Shahin Najafi är poet, musiker, låtskrivare och en av Irans mest kontroversiella sångare och musiker i dag.

Han gör musikalisk poesi i skuggan av en fatwa

2017-11-14 | Clara Lee Lundberg padlock

KULTUR

Han är poeten och musikern som fått ett pris på sitt huvud efter att ha släppt en låt som kritiserade den religiösa regimen i Iran. Han heter Shahin Najafi och är en de starkast lysande stjärnorna bland unga exil-iranska artister. Inför hans konsert på ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm fick Feministiskt perspektivs Clara Lee Lundberg en pratstund med honom. Det blev ett samtal om smärta, språk och dödshot.

Shahin Najafi är poet, musiker, låtskrivare och en av Irans mest kontroversiella sångare och musiker i dag. Han har redan hunnit släppa nio album och turnerat världen över. I sina texter tar han upp ämnen som berör mänskliga rättigheter, kvinnors svåra situation och bristen på demokrati i hemlandet.

Shahin Najafi och hans musiker ska snart göra soundcheck och vi sätter oss i sofforna i logen med varsin kaffe. Shahin Najafi har precis varit ute och rökt och har en klädstil som påminner om revolutionären Mīrzā Kūchak Khāns som levde i början av 1900-talet i Najafis hemprovins Gilan i norra Iran. Uppväxt i en medelklassfamilj med sju syskon i Bandar-e Anzali vid Kaspiska havet började Shahin Najafi tidigt skriva poesi och spela musik.


Att ha ett pris på sitt huvud påverkar hela ditt liv

- Min första kontakt med musik var genom Koranen när jag var tonåring. I den finns det bara ett instrument; rösten. Sedan när jag var 18 år började jag studera klassisk gitarr och flamenco och startade rockband. När jag flyttade till Tyskland 2005 började jag experimentera med rap och triphop, jag var den första som gjorde triphop på persiska. Sen gick jag tillbaka till alternativrock och just nu gör jag någon slags fusion mellan jazz och klassisk musik.


Jag tycker att det finns en sorg och melankoli i din musik, den påminner mig om smärtan som uttrycks i flamenco. Tycker du att smärta och sorg blir mer uthärdlig när vi sjunger eller spelar den?

- Jag tror att det finns två olika slags sorg; melankoli och tragedi. I mycket musik är det melankoli vi hör, melankolins uppgift är att hjälpa oss att uthärda sorgen, den kräver inget av oss. Tragedin däremot adresserar mer sorgens kärna, den handlar om rötterna i sorgen och den kräver att vi använder oss av vårt intellekt för att förstå den. Jag tycker att iransk musik generellt inte använder sig av tragedi. Min egna musik har starka influenser av flamencon, där känner vi smärtan i varje gitarrslag. Jag skulle säga att den smärtan utgör ett av tre huvudelement i mitt musikaliska uttryck, de andra två är satir och aggressivitet.


År 2012, när du hade bott i Tyskland i sju år, släppte du låten Naghi där du bland annat uppmanar en shiiamuslimsk imam att ta tag i de problem du beskriver som finns i Iran; kvinnoförtryck, homofobi, våld, censur och tabun. Din text uppfattades som respektlös av regimen som menade att du förolämpade imamer, och detta ledde i sin tur till att du fick en fatwa riktad mot dig. Hur påverkar det ditt skapande och ditt liv att du lever under dödshot och att det finns en ständig hotbild som du måste förhålla dig till?

- Först och främst påverkar det mig mentalt, det är en väldigt allvarlig situation. Det är som i en fotbollsmatch, när du blir så skadad av en motspelare att du inte kan fortsätta spela matchen. Om jag hade varit i Iran när jag släppte Ay Naghi hade jag fått rött kort och varit ute ur matchen för alltid. Regimens mål har hela tiden varit att jag ska sluta med musik. Att ha ett pris på sitt huvud och veta att det finns folk som vill se dig död påverkar hela ditt liv. Du måste bryta med vissa människor, du kan inte lita på nya människor som du lär känna, och så finns det de som skämtar om det, som säger ”jag skulle kunna avslöja var du är nu”. Det är väldigt påfrestande och jag har periodvis levt under polisbeskydd. Men jag måste fortsätta leva och spela, det finns inget alternativ.


En myriad av stilar och språk


Du har gått från att ha skapat musik kollektivt, i hiphopgruppen Tapesh 2012 och rockbandet Antikarisma, till att jobba som soloartist med kompband. Som soloartist har du släppt fem album som skiljer sig rätt mycket från varandra. Kan du berätta lite om vad finns det för känsla och musikaliskt uttryck på var och en av dem?

- År 2012 släppte jag triphop-plattan Hich Hich Hich. Det var samma år som jag lanserade låten Naghi, så det är en platta som speglar hur rädd och ensam jag kände mig då. Jag hade inget hem, var väldigt sorgsen och jag hade dessutom blivit känd. Efter det gjorde jag skivan Tramadol, det var ett rockalbum och jag njöt av att göra det, fokuserade mer på musik än text. 2014 släppte jag skivan 1414 som hade ett reggae-dub-electro-sound, och efter den kom Sade 2015 som är en väldigt erotisk skiva med inspiration från Marquis de Sade. Min senaste skiva Radikal som jag presenterar nu på turnén har ett uttryck som är mer komplext, kanske inte lika lättlyssnat och mindre kommersiellt.


Du bor i Tyskland sedan tio år tillbaka och pratar flytande tyska. Hur ser din relation till språk ut?

- De flesta av mina låttexter är på persiska och gilaki, som är mitt modersmål och det språk som pratas i provinsen Gilan där jag kommer ifrån. Men i mitt senaste projekt finns också influenser från andra minoritetsspråk i Iran som azari, talysh och kurdiska. När det gäller tyska så är det lite svårare. Jag har försökt skriva låttexter på tyska, men publiken i Tyskland förstår inte vad jag sjunger. Men nu har jag hittat en lösning på det språkproblemet som går ut på att jag kanske har en textrad på tyska; ”näher näher am Meer” (närmare närmare havet), men jag sjunger den inte på ett ”tyskt sätt” utan använder en melodi och intonation som påminner om arabisk eller persisk musik. På så sätt kan man säga att förnuftet får stå tillbaka för att ge plats åt ljudet och melodin.


Det kom en dokumentär om dig i våras som heter When God sleeps, samma titel som din bok med dikter och skrivna betraktelser som publicerades 2013. Jag upplever dig som en person med stor integritet. Hur kändes det att bli filmad både på scen och privat och att detta sedan ska ses av tusentals människor?

–För mig är det redan över, jag känner inte den personen som är i filmen längre. I filmen är jag en popstjärna, det är det du ser. Den visar några sidor av mig, dem sidor som publiken är intresserad av. Regissören gjorde ett bra jobb, han försökte fånga mig, något som han uppfattade autentiskt hos mig. Men jag är en person som hela tiden förändrar mig, så det är en svår uppgift.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.