexuellt våld. Statsvetaren Drude Dahlerup menar att det är feminismens starka ställning i Sverige som gör att kvinnor har valt att bryta tystnaden i sådan skala. I DN:s sammanställning rör det sig om cirka 70 000 kvinnor nu, och fler kommer. Senast igår såg jag #lättaankar, hur sjöfolk nu samlas för att vittna om sexuella trakasserier.

För Feministiskt initiativ (Fi) har proaktiva och reaktiva åtgärder mot våld varit en prioriterad fråga sedan dag ett. Vi feminister vet att det sexuella våldet är förekommande på alla livets områden och att motverka detta våld är en av de mest centrala jämställdhetsåtgärderna. Våldet finns överallt, och framför allt i hemmet. Hemmet är den farligaste platsen där en kvinna att vistas, sett ut ett våldsperspektiv. I synnerhet är det livsfarligt för en kvinna att lämna en våldsam man.

Jag jobbar just nu med en rapport som fokuserar på hur EU kan bidra till att öka skyddet för de som blivit utsatta för våld och fått ett nationellt skydd utfärdat, såsom kontaktförbud eller besöksförbud. Dessa skyddsåtgärder är livsavgörande för de kvinnor som utsatts för våld. Det finns sedan 2011 ett EU-direktiv som berättigar att en skyddsåtgärd som utfärdats i ett EU-land ska kunna följa med, om den skyddsbehövande flyttar eller reser till ett annat EU-land. Denna medföljande skyddsorder kallas för EPO (European protection order). Under åren som direktivet har implementerats av medlemsländerna har endast sju EPO utfärdats. Sju stycken för hela EU. Majoriteten av dem har gått till kvinnor som lämnat Spanien, men inte en enda har utfärdats i Sverige.

Det vore fullständigt orimligt och oseriöst att hävda att ingen har behövt eller velat söka EPO i Sverige. Över 40 000 personer har beviljats nationella skyddsåtgärder och det tydliggör att implementeringen inte fungerat som den var ämnad att göra.

När jag har pratat om saken med de största organisationerna i Sverige som möter våldsutsatta kvinnor visste ingen av dem att EPO fanns som rättighet att ansöka om. Detta är fullständigt oacceptabelt. I direktivet står det att en viktig del i implementeringen är att informera allmänheten och framförallt alla som möter våldsoffer om att EPO är en rättighet och möjlighet för våldsoffer med nationella skyddsåtgärder.

Likaså visar en europeisk undersökning att bara hälften av kvinnorna i Sverige visste vilka organisationer och instanser som fanns att få hjälp ifrån om en blev utsatt för våld och trakasserier. Detta visar att regeringen inte tar våldsoffers rättigheter på allvar. Jag frågar mig hur många kvinnor som fått tacka nej till arbeten eller erbjudanden i andra medlemsländer på grund av rädslan för att mannen som de skyddas mot i Sverige ska kunna hitta henne, eller att kvinnor inte vågar åka på en semesterresa, av rädsla för att mannen kommer at hitta henne.

Jag uppmanar regeringen att omedelbart implementera direktivet i utbildningar av de som möter våldsoffer i sin profession, att satsa på genomgripande och återkommande informationskampanjer om rätten att ansöka skyddsåtgärder i hela EU, samarbeta närmare med det civila samhället och i synnerhet de organisationer som arbetar med våldsutsatta.

Det handlar i grunden om att vi måste förändra säkerhetsagendan på nationell, global och EU-nivå. Vi måste börja prata om mänsklig säkerhet. I dag ser vi hur fler och fler länder kapprustar. Senast i förra veckan röstade Europaparlamentet om ett förslag att stärka EU:s gemensamma insatser för att producera vapen och militära institutioner. Detta är det patriarkala sätt att hantera otrygghet, genom att ta till strid och bevaka ett nationellt vi, mot ett diffust och farligt dem – män med vapen ska skydda kvinnor och barn från de där ”andra”. Samtidigt vet vi att det stora antalet våldsbrott och offer finns mitt framför oss, i vår vardag. Att det är männen vi lever med som är våldsamma. Vilket #metoo så tydligt vittnar om.

Därför måste vi ändra den säkerhetspolitiska agendan till att handla om mänsklig säkerhet, att varje människa varje dag ska leva sitt liv i trygghet och frihet från alla former av våld. När vi fokuserar på detta kommer det på ett nationellt och internationellt plan innebära att stater inte kan kriga sig fram till trygghet. Säkerhet handlar om icke-våld, i livets alla delar.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.