Självständighetskamp som frigörelse eller nationalism

2017-11-14 | Shilan Hasan padlock

OPINION

”Folkomröstningen i Kurdistanregionen den 25 september 2017 har absolut ingenting med nationalism att göra utan var bara ett delmål på vägen till frigörelse.” Det skriver Shilan Hasan, och förklarar sin kritik mot dem som ser kurders kamp för självständighet som ett resultat av ökad nationalism i världen.

Shilan Hasan är feminist och bor i Örebro


RELATERADE ARTIKLAR:

2017-09-15 | Kurder i Irak till folkomröstning

2017-03-24 | Kaos och rädsla i Turkiet inför folkomröstningen

2017-02-28 | Mexmour Camp: En feministisk fristad mellan Mosul och Erbil

2016-04-29 | Inget fritt Kurdistan utan fria kvinnor

2015-08-21 | Prokurdiska HDP-ledare möter Margot Wallström

2014-10-24 | Hur gör en som hittar en handgranat i trädgården?

2014-01-10 | Irakiska Kurdistan går egen väg

Den historiska folkomröstningen för självständighet i Kurdistanregionen ägde rum den 25 september 2017. Datumet förklarades allmän helgdag. Många barn kläddes i traditionella kurdiska klädsel och följde sina föräldrar mot vallokalerna för att sedan fira den här historiska dagen.

Det blev en lugn- och glädjefylld dag för många som lade sina röster i valurnorna och doppade ett pekfinger i bläck för att bevisa sitt deltagande i folkomröstningen. Processen var festlig och harmonisk hela dagen.

Den 27 september presenterade den självständiga kommissionen för val och folkomröstning resultatet. Sammanlagt hade 4 581 225 medborgare rösträtt. I KRG och de kurdiska områdena utanför Kurdistanregionen hade 3 985 120 personer rösträtt. Röstberättigade utomlands var 98 945 personer. Sammanlagt röstade 3 305 925 personer, vilket motsvarar 72,16 procent av de röstberättigade.

Kommissionen meddelade att 92,73 procent röstade ja till ett självständigt Kurdistan. Att ja-rösterna skulle få majoritet var förväntat och enligt de nationella och utländska observatörerna som var på plats gick processen demokratiskt till baserat på de uppsatta reglerna.

Efter offentliggörandet av folkomröstningens resultat gav presidenten Masoud Barzani ett uttalande i media om att folket har uttryckt sina åsikter i denna viktiga fråga. Medborgarna i Kurdistanregionen vill ha ett självständigt Kurdistan. I samma tal tog han initiativet och bad om dialog med regeringen i Bagdad för att tillsammans genom dialog komma fram till förhandlingar som bör leda till Kurdistans självständigt.

Istället för dialog beslöt den irakiska regeringen att ”straffa” Kurdistan och folket genom att isolera regionen i form av blockad. All flygtrafik till och från flygplatserna i städerna Erbil och Suleimanya är nu avstängd.

Nästa steg från Iraks regering var att involvera båda Turkiet och Iran i denna nationella fråga. De genomförde gemensamma militärmanövrar vid gränserna till Kurdistanregionen. Detta för att sätta psykiskt press på KRG och samtidigt avvisade de tre länderna folkomröstningsresultatet. De krävde att regionen skulle upplösa resultatet därmed frånta folket rätten att rösta för självbestämmande. Detta var också ett tydligt agerande från Turkiet och Iran om att kurder inte har rätt att ens tänka tanken om självständighet, eftersom både Iran och Turkiet har miljontals kurder som bor under deras styre. Även de kämpar för att få sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade.

Dagligen riktades uttalanden från alla dessa regimer som i en pakt tryckte ner det kurdiska folket. Senast har shiitiska milisen Hashd-Al Shaebi, som stöds av både Irak och Iran, skickat militär mot gränsen till staden Kirkuk och hotat att anfalla de kurdiska peshmergastyrkorna där. Först blev milisen osäker och ångrade anfallet, tack vara kurdernas fredliga och lugna agerande.

Peshmerga stod och försvarade gränserna och medborgarna i staden kom ut på gatorna mitt i natten för att protestera mot ett eventuellt inbördeskrig. På order från Haider Al Abadi, Iraks premiärminister, anfölls Kirkuk den 16 oktober. De kurdiska pershmergastyrkorna fick order att inte svara med eld utan retirera och lämna Kirkuk för Iraks militär. Nu är den oljerika staden ockuperad ännu en gång av den irakrika regeringen och Hashd Al Shaabi.

Frågan är om folkomröstning för självständighet är ett tecken på nationalism eller om det är ett demokratiskt sätt för medborgare att uttrycka sina åsikter om den egna framtiden.

I svenska medier har vissa debattörer beskrivit folkomröstningarna i både Kurdistanregionen och Katalonien som resultat av den ökade nationalismen i världen. I Aftonbladet skrev Wolfgang Hansson: ”Plötsligt så ska alla bara tänka på sig själva utan någon hänsyn till den stora helheten.” Detta är en väldigt provocerande mening. Vilka är ”alla”? och när har folk rätten tänka på sig själva enligt Wolfgang Hansson? Och vilken ”stor helhet” avses i detta påstående?

I Kurdistans fall var det inte förutbestämt att direkt efter folkomröstningen utropa självständighet. Det viktiga var att medborgarna skulle få rösta och sedan, utifrån resultatet, föra en dialog med Irak och ta nästa steg mot en ljusare framtid. Målet var att sedan leva sida vid sida som två goda grannar.

Historiskt sett är folket i hela Kurdistan multikulturellt med flera språkdialeketer, traditioner och trosuppfattningar. Mentaliteten hos folket är att acceptera olikheter och försöka leva tillsammans med alla etniciteter, såsom araber, assyrier, turkmener och perser och andra folkgrupper. Samtidigt har människorna en stark kärlek till den öppna naturen i Kurdistan. Det är viktigt med friheten att leva i fred och harmoni i både stora städer och små byar i och mellan de höga bergen. Den här kärleken till ett fredligt liv kan i viss grad liknas vid svenskars kärlek till neutralitet och till Sveriges natur, med allt vad det innebär.

Omkring 35 miljoner människor bor i Kurdistan och ett par miljoner har blivit tvungna att fly landet på grund av krig, folkmord och diskriminering och så vidare. De befinner sig på alla världens kontinenter.

Kurder är ett urfolk som har överlevt omfattande och flera folkmord från de regimer som fortfarande styr med järnhand för att tysta ner folkets röster om självbestämmande. Deras strävan efter total frihet har ingenting med nationalism att göra utan är en del av människans natur. Åsiktsfrihet, yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter är lagar som även ska gälla medborgarna i Kurdistan. Detta har varit grunden för kurdernas hundraåriga kamp.

Kurderna uttrycker inte åsikter om att de är priviligierade eller ett finare folk än några andra, vare sig i Mellanöstern eller andra delar av världen. De har försökt överleva snarare än att leva i sitt land. Generation efter generation har de upplevt grymt förtyck under makthavare i länderna Irak, Iran, Turkiet och Syrien.

”Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen”. Denna definition kan aldrig appliceras på kurdernas kamp för mänskliga rättigheter. Det är diktaturregimerna som med nationalistiska idéer försökt utrota kurdisk identitet. Det är de nationalstaterna som utövat sin nationalism på kurdiska folket genom systematiskt förtryck i form av förföljelse, diskriminering, assimilering, folkmord, kidnappningar och tvångskonverteringar av trosuppfattningar.

Kurderna har inte haft någon nationalstat och kan inte anklagas för att vara nationalister. Historiskt har de levt i mindre klangrupper och aldrig törstat efter att förtrycka eller ha makt över andra folkgrupper.

”Kurderna känner att klimatet är det rätta för att göra en slutgiltig framstöt för självständighet”, skriver debattören Wolfgang Hansson i sin artikel. Svaret på detta påstående är att sedan första världskriget har det kurdiska folket tydligt uttryckt sin önskan om självbestämmande i hela Kurdistan. Likt de flesta folkgrupper som nu har en egen stat borde kurderna också haft ett självständigt land.

Det spelar ingen roll vilken del av Kurdistan som vill utropa självständighet. Det finns bara ett land med namnet Kurdistan. Men tyvärr har stora makter delat på landet och folket, och det här misstaget behöver nu rättas till. Inte nog med det så behöver omvärlden be folket i Kurdistan om ursäkt för den fruktansvärda splittring som medföljd allt detta elände.

Efter de 100 åren av kränkningar av kurdernas mänskliga rättigheter och deras överlevnad i fångenskap mellan diktaturländer vill kurderna ha ett liv i frihet. Det är en väldigt stark beslutsamhet och längtan efter frigörelse och självbestämmande. Den här kampen kommer inte att kunna stoppas eftersom de redan har betalat höga priser för frihet.

För kurderna kan det inte bli värre än att bevittna egna barns död genom kemiska vapen som kastades ner i Halabja eller genom offentliga hängningar av Iranska regimen. Det kan inte bli värre än att terroriseringen, dödandet eller fängslandet av kurdiska politiska ledare som Shex Mahmud, Qazi Muhammad, Abdul Rahman Ghassemlou, Leila Zana, Abdullah Öcalan och Selahattin Demirtas. Det kan aldrig bli värre än att yeziska kvinnor och barn kidnappas för sexslaveri.

Det finns även ett antal svenska partier som hoppas att den svenska regeringen respekterar kurdiska folkets röster om självständighet och stödjer processen för ett självständigt Kurdistan. Folkomröstningen i KRG den 25 september 2017 har absolut ingenting med nationalism att göra utan var bara ett delmål på vägen till frigörelse.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.